Här beskrivs ett möte med Anna Karenina,

"Något slags övernaturlig kraft drog Kittys blick till Annas ansikte. Hon var förtrollande i sin enkla svarta klänning, förtrollande var hennes fylliga armbandsprydda armar, förtrollande hennes starka hals med pärlhalsbandet, förtrollande hennes hårlockar i de tillrufsade frisyren, förtrollande hennes små fötters och händers graciösa, lätta rörelser, förtrollande detta vackra ansikte i all sin livfullhet; men det fanns något skrämmande och grymt i denna förtrollande skönhet."

En iakttagelse av passionen...

"Hon hade inte träffat Anna sedan alldeles i början och här återsåg hon henne plötsligt från en fullkomligt ny och oväntad  sida. Hos henne anade hon ett stråk av den framgångs eufori hon själv kände så väl igen. Hon såg att Anna var rusig av det vin som kommer ur hänförelse som man själv har väckt. (....) Vem är det ? frågade hon sig. Alla eller en enda? (...) Nej, det var inte mängdens beundran som gjorde henne rusig utan det är en enda mans hänförelse. Och denne ende? Kan det verkligen vara han? (...) Kitty kastade en blick på honom och greps av förfäran. Det som Kitty så tydligt sett speglats i Annas ansikte såg hon nu också hos honom. Vart hade hans alltid så behärskade, fasta sätt och sorglöst rofyllda ansiktsuttryck tagit vägen? (---)"

Följande beskrivning av Anna Karenina i sin svarta klänning är insiktsfull. Klänningen framhäver hennes skönhet, Tolstoj beskriver den som en ram. Det är  Anna Kareninas egen lyskraft som är det viktiga, det är hon som ska framträda.

"Kitty hade träffat Anna varje dag, förälskat sig i henne och absolut tänkt sig henne i lila. Men nu när hon såg henne i svart insåg hon att hon aldrig hade förstått hennes skönhet. Hon såg henne nu på ett alldeles nytt sätt och för henne själv oväntat sätt. Hon begrep nu att Anna inte alls skulle vara klädd i lila utan att hennes tjuskraft bestod i att hon alltid själv trädde fram ur sin klädsel, att hennes klädsel aldrig egentligen kom till synes. Och den svarta klänningen med de överdådiga spetsarna syntes inte alls på henne – den var bara en ram, och det enda som syntes var hon själv, okonstlad, naturlig, stilfull och samtidigt glad och fylld av liv. (---)"

Anna- Karenina otrohet ställs i romanen i jämte Oblonskijs.

"Hemma hos Oblonskijs var allting upp och nervänt. Frun i huset hade fått reda på att hennes make haft ett förhållande med deras franska guvernant och hade nu meddelat maken att hon inte kunde leva i samma hus som han.(---) han kunde inte heller känna ånger över att han, en trettitofyraårig, stilig, lättförälskad man, inte längre var förälskad i sin hustru, hon som var mor till fem levande och två döda barn och bara var ett år yngre än han själv. Det enda han ångrade var att inte lyckats bättre med att dölja saken för henne. (---)"

En fantastisk roman helt enkelt.