Francesca Gavin 4274Utställningen "Form & Volume" är en av Stockholms främsta utställningar just nu, med flera av morgondagens stora konstnärer. Färg och form löper som en röd tråd genom utställningen i CF Hills vackra lokaler på Norrlandsgatan, där tjugo verk av internationellt kända konstnärer visas till och med den 30 juni.

Vem är du och vad gör en curator?
Jag kommer från bohemisk bakgrund med mamma som är författare och pappa som är skådespelare. Jag är född i London, har vuxit upp i Los Angeles, i Woodstock och New York.
För mig kändes det naturlig att skriva, kunde min mamma så kunde väl jag. Vilket resulterat i fem böcker samt en rad magasin och tidningar, från News week och Financial Times till modemagasin som Vogue, men med tiden föll jag mer och mer in i konstens värld och började inreda och bygga upp privata konstsamlingar med enorma budgetar.
Curerandet kom naturligt ur det redaktionella. Det är egentligen i mångt och mycket samma process som att skriva en bok. Det handlar om att få ihop saker och hitta beröringspunkter.

Den engelska konstnären Annie Morris unika verk "Stack 9, Studio Violet" Den engelska konstnären Annie Morris unika verk "Stack 9, Studio Violet"

Det sägs att allt började med en samling vykort?
Jag älskar vykort! Så fort jag går på en konstutställning köper jag vykort. När jag var åtta år gav min mamma mig och min syster hennes samling med vykort. Allt sedan dess har jag fortsatt samla och idag har jag 3 000 stycken. Jag gör klippböcker med dem och älskar att göra kombinationer med de olika vykorten. De hade ett stort inflytande på mig när jag var yngre. Om man tar samma konstverk och tittar på hur det är reproducerat under olika tidsperioder, så ser man att det skiljer sig dramatiskt. Ibland är det knappt samma konstverk, för att det ser så olika ut.

Kan du gå tilllbaka till samlingen för att hitta inspiration?
Jag tittar sällan i mina klippböcker för att hitta inspiration även om jag egentligen borde göra det.
Jag har fått så mycket kunskap och känsla för konst genom vykorten, som många andra aldrig fått. Till och med konstnärer kan sakna det. Det förvånar mig alltid. Konsten är som musiken, det finns inte så många ackord. Allt handlar om hur du utformar det och hur du presenterar det.

Kanadensiske konstnären Paul P har hittat inspirationen i vintage gay porn magazines. Verket "Untitled" från 2012 är ett av fem stämningsfulla småskaliga porträtt som visas på CF Hill Kanadensiske konstnären Paul P har hittat inspirationen i vintage gay porn magazines. Verket "Untitled" från 2012 är ett av fem stämningsfulla småskaliga porträtt som visas på CF Hill

Har din mamma någonsin ångrat sig och velat ha tillbaka dem?
Nej, hon är så nöjd! Jag och min syster samlade klistermärken som barn, och det var min mamma inte alls road, det var därför vi fick hennes samling. Idag är jag curator och författare och min syster är konstnär.

Hur viktig är en curators roll?
En curators främsta roll är att lyfta konstnären. Det handlar inte om mig, utan om att få folk att se konsten och konstnärens arbete och tankar. Även om det är oundvikligt att inte visa din egen smak och vad du finner intressant. Det bara blir så, det är svårt att undvika sen egen historia.

Den kanadensiske konstnären Scott Treleaven är inspirerad av valar och deras läten. Diptyken "Mayfair" är till salu hos CG Hill Den kanadensiske konstnären Scott Treleaven är inspirerad av valar och deras läten. Diptyken "Mayfair" är till salu hos CG Hill

Har du besökt CF Hills lokaler innan du bestämde vilken konst du ville visa?
Jag har varit här en gång tidigare. Det är intressant att kurera en utställning i den här typen av miljöer som är så långt ifrån ”White cube” man kan komma, alla tak och väggar är olika från varandra. Att hänga verk mot en blå vägg sker ju normalt inte idag, men jag gillar den mörka kontrasten. Jag tycker det tillför verken något.

Kanske är det mer som folk faktiskt har det hemma?
Ja, det är väldigt annorlunda att hänga konsten där folk verkligen bor. Det är en helt annan upplevelse än att hänga konst i stora kala gallerier med lysrör i taket.
Även hur högt man hänger konsten på väggen påverkar upplevelsen. Jag hänger konsten ganska lågt, så att man är mer en del av verket. Annars är det lätt att verket ser ner på dig.

Första gången jag såg Sigrid Holmwoods verk var på en internationell konstmässa. Då liksom nu blev jag tagen av hennes bildvärld och måleri. Verket Peasants practising fighting with scythes är från 2017 Första gången jag såg Sigrid Holmwoods verk var på en internationell konstmässa. Då liksom nu blev jag tagen av hennes bildvärld och måleri. Verket Peasants practising fighting with scythes är från 2017

Sigrid Holmwood har svenskt-australiensiskt påbrå. Verket "Peasents practicing fighting with sickles" Sigrid Holmwood har svenskt-australiensiskt påbrå. Verket "Peasents practicing fighting with sickles"

Hur skiljer sig den här utställningen från tidigare utställningar?
Det här är första gången jag gör en utställning med bara måleri, vilket varit intressant för mig. Normalt arbetar jag med många olika media och framför allt video och elektronisk konst, men det har varit skönt att arbeta med mer fysiska objekt.

Varför gör du den här utställningen i Sverige?
Det bara blev så. Jag känner en hel del svenskar som har bott i London, men flyttat tillbaka till Sverige när de fått barn, såsom alla tycks göra. En av mina svenska vänner är Saskia Neuman och förra året när jag kom till Sverige för galamiddagen och utdelningen av Absolut Art Award träffade jag Michael Storåkers. Jag tycker att CF Hill gör något intressant, att inte representera en konstnär på ett traditionellt sätt vilket vidgar marknaden.
På andrahandsmarknaden ökar intresset och därmed priserna för engelsk samtidskonst för första gången sedan Damien Hirst var affischnamn. Vad beror det på?
Det kommer alltid till hur bra konstskolor ett land har och England har flera väldigt bra konstskolor. Men det handlar även om att konsten är mer tillgänglig, de visuella referensramarna är annorlunda och och publiken är bredare. Även om konstmarknaden generellt är lokal; New Yorkbor köper amerikansk konst, i Berlin köper man tysk konst, så har den blivit betydligt mer global, och den brittiska konstscenen är väldigt intressant nu, med fler unga nya namn.

Den brittiske konstnären Peter Davies verk "Firmament" från 2016. Foto: FXP Photography Den brittiske konstnären Peter Davies verk "Firmament" från 2016. Foto: FXP Photography

Tycker du att curatorn får den uppmärksamhet man förtjänar?
Ja, det tycker jag. När jag gör små utställningar brukar det inte hända så mycket men när man gör mer omfattande och publika utställningar har curatorn normalt en framstående roll, men även mer komplex.

Vad är ditt nästa projekt efter det här?
Jag arbetar med en utställning i Paris, som öppnar i september som kallas ”Champignon”. Den handlar om svamp. Jag tycker det är spännande med champinjoner på grund av referenserna till det psykadeliska och teknologiska. Det ska bli roligt. Dessutom är det under svampsäsongen.

Paulina Olowska verk från 2014 "Mycell maxi-dress with wrap-overtop and flared T-shirt - Biba" Paulina Olowska verk från 2014 "Mycell maxi-dress with wrap-overtop and flared T-shirt - Biba"

Har du alltid fria händer?
Ja, faktiskt. Jag har massor av ideér och är rätt kvick, men jag utgår alltid från publiken. Jag har varit tillräckligt mycket i Sverige för att veta på ett ungefär vad som lockar den svenska konstpubliken. Ännu har ingen sagt ”Nej, det här håller inte!”.
Jag strävar efter att ha 50% kvinnlig konst i mina utställningar. Jag vill inte ha för stereotypt; vita heterosexuella medelålders män.

Gör du det som ett politiskt ställningstagande, eller för att få en intressantare utställning med ett bredare utbud?
Det ger mer intressanta utställningar att blanda. Vår roll är att få folk att se konst som man annars inte hade sett. Idag är vita män överrepresenterade hos de ledande galleristerna och de som ofta ställs ut och är för många ”top of mind” när man talar konst. Det finns många fantastiska konstnärer som får alldeles för lite visibilitet, så visst finns det kanske något politiskt i det. Det görs så mycket intressant som aldrig får något publikt genombrott och därför inte ses av den stora konstpubliken. Det är också därför t e x Venedigbiennalen är så viktig. Det finns alltid något som du aldrig sett eller hört talas om tidigare.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet när det kommer till konst?
Ja, jag skulle säga att det är det är 50-50. Ibland växer konstverken på mig, andra gånger är det mer en instinkt, vad som är bra eller inte. Jag har till exempel slutat göra press releaser.
Jag dras sällan till konst som jag fått förklarad för mig, utan dras mer till konst som jag faller för vid första ögonkastet, varför jag hellre samtalar med konstnären eller galleristen efter jag sett utställningen.

Friedrich Kunath "Untitled" från 2017 Friedrich Kunath "Untitled" från 2017

Hur går du till väga när du sätter ihop en utställning?
När jag gör en utställning, så börjar jag med att berätta om en idé för konstnären och ser om de är med på tåget. Ofta tar en diskussion vid, vilket hjälper till att forma den slutgiltiga utställningen. Det finns alltid något bra i det oväntade och man måste vara beredd att kompromissa. Ofta arbetar jag med samma personer vid flera tillfällen. För varje gång fördjupar man sin relation, vilket gör det enklare och mer intressant.

Finns det tillfällen där du sagt nej tack till konstverk?
Inte direkt nej. Visst finns det något enstaka tillfälle då jag kanske tyckt att ett specifikt verk inte passar till en viss utställning, men det är sällsynt. Man måste vara öppen i sinnet, det så man når bäst resultat.

Finns det några curatorer du ser upp till?
Jag tycker att Massimiliano Gioni  är briljant. Hans arbete med Venedigbienalen för fyra år sedan var fanatiskt, och hans arbete på New Museum är absolut världsklass.
Det finns fler yngre kvinnliga curatorer som är väldigt intressanta som till exempel Rebecca Lamarche-Vadel som arbetar för Palais de Tokyo. Hon gjorde bland annat ”Carte blanche” med Tino Sehgal som var häpnadsväckande bra. Den senaste Documenta var förmodligen det bästa jag någonsin sett.
Jag tror däremot inte supercuratorn finns längre, och det handlar aldrig om en person. Det är så många inblandade. Det är allt från den som hänger upp tavlorna på väggen till konstnärerna.

Rebbeca Rebbeca Lamarche-Vadel, curator på Palais de Tokyo i Paris

Vad inspirerar dig?
Jag kan inte hjälpa det men jag kommer alltid tillbaka till 1960-talet och den sammansmältning av konst, politik, utopisk arkitektur, sexuell frihet och alla möjligheter som hägrade. Jag bode i Woodstock som liten, kanske är det mitt ”Woodstock left over”.
Även högst alldagliga konstiga och banala händelser, såsom min relation till min telefon, dagliga vanor vi har, och städer. Särskilt London och Berlin.

Tror du att den brittiska konstscenen kommer att förändras efter Brexit?
Överallt finns ett sökande av motstånd, vilket sätter sina spår även i kulturen. Brexit är det värsta som hänt, det  är deprimerande. Plötsligt inser vi att det faktiskt kan hända; man kan ha en fascistisk regering, det kan bli krig i Europa igen.
Jag ser mig som europé, men nu känner jag mig stympad och strandsatt på en ö.

Rhys Corens fascinerande bilder är inspirerade av Josef Albers konst. Verket "A Giddyupagogo" Rhys Corens fascinerande bilder är inspirerade av Josef Albers konst. Verket "A Giddyupagogo"

Vad gör du en ledig söndag?
Jag börjar varje dag med att ta en kaffe med min mamma på samma café klockan tio. Det är inget coolt café, utan ett litet sunkigt ställe med gamla gubbar, där jag löser korsord, vilket jag är helt beroende av. Efter det går jag på dans och vickar höfter och twerkar som Beyonce, och därefter brukar jag äta lunch med någon vän innan jag går på utställningar.
Söndagarna är sig ganska lika; kaffe, korsord, dans, lunch, konst. Inte så glamoröst, men skönt.

Utställningen pågår 2-30 juni på CF Hill på Norrlandsgatan 24, våning 2

 

 

 

Kommentera