1950-tal, 60-tal och 70-tal är för många förknippade med färgstarka tyger, vackra mönster och fantastisk formgivning. Föremål från den tiden är idag ett hett villebråd för många, där priserna har en tendens att allt mer trissas upp. Självklart ska man i första hand köpa med hjärtat, men som med allt annat gör man de bästa fynden genom att ha kunskap. Barnebys har här satt samman en guide över vilka tyger, porslinsserier, möbler och formgivare som är hör ihop med vilket årtionde.

1950- talet
1950-talet kallas ofta för det ”designade årtiondet” och var på många sätt en guldålder för svensk formgivning. Det var nu som begreppet Scandinavian design myntades, där Sverige, Norge och Danmark var de ledande nationerna i Europa. En stor anledning till detta var att Sverige under denna tid var inne i en högkonjunktur, vilket ledde till att människor fick högre löner och bättre bostäder. Ökad konsumtion banade väg för ökad produktion. Formgivare och designers utvecklade flera nya möbler, porslinsserier och textila mönster. Stig Lindeberg, Yngve Ekström, Arne Jacobsen, Hartha Bengtsson och Marianne Westman är några av de främsta formgivarna under denna tid.

Servis "Terma" av Stig Lindberg, för Gustavbergs Porslinsfabrik.

Nu började man alltmer använda sig av praktiska material, så som flamsäker keramik, rostfritt stål och plast. Porslinsfabrikerna Gustavsberg och Rörstrand valde att satsa på just ugnsfast porslin, som gick att ta direkt från spisen till middagsbordet. Exempel på detta är serviserna ”Terma” från Gustavsberg, ”Spisa Ribb” av Stig Lindberg och ”Koka blå” av Hertha Bengtsson.

Servis "Spisa Ribb" av Stig Lindberg.

Bruksföremålen under denna tid kännetecknas av organiska former, samt rena, slanka linjer, abstrakta mönster och klara färger. Det var inte ovanligt att man inom porslinsdesign gick från runda former till mer kvadratiska och trekantiga uttryck. Det var även vanligt att blanda mönster med enfärgat inom samma servis. Porslinet gick nu att kombinera som man ville, till skillnad från det tidigare kombinationsstyrda servisuppsättningar.

Servis "Blå eld av Hertha Bengtsson.

År 1955 är ett viktigt år för svensk möbeldesign, då Svenska slöjdföreningen anordnade H55 i Helsingborg. Utställningen var en manifestation för 50-talets arkitektur, inredning och formgivning och kom att bli en viktig inspirationskälla för svensk form och design. Den drog mycket folk och skapade ett intresse hos såväl massmedia som hos den enskilda människan.

Fåtölj och pall "Lamino" av Yngve Ekström, 1956.

Designen på möbler kom att fungera allt mer så att varje möbel fick sitt eget uttryck, utan att behöva vara en del av ett helt möblemang. Fåtöljen Lamino av Yngve Ekström är på många sätt en tidstypisk möbel, med sitt formpressade trä och spröda linjer. Lätthet och stramhet i möbler passade på många sätt in i det inredningsideal som rådde. Lägenheterna krympte i storlek och det efterfrågades mer flexibilitet och enkelhet. Pinnstolen och stringhyllan var två populära föremål under denna tid. Plast och teak var två nya material som blev populära under 50-talet och som syns i just stringhyllan.

"Tulip" formgiven av Eero Saarinen, 1956.

"Ägget" designad av Arne Jacobsen, 1958.

Designern Eero Saarinen stol Tulip kom 1956 och är tillverkad i aluminium och fiberglas. Saarinen strävade efter en enhetlig organisk form, i ett stycke och ett material. Danske Arne Jacobsen är känd sina sittmöbler; Ägget, Svanen och Myran. Myran med sina tre eller fyra ben, kom år 1951 och var tillverkad i svart teak. År 1958 kom ytterligare två klassisker, Ägget och Svanen, där Jacobsen utgått från äldre hantverkstradition. 50-talets stol framför många andra, var Fladdermusstolen, som kom att bli en symbol för ungdomligt inredningstänkande. IKEA kom senare att ytterligare bana väg för denna stol, då de producerade en egen version, Butterfly, under 60-talet.

Stringhylla i teak, med plastlackerad järntråd.

Viola Gråsten, var den som fångade upp 50-talets kärlek till abstrakta mönster inom textildesign. Det var framförallt tygerna Scirocco och Festivo, som blev det stora genombrottet och som ledde till att textiltryck blev populärt inom heminredning. Grafiska mönster och stram geometri syns även i Karl Axel Pehrsons tyg Delfinsk rörelse. Textilier gick från att ha varit åtskilda, till att kunna användas till allt från linneförrådet till möbler och gardiner.

Textiltryck "Oomph" av Viola Gråsten, 1952.

Textiltryck "Delfinisk rörelse" av Karl Axel Pehrson.

1960-talet
Den estetiska formen tog sig nu två skilda vägar i slutet av 50- talet. Den ena gick mot ett förfinat och elegant uttryck med strömlinjeformad design. Den andra mot ett mer kraftfullt och rustikt uttryck, Lisa Larson var en av de unga formgivarna som ledde vägen inom den andra riktningen, med oglaserad keramik och luftbubblor i glaset.

Glas med luftbubblor" formgivet av Erik Höglund.

Denna stilförändring var tydlig inom glasindustrin på 60-talet, vilket främst berodde på ett generationsskifte. Formgivarna Gunnar Cyrén, Göran  och Ann Wärff, Tom Möller, Erik Höglund och Monica Morales-Schildt, riktade in sig allt mer mot materialexperiment. Man ville lyfta fram glasets materia på ett annorlunda sätt och lät defekter som bubblor och skiftningar vara kvar i glaset. Glaset kom nu allt mer att ses som ett konstnärligt medium, vilket ledde till att intresset ökade. Gunnar Cyrén arbetade fram det s.k. allglaset och minskade därmed ner den tidigare breda glasservisen. Allglaset kunde användas till såväl rött som vitt vin, öl och vatten. Samtidigt ökade Sverige sin import av glas och keramik från utlandet och gjorde det svårt för svenska konsthantverkare att konkurrera mot sina utländska kollegor.

Porslinsservis "Berså" formgiven av Stig Lindberg.

Glasbruket i Orrefors försökte locka till sig köparna genom Gunnar Cyréns Popglaset. På Gustavsbergsbergs porslinsfabrik tillverkade Stig Lindberg den populära servisen Berså, som kom att bli en av de mest populära 60-tals serviserna. Andra inslag inom Gustavsbergs porslinsproduktion var Margareta Hennixs potta, prydd med svenska flaggan samt texten ”Heja Sverige, friskt humör”. Inget var längre heligt.

Potta "Heja Sverige, Friskt Humör" av Margarta Hennix.

"Popglaset" av Gunnar Cyrén.

De organiska formerna från 1950-talet avlöstes i början av 1960-talet, till ett mer stramt och kantigt formspråk. Ett tydligt exempel på detta är den pyramidformade telefonen ”Ericovox” som designades av Magnus Ahlgren, Torbjörn Olsson och Sven Silow, för LM Ericsson.

"Ericofonen" t.v. designad av Ralph Lysell och "Ericovox" t.h. formgiven av Magnus Ahlgren, Torbjörn Olsson och Sven Silow, för LM Ericsson.

50-talets beundran för dansk design och teakmöbler flyttades på 60-talet över mot finsk design och ett ökat intresse för ljusa träslag. Formerna var ofta strama och geometriska där nya material som spånplatta, plast och stålrör blev allt mer populära. Börge Lindau och Bo Lindekrantz ritade tidigt stårörsmöbler som t.ex. stolarna Royal och Ritz. David de Mayo tog fram den smäckra stolen Rio i glasfiberarmerad plast med metallunderrede. Finske formgivaren Eero Aarnio ritade i början av 60-talet den klassiska fåtöljen Åskbollen. Den fick en klotrund form och tillverkades i glasfiberarmerad plast.

"Rio" formgiven av David de Mayo.
"Åskbollen" av Eero Aarnio, 1960.

Plasten intåg fortsatte att öka. Det nya plastmaterialet melamin, kännetecknas av sin hårdhet och beständighet mot ljus och värme. Av detta tillverkades dels Stig Lindbergs vattenkanna Fontana samt Sigvard Bernadottes tillbringare Famos. Ett av de tidigaste etablerade designkontoren i Skandinavien var Bernadotte & Björn. Sigvard Bernadotte hade några år tidigare varit i USA och inspirerats till att starta designföretag. De formgav en rad produkter för hemmet, så som konservöppnaren Röda Klara samt ett picknickset i plast.

"Fontana" designad av Stig Lindberg.

Chefen för NK:s inredningsstudio Lena Larsson, blev en centralfigur inom de nya kvalitetsfrågor som allt mer kom att diskuteras. Begreppet ”kvalitet” menade hon betydde omväxling och föränderlighet och stod för ungdomens nya behov av konsumtion. Idéer om ”Köp, slit, släng” kom från USA och fick genomslag i reklamen, som lockade till nya inköp och förändringar. Plastens genombrott påverkade detta slit och släng-samhälle och skapade en uppfattningen om att det var lösningen på alla problem. Var man trött på något var det bara att skaffa nytt. Husgeråden svämmade över i färgglad plast och i engångsartiklar som papptallrikar och plastmuggar.

"Unikko" av Maija Isola.

Textilerna kom under 60-talet att allt mer gå ifrån de tidigare idealen av strikt geometri. I takt med att popkonsten kom, började man se tyger av mer föreställande karaktär, som t.ex. Gunilla Axéns textiltryck Moln och KF interiörs mönster Svan. Spår syntes även i ett ökat intresse för allmogeestetik, bl.a. i Inez Svenssons textila tryck Camelot. Finska Marimekko startade redan på 50-talet, men det var först 1960, i samband med att Jacqueline Kennedy bar deras klänningar under presidentvalet i USA, som de fick sitt stora genombrott.

"Moln" av Gunilla Axén.

1970-talet
Politisk medvetenhet och socialt engagemang präglade 70-talet. Ett missnöje mot konsumtionssamhället växte sig stort under slutet av 60-talet. Allt fler konsthantverkare slöt sig samman i grupper, för att kunna hävda sig mot industrin. Det tidigare så stabila Sverige drabbades nu av en lågkonjunktur. 1970-talet kallas ofta för de fria gruppernas årtionde och under denna tid skapades bland annat Tiogruppen, (1970), vilket bestod av tio textildesigners. År 1973 bildades Textilgruppen, bestående av 43 textilarbetare och två år senare, 1975, öppnades butiken och galleriet Blås & Knåda, av en grupp keramiker och glaskonstnärer. Under 1970-talet fick politiska budskap ett allt större uttryck inom hantverket. Keramikern Britt-Ingrid Persson ställde frågor som maktmissbruk, förtryck och livets mening i sina verk. Samtidigt var debatten stor kring nyttohantverk och konsthantverk.

Mönstret "Sport" av Ingela Håkansson. Ett av de första tyger som producerades för 10-gruppen, 1972.

Allt fler konsthantverkare öppnade upp egna verkstäder. En av dem var Stig Lindbergs elev Åsa Brandt. Hon öppnade egen glasugn, för att fritt få uttrycka sin konstnärlighet inom glasdesign. Ulla Forsell följde efter med eget glasbruk på Södermalm och Anders Wingård öppnade sin hytta i Skåne. Glasets formspråk gick mot ett mer rustikt håll och till skillnad mot tidigare årtionde ville formgivarna nu själva hantera, forma och dekorera sina verk. Deras glas kallades studioglas och stod i kontrast till det glas som producerades i de stora glasbruken.

Glas av Ulla Forsell.

Den textila konstens betydelse växte under 70-talet till att få en mer framträdande roll inom den offentliga konsten. Edna Martin, som dels var huvudlärare i textil på Konstfack och dels ledare för Handarbetarnas Vänner, skapade från 1970-talet emotionellt laddade textila tryck. Martin omstrukturerade den tidigare synen på textil, som då var inriktad mot möbel och heminredning. Hon började istället med bildtextil, där hon med sina monumentala textilier, lät smycka offentliga byggnader så som sjukhus, för att få bort det sterila intryck som sjukhusmiljön skapade. Ingegerd Möller tog på samma sätt vid och smyckade Blackebergs Matsal med sin Blomstertriptyk. Väven var ett collage, inspirerat av naturen och de fyra årstiderna.

Gobelängteknik, Ingegerd Möller, 1971.

Det började produceras allt mer abstrakta mönster med kraftfulla färger, som t.ex. tygerna, Stings och Twist, ritade av Stockholms bomullsspinneri. Tiogruppen gjorde även de kraftfulla mönster på tyger och ting. Mönster trycktes på tyger som var anpassade för att ett unisexmode. Såväl män, som kvinnor och barn skulle kunna bära samma kollektion. Det förekom nu baskollektioner vars tyg skulle matcha både möbler, inredning och kläder.

Möbler av Börge Lindau och Bo Linderkrantz, 1968.

1970-talet präglas inte av en bestämd stil utan av flera parallella stilar. Intresset för billigare och utbytbara möbler växte. Samtidigt ändrade möbelindustrin riktning och utgick nu från olika åldersgrupper, till skillnad mot tidigare då man enbart riktade sig till olika samhällsklasser. Soffor och fåtöljer började allt mer leveras med utbytbar klädsel och möblerna anpassades efter olika åldrar som tonårsrummet och unga människors första egna boende, något som IKEA banade väg för.

Stol "Grekland" av Åke Axelsson.

Inom möbelindustrin kunde man framförallt skönja två vägar, den ena gick mot furu, heltäckningsmattor med hemmasnickrade möbler i spånplatta. Den andra vägen kretsade kring ett ökat intresse för äldre hantverkstraditioner och kvalitet. Det började under denna tid komma en allt mer utvecklad möbelproduktion. Åke Axelssons stol Grekland, var en reaktion mot industrialiseringen samtidigt som den också uppfyllde en enkel konstruktion, som gjorde den snabb att montera och därmed billigare.

Fåtöljen "Skapa" av Olle Gjerlöv-Knudsen och Torben Lind, för IKEA, 1974.

Inom möbeldesign kan man se en tydlig trend av dova nyanser av orange, brunt och mörkgrönt. Det satsades allt mer på basmöbler, där Kooperativa Förbundet ledde vägen. Möblerna skulle vara funktionella och slitstarka. Bordet kunde t.ex. kombineras med ett slagbord och därmed bli riktigt stort. Soffan hade synlig trästomme och man hade möjlighet att sy egen klädsel till soffan.

 

Ni hittar liknande föremål här!

Åskbollen
Börge Lindau & Bo Lindenkrantz
Stig Lindberg
Glas av Ulla Forsell
Arne Jacobsen
Gunnar Cyrén

 

Källa:
- Jane Fredlund "Moderna Antikviteter".
- Ingegerd Jönsson & Agneta Liljedahl "Moderna Möbelklassiker".
- Charlotte & Peter Fiell "Skandinavisk design".
- Lena Johannesson, Toma Björk, Bengt Lärkner, Yvonne Eriksson, Bia Mankell. "Konst och visuell kultur i Sverige: 1810-2000".

 

Kommentera