Kapitlet om gallerierna i East Village i början av 80-talet är ännu inte helt färdigskrivet. Men tittar man på dagens konstlandskap finner man att många trådar leder dit. De fattiga New York-kvarteren erbjöd en fristad för dem som av olika skäl inte platsade i de prydligare delarna av staden. Missanpassade, sökande, kreativa och helt enkelt begåvade människor som behövde få utlopp för konstnärligt experimenterande. Ett eget tillåtande rum.

Installation på CFHILL. Vänster till höger: David Wojnarowicz, Untitled, 1983/88. Christof Kohlhofer & Marilyn Minter, Striking, 1984. Annie Morris, Stack 9, Studio Violet, 2018. Rhonda Zwillinger, I need a tropical vacation I, 1984. David Wojnarowicz, Head #5, from the Metamorphosis series, 1984. Installation på CFHILL. Vänster till höger: David Wojnarowicz, Untitled, 1983/88. Christof Kohlhofer & Marilyn Minter, Striking, 1984. Annie Morris, Stack 9, Studio Violet, 2018. Rhonda Zwillinger, I need a tropical vacation I, 1984. David Wojnarowicz, Head #5, from the Metamorphosis series, 1984.

“Jag tyckte att det var spännande att se hur de levde, tänkte och såg på världen. Jag köpte verk av dem direkt och genom deras gallerister. Det var roligt att ta hem verken till Sverige, eftersom de var så annorlunda. East Village-konsten var ju gatukonst, som har kommit in i finrummet först på senare tid.” säger Anders Wall när han ser tillbaka på den turbulenta tiden.

Vänster: Hope Sandrow, At the Met.... Untitled XII (Metropolitan Museum, NYC, Gracie Mansion), 1984 Höger: David Smith, Fuck’em if they can’t take a joke, Random Seed #60, 1989 Vänster: Hope Sandrow, At the Met.... Untitled XII (Metropolitan Museum, NYC, Gracie Mansion), 1984 Höger: David Smith, Fuck’em if they can’t take a joke, Random Seed #60, 1989

Idag har de flesta gallerierna från den vilda East Village-tiden stängt eller flyttat. Mycket beror  på de av gentrifieringen följande skyhöga hyrorna, men även för att de mest framgångsrika gallerierna flyttat till flottare adresser. Det är på sätt och vis en tråkig utveckling eftersom en vital bit av konsthistorien därmed trillat bort och en lucka i förståelsen för var de stora omvälvningarna inleddes uppstått. Ett exempel är galleriet Art and Commerce, det första video-galleriet, där videopionjären Dara Birnbaum och allkonstnären David Wojnarowicz visades, som sedermera flyttade till en flottare adress.

”A whole bunch of us woke up in the 1980s and decided that most of the prevailing practices were pretty damn boring and we were going to have fun. Really it was simple, but it wasn’t easy.” - Carlo McCormick, kulturkritiker och curator i New York.

En snabbguide till East Village–gallerierna

Graffitikonstnären Futura 2000 på sin öppningskväll på Fun Gallery med Keith Haring. Photo: Sophie Bramly, 1983. Graffitikonstnären Futura 2000 på sin öppningskväll på Fun Gallery med Keith Haring. Photo: Sophie Bramly, 1983.

Det började och slutade med FUN

FUN Gallery var det första galleriet som dök upp. Det var Patti Astor, som med sitt platinablonda hår och sin energi fick konstscenen i East Village att rivstarta 1981. Hon var nära vän med de tidiga rapparna och hiphopparna och gav unga begåvningar som Keith Haring, Jean-Michel Basquiat och Futura 2000 en skjuts framåt i karriären. Konsten var tätt sammanbunden med musiken, och steget för Futura att slå sig ihop med det brittiska bandet the Clash var inte långt. Under deras världsturné skapade han livemålningar medan de framförde sina låtar.

Gracie Mansion år 1985. Foto: People Magazine. Gracie Mansion år 1985. Foto: People Magazine.

Gracie Mansion

“It seemed to be a time of no limitations. Everything was possible; more than that, it was probable” är bevingade ord fällda av den kanske mest kända profilen från East Village, Joanne Mayhew-Young alias Gracie Mansion. Mot slutet av sjuttiotalet försörjde hon sig som assistent på en juristfirma. På fritiden hängde hon sina vänners konstverk, inledningsvis på vinden hos juristkompisen Jim Stark, senare producent för filmaren Jim Jarmusch, bland annat för filmen ”Down by Law”. Efter några framgångsrika utställningar i sitt eget badrum runt 1982 (”The Loo Division”) fick hyresvärden nog av det minst sagt spretiga klientelet och hon öppnade eget. Finansieringen ordnade Mayhew-Young genom ett avtal med Stark, som gick ut på att han köpte konst för en viss summa varje månad. Både hon och galleriet fick namnet Gracie Mansion, efter New Yorks borgmästarresidens. Galleriet stod för motsatsen till pompa och ståt, men alltid med en osviklig känsla för konstens brännpunkter.

”Basically, East Village was the epitome of Reagan-era America: money, celebrity, drugs, and death surrounded by regular people just struggling to survive.” - Gracie Mansion

Installation på CFHILL. Från vänster till höger: Walter Robinson, Mermaid (Porn Study/Mermaid), 1984. Zheng Lu, Wave, 2018. Richard Hambleton, Elegy, 1984. Carsten Höller, Giant Triple Mushroom, 2015 Katrine Helmersson, Pochoir, 2014 Installation på CFHILL. Från vänster till höger: Walter Robinson, Mermaid (Porn Study/Mermaid), 1984. Zheng Lu, Wave, 2018. Richard Hambleton, Elegy, 1984. Carsten Höller, Giant Triple Mushroom, 2015 Katrine Helmersson, Pochoir, 2014

Piezo Electric, 437 East 6th Street

Piezo Electric öppnade 1983. Det kryptiska namnet är egentligen en vetenskaplig term för elektroniska laddningar som induceras i kristalliniska substanser som utsätts för tryck. Grundarna, paret Doug Milford och Lisa McDonald, hade en försmak för naket, sex och melodram. Bland konstnärerna som utmärkte sig fanns Richard Hambleton och Kiki Smith. Den förra kommer alltid att förknippas med sin ”Shadowman”, en stor och skrämmande, snabbt uppmålad gestalt som skrämde vettet ur nattliga flanörer i de mörkaste av gränder. Den senare kom att bli en av de mest hyllade bland det sena åttiotalets nyskapande kvinnliga konstnärer, som valde nya vägar och vägrade låta sig belastas av modernismens tyngd.

David Wojnarowicz, Head #5, från Metamorphosis series,1984. David Wojnarowicz, Head #5, från Metamorphosis series,1984.

Civilian Warefare

Civilian Warfare grundades av vännerna Alan Barrows och Dean Savard 1982, och blev snabbt en tummelplats för de mest omtalade och sensationella utställningarna och performanceverken. En av stjärnorna som debuterade där var den unge och kompromisslöse David Wojnarowicz. Hans starkt politiska och erotiska konst utfördes på gamla reklamaffischer och annat metallbråte han fann på gatan. Han och hans pojkvän, fotografen Peter Hujar, var bland de första att med konstnärliga medel dokumentera gayrörelsens resa från frigörelse till Reagans konservatism och AIDS-döden. Enligt en intervju från den tiden inspirerades galleriets namn av själva området och den öppna droghandeln och kriminaliteten som pågick där.

Ytterligare gallerier värda att lägga på minnet från den här tiden är New Math galleries, Gallery 303 och P P O W.

Installation på CFHILL. Från vänster till höger: David Smith, Fuck’em if they can’t take a joke, Random Seed #60, 1989 Olle Baertling, KERAK, 1957 ERO, Sweet treat, 1984 Annie Morris, Stack 9, Studio Violet, 2018 Installation på CFHILL. Från vänster till höger: David Smith, Fuck’em if they can’t take a joke, Random Seed #60, 1989 Olle Baertling, KERAK, 1957 ERO, Sweet treat, 1984 Annie Morris, Stack 9, Studio Violet, 2018

”I thought of…how anything was possible and how clear the future lay in front of us. We knew nothing of the impending plague and thought that those halcyon days (and nights) would be the defining moments of our lives. How wonderfully naïve we were.” Sagt om East Village-eran av Cornelius Conboy vid Tim Greathouses begravning 1998.

Utställningen “Anders Wall Collection – East Village Revisited” visas på galleriet CFHILL i Stockholm den 18 januari till 9 februari, 2019.

Läs mer om utställningen här