När jag trampar runt på min lånecykel från hotellet i den heta augustisolen tänker jag bara hur mycket jag återigen älskar Köpenhamn. Det är någonting med attityden som har gjort Danmark (KULTURELLT, läs noga) väldigt progressivt och anammande på ett bra sätt, och det är detta som har skapat Chart Art Fair till den absolut mest intressanta konstmässan i Skandinavien just nu.

Danskarna kan ha en fungerande cykeltrafik utan att missbruka ringklockan och man inte ser en enda galning i tighta spandex swisha förbi. Framförallt kan de skapa samtida-arkitektur-som-uppmärksammas-internationellt-mitt-i-s.k.-historisk-stadskärna, de har återuppfunnit köket (lex Noma, sen äter man ju gott typ i hela staden), lanserat en billig second-hand-site som köper upp våra anrika auktionshus och deras modevecka får alltid mer fokus än vår. Men i synnerhet så imponeras jag över att de kan ha en avslappnad attityd till samtidskonst. På invigningskvällen står jag och Marina och samtalar med Nils Staerk som berättar att konstnärer ofta syns i media och vanliga människor gärna besöker gallerierna och köper faktiskt samtidskonst! Konst är trendigt här till skillnad från i Sverige.

Bo Bjergaard berättar för mig hur Chart skapades i frustration av honom och Susanne Ottossen över lite smørebrøød och Tuborgs en sensommardag 2012. De saknade udden på dåtida konstmässan i Köpenhamn. De ringde i eftermiddagssolen upp V1's Jesper Elg, Claus Andersen och David Risley och inom loppet av ett år hade de skapat en helt ny konstmässa! Detta är tredje året. Häng med -

Magnus Karlsson har fokuserat på arbeten på papper och låtit det fokusera sin långsmala korridor som tar vid där Peder Lund's Franz West-skulpturer och Paul McCarthy-teckningar tar slut. Finfina nya verk av Jockum och Mamma såklart, men imponeras även över skulpturala kvaliteter hos Lisa Jonassons nya stil. En kameraskygg Carl Hammoud har starka verk som påminner mig om min Our Legacy-kavaj!

V1 och Andréhn-Schiptjenko har fått platserna bredvid varandra och kör båda monumentala dukar på huvudväggen samt bord med samtida keramik mitt i rummet. V1 har min gamle vän John Copeland på huvudväggen, men det är mittendukarna som imponerar mest. Det är mina nya favoriter Linus Bill + Adrien Horni som vi ska återvända till lite senare. Hos Marina så är det Brad Kahlhamer som är tuffast och vackrast. Han har sina rötter i skate-kulturen och skolades hos Jeffrey Deitch och nu berättar han om sina indianrötter på ett visuellt hänförande sätt.

Högst upp ser vi norske konstnären Bjarne Bare framför sin triptyk för OSL Contemporary. David Risley var inte på plats och AnnaElle var lite bildskygga så deras bås får tala för dem själva. Risley är en av flera Instagram-vänliga spegelbaserade installationer / skulpturer på mässan som får skapa inramning till den lilla scenariot av bröderna Chapman som vilar i centrum.

Isländske Aldís Snorradóttir som driver Hverfisgallerí framför ett lysande varmt verk av Shoplifter.

Hatten av till Christian Larsen som lyckats fånga Kasper Sonne som är bosatt hos coola The Hole i NYC. Ännu en favoritkonstnär. Framtiden ser så ljus ut att Christian kör dubbla solglasögon dessa dagar.

Kanske inte David Rigley's roligaste men alltid hög kvalitet hos honom. Detta är hos Nicolai Wallner som även har en väldigt fascinerande roterande spegel av Jeppe Hein.

Andersson Sandström kör solovisning av Jaume Plensa, Bo Bjergaard har ikoner som John Körner och Tal R. Nedan ses isländska  i8 och deras videoinstallation samt Riis som visar gamla minimalisten Jan Groth som minnsan kan balansera en bronspinne mot en vägg.