Foto: Pablo Martinez Monsivais Mark Zuckerberg möter kongressen den andra dagen av två dagars utfrågning. Foto: Pablo Martinez Monsivais

Det var en klart pressad facebook-grundare som satt ensam vid en mikrofon mittemot den amerikanska kongressen tidigare i veckan.

Det som startade med en frustrerad tonåring som hade svårt att få collagetjejerna att titta åt hans håll kom på mindre än tio år att bli världens mäktigaste företag.

Den spensliga ”nörden” från Harvard gick som 23-åring från att bli dollarmiljonär till dollarmiljardär på hans sociala nätverk inom loppet av ett år. En resa som ingen annan gjort, varken före eller efter honom.

I skrivande stund är den slipade affärsmannen som var smart nog att stjäla någon annans idé och göra den till sin, och smart nog att utveckla den till att bli allmän egendom, god för dryga 600 miljarder kronor och leder ett av världens högst värderade företag.

Men allt handlar, som bekant inte om pengar. Särskilt inte för den tämligen bleka, rödögde ynglingen med en aningen för stor kostym och en illa knuten slips i halsen.

Det handlar även om ära, heder, ryssar, och möjligheten att påverka mer än två miljarder människor i realtid. Och framför allt handlar det om hur världens mest kända twitterkonto letade sig in i Vita Huset och landade rakt ner i den skinnklädda fåtöljen bakom mahognybordet i Det ovala rummet.

För två år sedan skrev jag en krönika om hur jag växte upp med hotet om hur robotarna skulle ta över världen.

På den tiden handlade det egentligen mest om den uppsjö av Hollywood-producerade filmer som beskrev hur de illasinnade robotarna tog över samhället och människan jagades på flykt eller tillintetgjordes. Det artificiella framtidshotet gjorde många regissörer och skådespelare till dollarmiljonärer medan robotarna på den tiden fortfarande stod på verkstadsgolvet på svenskägda ABB eller VOLVO.

Men hotet blev allvar. Genom människans uppfinningsrikedom, drivkraft och fascination för teknikens under samt ett visst mått fåfänga skapades världens mest effektiva supermakt, Facebook. En ”supermakt” som lockar fler människor än Kristendomen, globaliserar världen snabbare än flygbolagen och som kan både skapa krig och fred genom att använda och sprida sin data.

Frågan är om det var vad den finniga tonåringen en gång tänkte när han samlade några programmerare i sitt studentrum.

Foto: TechCrunch Foto: TechCrunch

Idag körs bilar av robotar och kassapersonalen på ICA börjar sakteliga ersättas av desamma, börsen blir allt mer datoriserad och nästa gång städerskan knackar på dörren ska du inte bli förvånad om hon spottar rengöringsmedel genom näsan och använder fyra armar när fönstren ska tvättas. Allt för att du ska kunna göra annat, som att tillexempel glo in i någon av alla skärmar i olika format som omger dig och berättar om du sovit gott, ätit rätt, behöver gå på toaletten, om det är dags att skörda eller om du levererat på den deadline som föreligger ditt nästa projekt. Ja, till och med om ditt hjärta slår, så att du vet om du fortfarande lever.

Den egentligen enda skillnaden från när jag var liten är att robotarna, istället för att skapas i japanska forskningscentra eller på verkstadsgolv i råa industrilokaler, kodas fram mellan pizzakartonger och burkar med joltcola i trånga studentrum med nerdragna persienner. Och att Hollywoods definition av hot som jag växte upp med byttes ut från robotar iklädda Arnold Schwarsneggers muskelmassa till Facebook och andra sociala medier.

Arnold Swarznegger som robot i filmen Terminator. Foto: MovieZine Arnold Swarznegger som robot i filmen Terminator. Foto: MovieZine

Men det nya hotet är inte endast förbehållet demokratiska presidentval och nätmobbning. Det är även ett hot mot auktionsbranschen.

Det är nämligen så att mängder av auktionshus världen över det senaste decenniet har valt att använda olika plattformar och deras auktionssystem.
På dessa plattformar har intressenter, budgivare och köpare lämnat ifrån sig data som tidigare har tillhört de olika enskilda auktionshusen, och som varit en förutsättning för deras verksamhet.

Men i och med att budgivning och transaktion sker på plattformarna, istället för hos auktionshusen, har plattformarna enkelt och obehindrat kunnat samla den viktiga och värdefulla datan från de olika auktionshusen, för att göra till sin egen.

Data som plattformarna sedan kunnat använda som de vill. Efter eget behov. Eller någon annans.

Dock har allt fler auktionshus börjat inse värdet av sina besökare, kunder och datan de ger ifrån sig. Det är ju trots allt tack vare dem som ett auktionshus har några affärer överhuvudtaget.

På samma sätt som allt fler svenskar nu överger Facebook, börjar auktionshusen i allt större utsträckning lämna de etablerade plattformarna för att istället ta kontroll över datan, kunden och det egna varumärket för att kunna styra sitt eget öde i framtiden.

Jag tillhör en av de svenskar som aldrig använt Facebook. Inte heller är jag en av dem som tror på plattformarnas överlevnad i auktionsbranschen.

För handen på hjärtat är det egentligen någon som är förvånad av den senaste tidens händelseutveckling, såväl för Facebook, som för auktionsbranschen?

Annat än möjligen Mark Zuckerberg själv.

Kommentera