Keramik kopplas i första hand till konsthantverksföremål med väldigt hög nyttoaspekt. Du har själv bakgrund inom klassisk hantverksutbildning. Men dina objekt avsäger sig varje försök till "nytta" eller ens representation. Hur gick det till, hur kom du på "din" form?

Åhå. Keramik kan vara så mycket och har alltid använts till både det ena och det andra - ett plastiskt, formbart, varierat och spännande naturmaterial där man kan uttrycka väsensskilda idéer - med en nyttoaspekt eller utan. Såklart! Men jag förstår din fråga - det finns en tradition i det keramiska konsthantverket. När jag väl kastade mig ut i en konstnärlig utbildning ,efter sjukgymnastexamen och presumtiva medicinstudier, valde jag leran för att den inte var så ”konst-ig” utan just handfast, tillåtande och på något sätt anspråkslös. Jag gillar hantverket, den fysiska kontakten och kopplingen till kroppen. Efter det initiala och intensiva ”hantverkandet” (att erövra ett material och dess tekniker) flyttades mitt fokus och intresse snabbt över till en friare gestaltning - att uttrycka något personligt i ett material med så många möjligheter. Det började med utforskandet av mitt eget inre rum, som visade sig vara allt annat än tomt - och har fortsatt att handla om spänningen mellan en inre och yttre värld. Mina tunnväggiga skulpturer beskriver en kropp i spänning, upplösning, förändring, rörelse - ett slags abstrakta självporträtt.

Eva Hild, Whirl, 2016. Ur utställningen Sculpture, Sculpture, Sculpture! på CFHILL. Eva Hild, Whirl, 2016. Ur utställningen Sculpture, Sculpture, Sculpture! på CFHILL.

Vad bär de här mellanrummen och tomrummen på för betydelser och kvaliteter?

Det är där det händer! Den tunna väggen är egentligen bara membranet mellan krafterna som rör sig i hålrummen, genomförningarna, det skapas kurvor och rörelser. Jag utgår ofta ifrån ett hålrum och mina former växer sedan sakta - inifrån och ut. Tomrummet är i många bemärkelser intressant, det skapar en öppenhet som kan fyllas både emotionellt och visuellt. Skulpturerna tar in ljus och luft - interagerar med sin omgivning. Det tomma blir synligt först när det ”ges form”… Det som initialt tycktes tomt kan snarare vara belamrat och komplext.

Eva Hild i sin ateljé. Fotograf Anna Sigge. Eva Hild i sin ateljé. Fotograf Anna Sigge.

Vilket är ditt favoritmaterial?

Leran får en välförtjänt förstaplats. Det är förutsättningen för det jag gör, mitt grundmaterial. Kletig, kompakt och tung går den att omvandla: formbar, följsam och eterisk… Processen med lera är spännande i alla dess stadier. Jag bygger sakta mina former, ringlar, bearbetar, skrapar och slipar. Att jobba med lera är en fysisk interaktion, skapar en relation, kräver kunskap och intuition. Skärven är stark och samtidigt skör - en fin metafor även för människans egenskaper.

Förutom leran arbetar jag med alla möjliga material, framförallt i skissprocesser och mellanfaser. Metall i olika former (nät, tråd, gjutgods), gips, kartong, tyg, garn, plast…

Papper och penna är också viktigt. Jag har den senaste tiden ägnat mer tid åt att bygga bild. Ett slags tvådimensionell skulptural gestaltning med många streck, kontraster, volym och djup… samma ingredienser som i mitt tredimensionella arbete men på ett helt annat sätt.

Eva Hild i sin ateljé. Fotograf Anna Sigge. Eva Hild i sin ateljé. Fotograf Anna Sigge.

Ser du själv dina verk som skulptur i den modernistiska traditionen eller har de sin bakgrund i konsthantverket?

Jag har aldrig sett mitt arbete som en tydlig del av en tradition - jag har försökt jobba inifrån och ut. Medveten om konsthistorien och samtiden, har jag letat i mig själv och försökt gestalta det jag hittar där. Inte tittat runt för mycket, varit rätt introvert. Jobbat, jobbat och jobbat. Hittat en tråd och försökt nysta i det, gå min väg.

Givetvis är materialet en viktig del av mitt uttryck och hantverket ett medel för att nå dit, men jag är mer fokuserad på form och uttryck än att vara lojal mot en tradition. För att göra mina komplexa skulpturer krävs ett visst mått av mod och våghalsighet - att i praktiken lösa problem och hitta nya, ibland okonventionella sätt. Whatever it takes…

Vänster: Eva Hild, Whirl, 2016. Höger: Eva Hild, Loop, 2011. Vänster: Eva Hild, Whirl, 2016. Höger: Eva Hild, Loop, 2011.

Man blir också nyfiken på vad som inspirerar dig! Konst, vilken? Natur, hav?

Jag blir ofta intresserad och inspirerad av materialbaserad konst - alltså där materialen bär en stor del av uttrycket, i kombination med en personlig berättelse. Martin Puryear, Louise Bourgeois, Franz West, Tara Donovan - bara för att nämna några.

Människan är min inspiration - företrädesvis den psykologiska aspekten (dubbelhet, kontraster, det inre kontra det yttre) men det finns också spår av känslan i den fysiska kroppen - rörelse, stillhet, balans, obalans, liggande, stående, uppbruten, ihopsjunken, sammandragen, uppspänd, stark, luftig, lätt, tom, tung… Ett slags koreografi i lera.

Vänster: Eva Hild, Loop, 2011. Ur utställningen Sculpture, Sculpture, Sculpture! på CFHILL. Höger: Eva Hild i sin ateljé. Fotograf Anna Sigge Vänster: Eva Hild, Loop, 2011. Ur utställningen Sculpture, Sculpture, Sculpture! på CFHILL. Höger: Eva Hild i sin ateljé. Fotograf Anna Sigge

Just nu kan du se Eva Hilds verk hos CFHILL i Stockholm när hon medverkar i utställningen Sculpture, Sculpture, Sculpture! som pågår till och med den 9 februari 2019.