Inte sällan stöter man på målningen med fiskargubben. Motivet uppkom troligtvis i Skagen där det bland konstnärerna var populärt att återge fiskarna med pipa i mungipan och sydväst. Den mest kända fiskargubben är dock skapad av den tyske marinmålaren Harry Haerendel, som döpte sin målning till ”Der alte Seebär” vilket kan översättas till "Den gamle Sjöbjörnen". Modellen lär ha varit en sjöman som hette Karl August Rydberg och som föddes i Göteborg under slutet av 1800-talet.

Under 1970-talet hade var och varannan familj målningar med gråtande barn på väggarna. Faktum är att så många som 1,5 miljoner exemplar beräknas ha sålts i Sverige under detta årtionde. Titeln på dessa målningar var just "Gråtande barn" och de målades ursprungligen av den italienska konstnären Bruno Amadio, under hans psedonym G Bragolin, innan de på 50-talet började massproduceras och spridas runt om i världen utan konstnärens vetskap. Den omfattande försäljningen kom även att leda till att allt fler konstnärer skapade liknande motiv, vilket fick sitt slut först på 80-talet då en fasansfull myt började spridas om målningarna. Myten satte skräck i människor och ledde under en period till att mängder av målningar slängdes på sopptippen eller brändes upp på stora bål.

Enligt myten vilade en förbannelse över tavlorna sedan ett barnhem brunnit ner. Amadio påstods ha bott granne med detta barnhem där 27 pojkar vistades och som alla fått agera modell. När det inte längre fanns någon pojke att måla av brann barnhemmet plötsligt ner och samtliga barn brann inne. Myten nådde sin kulmen då ett hus i 80-talets England brann ner till grunden. Enligt brandmästaren var det enbart ett föremål i huset som klarat sig oskadd, en målning föreställande en liten gråtande pojke. Snart började ryktet sprida sig om att målningarna var anledningen till att husen brann ner, när det i själva verket berodde på att motivet var så vanligt förekommande att det knappast var en slump att de fanns i de hus som brann. Amadio berättade själv att han till målningarna använt sig av dockor, till vilka han hämtat inspiration till deras drag från sina egna söners ansikten.

Halvnakna exotiska kvinnor har alltid förekommit i konsthistorien men motivet med "Zigenarflickan" kan nästan klassas som en genre i sig. Charles Roka föddes ursprungligen i Ungern men bodde större delen av sitt liv i Norge. År 1950 målade han den första zigenarflickan och de efterföljande verken var i stort sett bara olika versioner av henne. Målningen sägs ha kommit till då Roka var på besök i den franska staden Marseille där han träffade en mycket vacker romsk kvinna. Han bad att få fotografera henne men då hon ville ha betalt för detta fick han istället idén till att måla en skiss av henne. Fram till 1980-talet, då hans produktion helt upphörde, kom han att använda sig av en rad andra modeller. Hela tiden med avsikt att återskapa denna första kvinna med sina sensuella drag av mörkt långt hår, yppiga bröst och röda kjol. Trots att motivet fick stort genomslag blev det snabbt stämplat som kitsch av kulturetablissemanget.