SWEDISH ART: NOW! vill föra fram och förtydliga den svenska samtida konstscenen, hur känns det att vara en del av den?

- Det är jätteroligt och ett stort erkännande. Jag tror att många av oss som medverkar i utställningen har en rätt god uppfattning om varandra och mycket gemensamt då vi varit en del av samma scen länge, men det är kul att den nu börjar etableras.

Finns det ett svenskt konstunder?

- Många svenska konstnärer tycker jag har en given plats på den internationella konstscenen och det borde ligga i vårt kollektiva intresse att uppmuntra fler konstnärer att ta sig ut i världen. Under mina år utomlands har jag märkt att den svenska konstscenen särskiljer sig på så sätt att vi inte är lika präglade av trender och rörelser inom konsten som andra länder är. Istället bygger den på en sorts spontanitet, frihet och tro på oss själva som är speciell för Sverige, och där min generation konstnärer vågar vara humoristiska och mer spektakulära i sin framtoning.

Hur har tankarna gått inför din medverkan på Sven-Harrys?

- Min första känsla var att jag ville vara med och bidra till en rolig och sympatisk konstvärld som inkluderar utan att vara för slätstruken, där konsten får vara konst. Efter att ha pratat med utställningenscuratorerna och även tänkt mycket på Sven-Harrys Konstmuseum som institution, ville jag göra något som anspelar på dess läge i Vasaparken, där barnfamiljer umgås sida vid sida med korpen-spelare och kulturintresserade.

Vad kommer du visa?

- Det är ett nytt verk som föreställer en sittande figur i form av en apa som tar en selfie med två små apbarn vid sin sida. Jag vill att målningen ska symbolisera en samtida förälder utan att för den sakens skull vara en satir av en frånvarande förälder. Den handlar mer om att som vuxen och förälder inse att man får vara lite löjlig, fåfäng och mänsklig och trots det känna att man är good enough.

Du har studerat i både Sverige och utomlands, hur var det?

- När jag började på Valand föreställde jag mig att det skulle handla mer om måleri och klagade därför rätt mycket över att jag inte hade någon riktig målarlärare. När jag sen började på en klassisk konstakademi i Wien, där allt handlade om estetik, färg och form, insåg jag hur viktigt sättet jag fått lära mig att tänka kring konst är, vilket jag fått göra på Valand. I omvärlden är inte estetiken det primära idag utan det viktiga är snarare ideologin.

Hur tog dessa olika skolor sig uttryck i din konst?

- I Japan lärde jag mig att låta slumpen styra och att inte lägga mig i allt bara för att jag kan. Mycket handlade också om att tillåta sig själv att reflektera kring materialitet, att en målning inte alltid behöver hänga på en vägg utan lika gärna kan få stå på golvet och vara en skulptur. Det var på så vis en ganska elementär upplevelse. När jag studerade i Wien handlade det mer om sättet att konstruera bildinnehållet bortom själva konstobjektet och hur det upplevs. Där målade jag enbart på papper vilket fick mig att inse att jag kan arbeta med vilka medier och material som helst egentligen, mitt bildspråk är fortfarande mitt oavsett vilka verktyg jag använder mig av. På Valand lärde jag mig att vi lever i ett samhälle som till stor del kretsar kring historier men istället för att som tidigare känna att jag måste berätta en historia kan jag nu se bilder som små fragment av en större berättelse.

Hur viktigt är det att vara skolad som konstnär?

- Det finns många autodidakter som är jätteduktiga och som funkar på till exempel internet och i en miljö där det handlar om en helt annan typ av skola och skapande än den klassiska konsthögskolan. Om jag däremot tittar på oskolade målare kan jag se att de är helt klara som konstnärer men att de samtidigt skulle må bra av att gå fem år i konstskola för att lära sig om allt annat än om sig själva. Att kunna söka sig bort från det kända för att på så vis få nya perspektiv är något jag verkligen har kommit att uppskatta från skoltiden.

Vad inspireras du av?

- Mycket konst, måleri men också skulptur, video och litteratur. Jag tittar en hel del på youtube-handledningar i hantverk och andra meditativa sysslor. Tidigare har jag nästintill bombarderat mig själv med visuella intryck så till den grad att jag blivit mätt och upplever att hjärnan börjar analysera allt som bild. Jag har därför börjat vända mig mer inåt, lyssna på musik är väldigt bra, läsa böcker.

Hur ser skapelseprocessen ut?

- Jag brukar inte planera bilden utan litar på att den kommer till mig. Oftast brukar jag sätta igång en process på duken där jag så att säga målar små nycklar som jag sedan jobbar utifrån. Mycket tror jag även handlar om att kunna bild och att känna sig trygg i det mediet.

Du arbetar ofta med stora format, har storleken betydelse för den konst du arbetar med?

- En av mina lärare på Valand, professor Esther Shalev-Gerz, gav mig då och då kloka citat som jag brukar plocka fram. Hon är själv skulptör och brukade säga "You have a body, use it". Vad hon menade är att jag inte ska vara rädd för att använda kroppen, utan istället våga ta stor plats och gör stora saker. Blir det inte bra är det bara att slänga, det är på så vis viktigt att inte bli för sentimental med sina verk. Jag gillar att använda mig av hela kroppen när jag målar och det är svårt att göra det på mindre format.

Du har det senaste året rönt stora framgångar utomlands, däribland genom en separatutställning på S2 i New York. Hur känns det?

- Det var en väldigt abstrakt och märklig känsla. Allt gick så fort också, jag producerade utställningen på två veckor och sen bar det av till New York där utställningen sålde slut. Jag kände hela tiden att det var för bra för att vara sant och att någon snart skulle komma och avslöja att allt var på låtsas. Jag försöker nog mata den känslan av osäkerhet fortfarande som ett incitament till att jobba hårdare och samtidigt komma ihåg att vara ödmjuk för att man har fått en sådan här chans att komma in i konstetablissemanget. Att det kanske är lite som en dröm och att man kan vakna när som helst.

Finns det någon fara med att bli etablerad för fort?

- Absolut, helst vill man vill ju ha en lugn och stabil karriär men så funkar inte direkt våra hjärnor. Idag konsumerar vi intryck i ett väldigt högt tempo och är även vana vid att kunna välja och ändra vanor. Man manipulerar så att säga sitt eget flöde och konsten underkastar sig den ordningen precis som allt annat man kan konsumera. Alla önskar såklart att det där inte gäller en själv men så är det ju, jag är precis likadan. Jag tror att man får se till att det man gör är flexibelt, säreget och besitter kvaliteter som går att återvända till. Då håller man kanske för att bli uppblåst och klarar säkert av att plocka ihop skärvorna av ens sårade ego när ingen längre vill veta av en, för att sen bygga något nytt och fantastiskt igen.

Är du rädd för det själv?

- Ja, fast jag försöker odla mitt konstnärskap på ett sätt som gör att jag kan fortsätta utöva det och ha kvar min konstnärliga frihet utan att känna att jag måste repetera mig. Framgång för en konstnär är ju att kunna leva och verka under lång tid. Jag tänker att jag kommer vara aktuell vid olika tidpunkter i mitt liv men hoppas att jag däremellan kommer kunna fortsätta arbeta med konsten utan att ens ego kollapsar helt.

Vad arbetar du med nu?

- Jag och Karl Norin kommer ha ett aktivt förråd på Taverna Brillo. Det blir som ett pågående performance där vi kommer hämta och fylla på med konst hela tiden. I början av maj åker jag och familjen till Los Angeles, där vi under en månad kommer bo i ett studioresidens. Tanken är att jag utöver att arbeta ska försöka träffa gallerister och så lite frön och jag ska även försöka hinna med en sväng till Texas och Miami. I höst håller jag sedan en soloutställning på Gillmeier Rech i Berlin.

 

Utställningen SWEDISH ART:NOW! pågår den 20 april - 6 juni på Sven-Harrys Konstmuseum.