"Tolv år hade nog gått sedan man slutade kalla mig Lilla smycket och jag befann mig på metrostationen Châtelet vid rusningstid. Jag följde med folkströmmen på rullbandet i den ändlösa gången. En kvinna var klädd i gul kappa."

Artonåriga Thérèse tycker sig i kvinnan känna igen sin mor som påstås ha dött i Marocko tio år tidigare. Hon beslutar sig för att följa efter henne. Det blir en resa ner i ett smärtsamt förflutet, i minnen som hon dittills förträngt.

"Jag erinrade mig ett foto, ett av de få foton jag har kvar av min mor. Ansiktet är upplyst som om en strålkastare hade fått det att framträda om natten. (--) Gång på gång i mina drömmar var det ett antropometriskt foto som någon räckte mig – en poliskommissarie, en tjänsteman på bårhuset – för att jag skulle kunna identifiera kvinnan. Men jag blev stum. Jag visste ingenting om henne. (--) Kappans modell hade säkert varit elegant en gång i tiden och den starka färgen hade tillfört den en stänk av fantasi. Men det gula hade bleknat och kappan såg nästan grå ut.

(--) Blicken var densamma som för tjugoen år sedan, klar och med ett uttryck av förvåning och en viss ängslan, och plötsligt kunde de hårdna. (--) Hon vek upp kappkragen, som om hon frös här i vagnen trots att vi stod tätt sammanpackade. Jag såg att linningen på kragen var alldeles trådsliten. Hur länge hade hon haft den kappan? Ända sedan fotona togs? Det var därför den gula färgen blivit så matt. (---) Men nu däremot frågade jag mig om jag inte drömde. Jag nöp mig i armen, jag slog mig i pannan med handflatan för att försöka väcka mig."

Patrick Modiano bygger sin berättelse genom att först beskriva mötet med "den gula kappan", det vill säga mötet mellan Thérèse och kappan som bärs av den sedan tolv år frånvarande modern. Därefter får vi följa bekantskapen mellan Thérèse och en ung flicka, en flicka som hon möter i och med sitt nya arbete. Thérèses uppgift är att hämta och lämna flickan vid skolan och även att läsa läxor med henne.

"Den eftermiddagen tog vi en promenad flickan och jag.(--) Och även jag hade en känsla av att känna henne så väl och att redan ha vandrat längs dessa alléer tillsammans med henne."

Flickans emotionella situation blir en spegling av hennes egen barndom. Flickan har likt Thérèse anknytning till två personer men relationen känns otydlig, flyktigt, oengagerad och lös.

När den lilla boken på endast etthundratjugoåtta sidor sedan flera timmar är läst, drabbar den dubbla beskrivningen av övergivenhet mig. Känslan smyger sig på men verkar med monumental kraft, den omsluter mig. Jag befinner mig helt och fullt i ångest, likt ansiktet i Edward Munchs målning Skriet.

Det är skickligt skrivet. Att som barn inte vara omhändertagen, att bli övergiven, att inte höra hemma någonstans, att kanske aldrig höra hemma. Romanen är djupt existentiell. Allt börjar med åsynen av en sliten gul kappa. En kappa som en gång i tiden hade varit elegant och starkt gul.