Jenny Silver är sångerska och programledare och har alldeles nyligen släppt den senaste plattan Z med pop/rockiga med om- och nytolkningar av Monica Zetterlunds låtar.
Enligt egen utsago antikfantast och självlärd lekman. Älskar att antiksurfa på auktions- och facktidningssidor. För Barnebys Gästblogg skriver hon om kärleken och fascinationen för antika föremål.

Jenny Silver

Jag är oerhört förtjust i att köpa nytt. Och när jag köper något nytt får det gärna vara gammalt. Begagnat. Patinerat. För att det ofta finns ett hantverk i det gamla som inte går att hitta idag. För att det är unikt. För att det är miljövänligt. För att det har en historia. För att det är vackert!

Fascinationen för gamla ting föddes tidigt, min mormor hade ett vardagsrum som var förbjudet att som barn ensamt gå in i. Där stod porslinsvaser på blankpolerade bord med sirligt smala ben, farligt vingliga för barnlekar. Ett vuxen-guidat besök bland de vackert utställda föremålen gjordes i andäktig beundran. Morfars ärvda skrivmaskin anno 1905 gick däremot bra att författas på och var den roligaste leken trots att bokstaven s, d och f ständigt hakade upp sig.

I en riktigt gammal "sillabors"  i brunt skinn huserade en gammal tiokronorssedel från 1921, vilket var historiskt och hysteriskt gammalt i min värld. Vi lekte handelsbod med den och mormor fick ställa upp och köpa socker och mjölk mitt i middagsmatlagningen. Minnet av hur Verner Pantons snäckskalslampa klingade krispigt i draget från sovrumsfönstret, gör att jag ofta surfar just denna lampa.

Varje år var det antikmässa i Helsingborg och ett besök som jag tillsammans med mormor, sågs fram emot med större iver än själva julafton. I väntan på mässan tvingades mormor ta med mig minst en gång i månaden till Helsingborgs Museum och Fredrikdals Trädgårdar. Där gick jag och drömde mig till svunna tider bland dammiga, skräckinjagande tandläkarinstrument och groteska uppstoppade djur. Det var som att vandra omkring i en saga, eller en Tim Burtonfilm, fast det var såklart innan jag sett vare sig Sleepy Hollow eller Big Fish. De var inte på långa vägar gjorda och Johnny Depp hade inte ens provfilmat för sin biroll som pojkvän till Nancy i Terror På Elm Street.

Mitt eget hem är fyllt av loppisfynd och skatter från diversehandlar och en och annan antikaffär. Rätt få saker är så värdefulla att de inte tål barnhänder, även om de kanske inte är direkt lämpliga leksaker. Det fina med gamla möbler är att de redan fått den där första repan, och andra och tredje osv, så man är liksom redan "hemma". Patina som sagt. Miljövänligt var det nån som nämnde - jo, recycling är ju just det - och eventuella gifter i lim, målning, lack har sedan länge avdunstat. Sedan finns det förstås dyrgripar hemma, men den venetianska spegeln hänger säkert, högt uppe ovanför sovrumsbyrån.

Skåp från New Delhi.

Mina favoritfynd inkluderar en 100-årig byrå som långt om länge kom hem till mig från New Delhi - den var inte helt lätt att få lov att frakta hem och det kostade lika mycket som byrån, en Bösendorferflygel i Imperialstil från slutet av 1800-talet som jag impulsköpte på auktion på väg hem från stan en eftermiddag (fast den kommer tyvärr så småningom att få ge plats för ett mindra platskrävande piano - lilla sonen behöver rummet) samt den sjukt smarta klädhängaren Mast av Alvar och Anders Lundgren.

Bösendorferflygel

Soffbordet i teak och vackert melerade kakelplattor är en älskad pjäs, som köptes för ett pris som lätt konkurrerar med IKEA. En annan fiffig sak med auktion/loppis/secondhand - priset. Det, plus den kittlande möjligheten att göra fynd och hitta en verklig klenod gör just loppisletandet väldigt sympatiskt och demokratiskt.

Kaklat bord.

Saker jag ibland saknar är soffan Minerva av Peter Hvidt och Orla Mølgaard Nielsen och fåtöljerna i Grete Jalks design från France & Søn, men de är vansinnigt snygga hemma hos kompisen som fick dem i "betalning" för en himla massa goda tjänster.

Stilblandningen är total, eklektisk heter det visst på finare och mer stylish svenska - det tycker jag bidrar till en inspirerande och spännande miljö. Gammalt och nytt i en härligt, saligt kreativ blandning.

Byrån Decades från Wis Design är en finfin kompromiss, som jag gärna skulle lägga vantarna på - otroligt vackert med sina olika gamla lådor i stram vit ram som påminner lite om Josef Frank i formspråket, en annan designguru. Ja det finns så mycket att drömma om - och med.

Jenny Silver

Här kan ni läsa mer om Jenny samt på facebook!

Kommentera