Bo Nilsson Foto: Charlie Bennet Bo Nilsson
Foto: Charlie Bennet

Berätta om den nya utställningen Edmund de Waal/Morandi

- Utställningen syftar till att visa på likheterna mellan den brittiske keramikern Edmund de Waal och den italienske kultförklarade målaren Giorgio Morandi och vad som gör att det klickar dem emellan.
Morandi älskade keramik och hade ett påtagligt, nästan nördigt, sätt att förhålla sig till sina målningar. Han tog god tid på sig att ställa upp sina stilleben, som bestod av keramikföremål och enklare ting från hushållet, vilka han sedan målade av relativt fort. Därefter ägnade han mycket tid åt att analysera det han målat av, för att sedan ändra på några av pjäserna i sitt stilleben, innan han åter lät måla av det. Det Morandi var intresserad av var det vardagliga tinget som egentligen inte betyder något, men som genom måleriet kan upphöjas till att bli nästintill andligt.
Edmund de Waal gör till synes enkla keramiska föremål som han sedan ställer samman till stora museikonstellationer. Han är så att säga besatt av minnen som är förknippade till ting, exempelvis föremål som vi köpt med oss från resor och det faktum att alla människor har olika relationer till olika föremål som vi själva skapat en laddning till.
Utställningen lyfter upp en slags problematik som är typiskt för vårt stressiga liv där vi sällan har tid att reflektera men där konstnärliga medier som poesi, konst och musik, har förmågan att lugna ner oss. Många menar ju att konstmuseerna fått överta religionen på så sätt att den får oss att ta det lugnt och tänka efter och det frammanar även denna utställning till.

Foto Jean-Baptiste Béranger. Foto Jean-Baptiste Béranger.

Foto Jean-Baptiste Béranger. Foto Jean-Baptiste Béranger.

Det har länge varit en dröm för dig att få göra en utställning med Morandi, varför då?

- Trots att Morandi är jättestor internationellt sett är det här den första utställning som görs i Sverige. Svenska konstnärer har alltid talat om Morandi som 'konstnärernas konstnär' och många har sett honom som den främsta. Jag har haft tankar om att göra en utställning med Morandi sedan jag arbetade på Rooseum för 30 år sedan, eftersom det funnits en nyfikenhet på sättet han haft bäring i vår kulturkrets.

Vad kom du fram till?

- Morandi är från Italien och det finns ändå ganska stora kulturskillnader mellan våra länder. Han är dock inte speciellt medelhavslik, utan mer vad vi inom konsthistorien brukar kalla för en nordisk-romantisk konstnär. I min research kom jag fram till att det trots allt inte fanns så mycket i den svenska konsten som var länkad till honom med undantag för konstnärinnan Tyra Lundgren. Hon reste ganska mycket i Europa och kom så småningom i kontakt med Morandi. Tyra Lundgren har även köpt den enda målning som finns i Sverige av Morandi och som idag finns i Moderna Museets samling. Jag fick tänka om för att se om det fanns något annat i den nordisk-romantiska traditionen som kunde knyta an till Morandi. Denna stilperiod innefattar ju inte bara Norden i den meningen, utan hela den nordliga kulturkretsen med bland annat Amerika och England.

Berätta mer om kopplingen mellan de Waal och Morandi

- Redan på 1920-talet älskade britterna Morandi, där den stora konstnären under denna tid Ben Nicholson, i ett uttalande sa att han aldrig någonsin målat ett stilleben utan att tänka på Morandi. Under 1900-talet gjordes flera utställningar i England och år 2015 såg jag en utställning i London med Edmund de Waal där han refererar till Morandi. Då föll polletten ner och jag bestämde att om jag nu ska göra en utställning med Morandi, så ska jag göra den tillsammans med Edmund de Waal. När jag ringde för att fråga de Waal om detta, svarade han att det var den lyckligaste dagen i hans yrkesliv.

Varför har ingen tidigare gjort en utställning med Morandi i Sverige?

- Det är dels väldigt svårt att få till en sådan här utställning sett till lån av konstverk och försäkringar. Eftersom jag funderade på den här utställningen redan för 30 år sedan, har jag haft tur att redan ha en god förbindelselänk till det moderna museet Mamba i Bologna och så har jag goda vänner som hjälpt mig genom det italienska systemet. Sen måste man även ha en bra utställningsidé som de gillar.

Foto Jean-Baptiste Béranger. Foto Jean-Baptiste Béranger.

Foto Jean-Baptiste Béranger. Foto Jean-Baptiste Béranger.

Så här inför öppningen av en ny utställning, hur nervös är du inför kritikerna och recensionerna?

- Jag är för gammal för att vara nervös. Förr brydde man sig kanske mer om recensionerna men om man gjort allt man kan och själv är nöjd, så räcker det ganska långt. Om någon tycker något annat så är det såklart intressant att lyssna på, men jag tar inte åt mig av det. Vi är ganska säkra på att våra besökare kommer tycka om utställningen och utifrån den pressvisning vi haft har vi fått väldigt fin respons.

Utställningsrepertoaren på Artipelag är rätt bred med allt ifrån Lars Wallin, Andy Warhol och svensk samtidsfotografi (Det synliga). Hur sätts agendan?

- Jag tycker om att blanda och sen är det bra att visa på stor bredd eftersom de lockar olika typer av besökare

Hur föds tanken till en ny utställning?

- Svårt att säga. Oftast ser man något man gillar och som man vill förmedla vidare. Jag tycker ju personligen att Morandi är väldigt intressant och det vill jag att fler ska få se, så på så vis är det förstås ganska egocentriskt men samtidigt försöker jag se till att ha stor bredd eftersom jag inte bara kan gå efter mina egna preferenser.

Vad har du för drömutställning?

- Den kommer redan nästa sommar och handlar om Bloomsburygruppen, en brittisk grupp som etablerade sig på 1910/20-talet och som än idag betyder mycket när det gäller våra livsomständigheter sett till exempelvis ekonomi, hem och feminism. Virginia Wolff är ju den främsta feministen och man kan säga att de ’levde inom kvadraten men älskade i triangeln’ de hade alltså ett ganska sexuellt-liberalt liv. De är jättekända i England men här i Sverige har de aldrig förr visats. Utställningen görs i samarbete med Ingela Lind som tidigare också har skrivit en bok om denna grupp.

Foto: Artipelag Foto: Artipelag

Foto: Artipelag. Foto: Artipelag.

Du har ett rikt yrkesliv bakom dig och har arbetat på flera stora museer så som Moderna, Liljevalchs och Louisiana, vad är du mest stolt över?

- Jag är väl inte speciellt stolt över någonting utan tycker att det är roligt att haft möjlighet att arbeta med utställningar på olika institutioner eftersom man då får utgå från institutionens historik och arkitektur, för att förstå hur man ska utveckla och skapa på bästa sätt. Just nu är jag mest stolt över att få arbeta med ett så ungt och duktigt team däribland vår curator Iselin Page, Samuel Lind som är en jätteduktig kommunikatör på det digitala planet och Johan von Geijer som är vår chefstekniker. Vi har så kul när vi jobbar och är nästan som en familj. Jag lär mig jättemycket av dem och förhoppningsvis lär de sig något av mig också.

Vad är största skillnaden mellan att arbeta på en privat konsthall och ett statlig museum?

- Det finns egentligen inga stora skillnader. Finns det bara öppenhet från ägarnas sida och att man får fria händer, så spelar det ingen större roll.

Vilket är ditt favoritmuseum?

- Oj, svårt. Louisiana har tidigare alltid varit mitt favoritmuseum och det är ju ofantligt spännande men visst finns det många andra runt om i världen som jag också tycker är mycket om. Det nya San Fransisco MoMA är jättefint och så finns de några små museum som Fortuny Museum i Venedig som också är en stor favorit. Det är ett litet, litet museum inrymt i ett palats, som på ett sätt liknar en skräckkabinett men som är mycket spännande.

Varifrån kommer din kärlek till konsten?

- Egentligen är nog Andy Warhol orsaken till den. Jag har alltid varit väldigt musikintresserad och via musiker som Lou Reed och David Bowie kom jag in på Andy Warhol, eftersom han var inspirationskälla till de musiker jag lyssnade på. När jag sedan läste konstvetenskap höll jag på mycket med Warhol och musik parallellt och då kände jag också att konsten på ett mycket bättre sätt speglar vår samtid än vad de samhällsvetenskapliga ämnen gör.

Vilket är ditt största konstögonblick i livet?

- Ett av de stora ögonblicken i livet var när jag såg Walter De Marias skulptur. En stor installation i Tyskland som består av marmorsten från fem kontinenter. Den är fantastiskt och ett sådant där verk som gör att marken bara gungar, en riktig toppupplevelse.

Ditt senaste inköp?

- Jag köper inte jättemycket konst men om jag gör det så är det av förklarliga skäl mest svensk konst. Det finns en hel generation konstnärer som debuterade på 80-talet och som jag tycker är fantastiska, Håkan Renberg, Karin Mamma Andersson, Charlotte Gyllenhammar, Cecilia Edefält, Lars Nilsson och Jockum Nordström för att nämna några. Svensk konst är väldigt, väldigt bra på en internationell skala men tyvärr har inte många av dem fått möjlighet att göra internationella karriärer även om de förtjänat det.

Avslutningsvis, vad gör du helst en ledig söndag?

- Haha, ja vad gör jag då?! Det är ju så att man aldrig är helt ledig, och det finns alltid något jag känner att jag borde se eller läsa. Det blir väl lätt så när man har sitt yrke som sitt intresse och många av de vi umgås med ingår ju också i konstlivet.

 

Utställningen Morandi / Edmund de Waal visas på Artipelag den 7 april - 1 oktober, 2017.

Här kan ni läsa mer om utställningen! 

 

Kommentera