Astrid van Arkel är kolteckningens fullfjädrade mästarinna. Skolad i den klassiska traditionen har hon specialiserat sig på att avporträttera barn av vår tid. Med arbeten i storformat framträder kolets grafitgrå skiftningar med måleriska effekter och van Arkels bildvärd som tar sin utgångspunkt i det individuella präglas av en inkännande   allmängiltighet.

Astrid van Arkel_konstnär_samtida konst Astrid van Arkel i sin ateljé på Kungsholmen i Stockholm. Foto: Annika Lundvall

Hur skulle du beskriva ditt konstnärsskap?

Det är något luftigt, i stort format och i klassisk anda. Det är figurativt och det handlar om människor. Innan jag började med konst sysslade jag en hel del med teater vilket påverkat mig. Jag lägger vikt vid detaljer och jag ägnar mycket tid till att komma underfund med vad våra kroppar sänder ut för signaler - genom att exempelvis sitta på ett särskilt sätt. Sådana tankar tar jag fasta på i mina porträtt. Jag har spenderat mycket tid till att studera kroppen och teckna efter nakna modeller. För mig är kroppen inte ett laddat objekt som den är för många, utan jag ser den snarare som ett fysiskt objekt. Modellrummets akademiska studier har avdramatiserat kroppen.

Hur bygger du upp dina bilder?

Jag utgår från en central punkt och liksom Picasso har jag också tittat mycket på den franske målaren och tecknaren Jean-Auguste-Dominique Ingres. Hos honom finns det mycket att hämta både vad gäller komposition och abstraktion. Ingres bygger upp målningarna som en rebus, blicken leds in och för att sedan vandra runt i det framhävt rytmiska linjespelet. Mina verk är mycket medvetna bildbyggen.

Jean Auguste Dominique Ingres_Astrid van Arkel Jean Auguste Dominique Ingres, kär fransk förebild

Hur går det till när du gör ett portätt?

Inledningsvis tar jag minst ett par hundra bilder av personerna som ska avbildas. Det är ett led i att ta fasta på karaktärerna men också för att prova olika kompositionella idéer och trots det figurativa innehållet nå fram till en abstraktion. Av alla dessa bilder sorterar jag först ut några stycken och av dem väljer jag sedan en bild att utgå ifrån. Alla år jag tillbringat att studera den nakna kroppen kommer väl till pass, utan den kunskapen skulle jag inte kunna arbeta med fotografier som förlaga. Det är i modellsalarna jag lärt mig allt om volym, rörelse, rytm, balans och proportioner.

Astrid van Arkel_kolteckning_samtida konst_Stockholm Paul

Du gör många barnporträtt, hur kommer det sig?

Det är en utmaning att känna in barn. Att det blev så att jag började arbeta med barnporträtt hänger nog samman med att jag själv fick barn. I mina första möten med andras barn föredrar jag att träffa dem i deras hemmiljö. Där tar jag också bilderna. Ett fint exempel är en syskonskara som fotograferades mot bakgrund av en bröstpanel som fanns i hemmet. Nu hänger det färdiga porträttet mot samma bröstning. Det har uppstått en metabild, en bild i bilden.
Astrid van Arkel_kolteckning_samtida konst_Stockholm

Astrid van Arkel_kolteckning_samtida konst_Stockholm Tage och Elliot

Astrid van Arkel_kolteckning_samtida konst_Stockholm Ralf och Allan

Vad är det för skillnad i att porträttera barn jämfört med vuxna?

Inte så stor skillnad. I allmänhet är det lite svårare att fånga barnens innersta, vuxna framträder med tydligare karaktär. Men det finns alltid något som är knepigt i ett porträtt, något som man måste komma över, och problemet ligger sällan där man tror. Jag har just avslutat en beställning med tre pojkar i åldrarna 13, 16 och 18 år. Först var det något som inte blev bra och jag trodde det var en detalj i den ena pojkens ansikte. Tillslut hittade jag lösningen när jag fick korn på det skygga i hans avvärjande kroppshållning.

Dina teckningar är gjorda av kol, vad är det som du trivs med hos kolet?

Det är något fint som man kommer åt med kol, en lätthet och skirhet. Så gillar jag öppenheten, att det går att ändra, det är ett material som aldrig säjer stopp. Jag började teckna med kol under åren som småbarnsmamma. Då var det svårt att måla med olja som sätter sig om man inte kan vara där hela tiden. Jag är spontan och kan ändra mig radikalt, därför passar kolet mig.

Astrid van Arkel_kolteckning_samtida konst_Stockholm Sofia

Hur har ditt förhållande till konst förändrats under åren?

Mina stora förebilder, Ingres och den spanske målaren Diego Velasquez lärde jag känna redan under studietiden på Konstfacks måleriavdelning. Innan jag började där hade jag gått fem års förberedande konstutbildningar så jag var drillad redan när jag kom in. På den här tiden var det inte lika lätt att hitta studieutbyten utomlands som det är idag. I mitten på nittiotalet studerade jag skiktmåleri (en tidskrävande metod från de gamla mästarna som bygger på dela upp arbetet i undermålning och övermålning) under ett år på Rietveld Academy i Amsterdam. Det var oerhört spännande att vara i ett annat sammanhang och jag upplevde att holländarna är mycket mer vidsynta än vad vi är. De välkomnade alla på skolan, både yngre och äldre och hade en mer tillåtande konstsyn.

Är det något som ger dig inspiration?

Exempelvis när jag fick ett stipendium av Svenska Institutet för att studera Ingres, då for jag till Paris och födelsestaden Montauban för att se hans målningar. Det bästa i hans produktion är inte de historiska porträtten utan kvinnoporträtten. Och titta, här måste jag visa dig en fantastisk bok som inspirerar mig. När jag var i Paris letade jag efter konstnären Eugène Carrière, han var till min stora förvåning bortplockad från Musée D´Orsay och jag blev föreslagen att söka efter honom på Petit Palais. Där hängde hans dukar i bokshopen. Är det inte konstigt att han fallit i glömska, han som var så uppskattad tidigare.

Astrid van Arkel_kolteckning_samtida konst_Stockholm_Eugène Carrière Eugène Carrière

Vad är det som du tycker om hos Carrière?

Jag gillar Eugène Carrière för att det finns en sån lättsamhet över det hela. Måleriet från slutet av hans levnad är fenomenalt enkelt på ett vis - men bygger på all hans erfarenhet - och han är så fri där. Hans format är enorma, flera meter åt vardera håll. De tar tag i mig.

Din man Matthias van Arkel är också konstnär, hur är det att vara branschkollegor?

Vi har väldigt mycket gemensamt och springer på olika utställningar hela tiden. Det är vårt liv. I torsdags borde vi ha haft en chaufför för att hinna med alla olika öppningar, dels var vi hos Cecilia Hillström och de andra på Hudiksvallsgatan sedan Carl Hammoud hos Galleri Magnus Karlsson och på Carnegie Art Awards vernissage. Inte hann vi med SAK på Sven Harrys, men det tar vi en annan dag. Vi gillar konst och är breda i vår smak båda två. Vi är olika och vi hjälper varandra.

Matthias van Arkel_Astrid van Arkel Matthias van Arkel

Hur tycker du om att tillbringa en ledig söndag?

Med konst, böcker, mat och film. Det är sådant som jag gillar. Idag blir det Cindy Sherman på Moderna som jag inte sett ännu.

Självporträtt_Astrid van Arkel_kolteckning Självporträtt

 

Kommentera