Skulptören Giacometti omgiven av sina verk Alberto Giacometti i Paris år 1951. Foto: Leopold Museum.

Alberto Giacometti föddes nära den italienska gränsen i kantonen Graubünden i sydöstra Schweiz år 1901. Som många blivande kreatörer visade Giacometti tidigt ett intresse för konst och började redan som barn att rita, måla och skulptera. Fadern, Giovanni Giacometti var själv verksam konstnär och tillsammans spenderade far och son mycket tid i faderns ateljé. Föräldrarna var mycket positiva till Albertos intresse och uppmuntrade honom till fortsatta konststudier, så år 1919 flyttade Alberto till Genève för att studera vid Skolan för konst och konsthantverk.

Närbild på den av Giacomettis verk Foto: knoll.com.

Kubism och surrealism i 1900-talets Paris

Vid 21 års ålder tog studierna Giacometti till Paris, där han studerade under skulptören Antoine Bourdelle vid Académie de la Grande Chaumière. Giacometti fascinerades av den parisiska dragningskraften och skulle komma att spendera huvuddelen av sitt liv i staden. Det är också i Paris som han för första gången stöter på kubismen. Pablo Picassos, Georges Braque och Gino Severinis verk hade ett stort inflytande över Giacomettis tidiga konstnärskap och den bakomliggande abstrakta filosofin börjar spela en allt större roll för skulptörens verksamhet. Efter att ha avslutat sina studier år 1926 bryter Giacometti med den klassiska figurstilen för att hänge sig åt det abstrakt kubistiska.

Är du nyfiken på kubismen? Läs mer här!

Människans undermedvetna som motiv och drivmedel

Under 1930-talet började hans konst även att inkludera surrealistiska undertoner. Precis som Giacometti hade lockats av kubismen på grund av dess sakliga men samtidigt intima element lockades han av surrealismens personliga dimensioner. André Breton, den surrealistiska litteraturens förgrundsgestalt, hade kraftig effekt på den surrealistiska konsten. Med basen i Freuds teorier om människans undermedvetna och drömtydning menade Breton att konsten skulle göra sig av med de spärrar traditionell moral och etik förespråkade.

Giacomettis "The Palace at 4 a.m." (1932). Foto: MoMA. Giacomettis "The Palace at 4 a.m." (1932). Foto: MoMA.

Bretons filosofi inverkade kraftigt på samtidens konstnärer, inte minst på Alberto Giacometti. Frågor om människans villkor och mellanmänskliga relationer formade Giacomettis arbeten. Hans verk Palatset kl. 4 om morgonen (1932–33) räknas idag som ett av surrealismens allra viktigaste verk, vilket utmanar konventionella föreställningar om skulpturers massa, omfång och principer samtidigt som verket diskuterar drömtillstånd och häftig längtan.

Trots att Giacometti runt år 1935 gav upp den surrealistiska estetiken som styrt hans verksamhet under ett antal år upphörde skulptören aldrig att utforska det undermedvetna utan fortsatte att undersöka den mänskliga psykologins dimensioner. Dessa diskussioner utgjorde centrala teman i dåtidens intellektuella Paris och fastän Giacometti inte ansluter sig till någon annan konströrelse under sin livstid fortsätter han att analysera sitt konstnärskap. Från 1935 arbetade Alberto Giacometti självständigt fram till sin död 1966.

Giacometti omgiven av sina skulpturer, gipsförlagor. Foto: biography.com.

Konsten att skissa

Giacometti betraktade skissen som en central del av skapandet, som i egenskap av första trevande utkast styrde verkets riktning. I samband med en Giacometti-utställning på det italienska muséet MAGA – Museo Arte Gallarate år 2011, där tidigare opublicerade verk och skisser av skulptören visades uppgav kuratorn Michael Pepiatt att skissandet för Giacometti var en avgörande del av tankeprocessen. En skiss var en tanke på papper varför skulptören alltid hade en penna till hands.

Med skissen som första steg bearbetade Giacometti sin tids dominerande teman – det omedvetna och den mänskliga naturens skörhet. På det sättet omformade Giacometti samtidens måleri och skulptur och hans arv kan fortfarande återfinnas i dagens konst. Utöver dessa element adderade Alberto Giacometti beståndsdelar från den primitiva konsten och resonemang från existentialismen som uppkom i diskussioner med vännen Jean Paul Sartre.

Skiss av Giacometti. Foto: Catawiki. Skiss av Giacometti. Foto: Catawiki.

Trots att Giacomettis livsverk koncentrerades kring jaget och kring den mänskliga naturen uppehöll sig skulptören aldrig särskilt länge vid den egna personen på ett narcissistiskt eller självupphöjande vis, utan förde diskussionen i samklang med andra och på ett bredare, allmänmänskligt plan. Bland Giacomettis mest kända verk återfinns bland andra L'Homme qui marche I (1960) och L'Homme au doigt (1947). Den senare håller världsrekordet för skulpturer på auktion, då den 2015 klubbades för över 141 miljoner dollar på auktionshuset Christie’s.

Barnebys har tidigare skrivit om när Giacomettis Chariot såldes på Christie’s 2014 – läs mer här!

Skulptören Giacomettis kända verk Alberto Giacomettis "L’Homme qui marche I" (1960). Foto: Sotheby’s.

Hans tunna, nästan trådliknande människofigurer inspirerades av människorna i Giacomettis närhet och hans familjemedlemmar och nära vänner stod ofta modell. Sköra och linjära representerade Giacomettis figurer de plågor och bekymmer konstnären ansåg hörde det mänskliga livet till. Giacomettis vän och diskussionspartner Sartre menade att hans eget arbete gick att definiera som en balansgång mellan tomhet och varande – kanske fanns en liknade tanke bakom Giacomettis konstnärskap.

 

Giacometti slog auktionsrekordet för skulpturer. "L'Homme au doigt" (1947). Foto: Tate Museum.

Färgskala och material

Giacometti var en allsidig konstnär som gärna använde sig av olika material, även om vi kanske bäst känner igen hans bronsskulpturer. Bland de material som Giacometti flitigt använde återfinns brons, gips och trä – samtidigt anspråkslösa men nödvändiga för skulptören, som gjorde flera upplagor i gips och trä innan den färdiga formen gjöts i brons.

Hans tvådimensionella verk landar i ungefär samma färgskala och uttryck som skulpturerna. Med sina naturnära och mörka färger ter de skissartade porträtten fulla av snabba drag med pennan nästan som om dessa inte var fullgoda verk i sig själva utan förlagor till verk som komma skall. Varmare, starka toner återfinns nästan aldrig i Giacomettis färgpalett.

Målning av Giacometti Alberto Giacomettis "Diego" (1959). Foto: Tate Museum.

Det är få konstnärer som likt Alberto Giacometti klarat av den svåra uppgiften att med sina verk representera den ömtåliga människan med sådan ärlighet och enkelhet. Han var en konstnär som aldrig avvek från sin självvalda uppgift att undersöka människans alla dimensioner, trots att han insåg att det arbetet aldrig skulle bli vare sig färdigställt eller allomfattande. Den ödmjuke Giacometti beskrev till och med sitt arbete som ett dåligt försök att besvara frågan om människan. Men det verkar som att det egentligen bara är Giacometti själv som tvivlat på sin storhet – vi andra är överens om skulptörens unika position i konstvärlden.

Vill du se fler verk av Giacometti som sålts på auktion? Här kan du se fler!

 

Kommentera