Emelie Eriksson bor i en 30-talslägenhet i Uppsala tillsammans med sin pojkvän Mårten. Hon läser retorik, litteratur och genusvetenskap men ska ta en paus från studierna nästa termin för att göra praktik på organisationen Kvinna till Kvinna. Brinner för genusfrågor och feminism, vintage och loppis. Om detta handlar hennes blogg där högt och lågt blandas likt en brinnande potpurri av sexistisk reklam, mintgröna köksluckor, pincurls och antirasistisk övertygelse.

En liten hattexposé och ett besök på Vintagefabriken

Jag kanske ska börja detta gästinlägg med ett väldigt ödmjukt konstaterande: jag är absolut ingen hattexpert. Jag äger bara tre hattar. En broderad, svart 50-talshatt som man fäster med hårnålar bak på huvudet, en grön basker och så en helt fantastisk blomkreation som med sina små plastblommor, blad och bär skapar illusionen av ett blomstrande bakhuvud. Att jag väljer att skriva om hattar gör jag av den enkla anledningen att det i förra veckan vankades hattfest på Vintagefabriken (länk?) i Midsommarkransen. Festfixarna och tillika fabriksägarna var Emma Sundh, Linda Hansson och Louise Lemming och det bjöds på bubbel och bakelser i miniatyrformat. Det var fantastiskt trevligt! Mest trevligt var det att träffa de personer av kött och blod som faktiskt finns (man glömmer det ibland) bakom de bloggar jag läst i åratal.

Men innan vi tittar närmare på de hattar som figurerade på fabriken tänkte jag göra en liten exposé över hattens historia.

Jag skulle vilja påstå att vi idag lever i ett ganska hattlöst samhälle. Kanske dyker det upp ett plommonstop då och då i skyltfönstren till de stora modekedjorna och på vintern dansar toppluvor över gator och torg. Men överlag är det kutym att vara barhuvad med håret fladdrande i vinden och med luggen i ögonen. Hårbottnarna lyser röda i solen och kala fläckar blänker likt polerade mässingsknoppar. Tittar man noga kan man skymta en och annan istapp i röda öronsnibbar.

Jag tänkte på alla dessa barhuvade människor när jag satt i fönstret uppe på Kulturhuset för några dagar sedan. Jag tittade ner på de rutiga plattorna över Sergels torg och tänkte att på samma plattor gick folk omkring för 60 år sedan. Pumps vars klackar smattrade fram över de rektangulära stenarna. Tygskor som ljudlöst spatserade fram. Herrskor som rusade. Förmodligen alla dessa med en hatt i den andra ändan. Fram till 70-talet var nämligen hatten ett tecken på social status och nästintill alla bar en huvudbonad då de lämnade sina hem. Omkring år 1900 var det ett etikettsbrott att lämna sin bostad utan hatt och det ansågs viktigt att ha en som var ensam i sitt slag. De var ofta stora och dekorerade med fjädrar, kokader, band, blommor och fåglar. Bara tanken på att trippa fram på gatorna med en hatt stor som ett vagnshjul och mer dekorerat än en enkel balkongplantering i innerstaden känns... väldigt avlägset. Men dessa pompösa hattdon höll i sig fram till 20-talet då hatten förändrades radikalt. Klockhatten blev en direkt motpol till det tidigare hattmodet och satt tight över huvudet med den kortklippta bobliknande frisyren under. Klockhatten var ofta väldigt avskalad utan krusiduller och dekoration.

Det är just detta som jag tycker är så intressant med hattmodet! Att det speglar det samhälle som personen som ägde hatten levde i. Under 20-talet sker stora förändringar i samhället och kulturlivet blomstrar. Kvinnor börjar ifrågasätta könsrollerna och kjolfållarna vandrar uppåt samtidigt som de bara axlarna får exponeras. Under 30-talet sker en tillbakagång mot sekelskiftets hattmode och man tar avstånd från 20-talets minimalism och hattarna blir mer påkostade och konstnärligt utformade. Efter detta tågar andra världskriget in och tar sig i uttryck i hattmodet. Hattarna blir något mer sparsmakade men främst är de inspirerade av militärkostymer. Efter kriget blev hattarna mer skulpturliknande. På 50-talet dök till exempel klockhatten upp igen men denna gång med till exempel en fjäder eller blommor som dekoration. Ofta bars hattarna på sidan av huvudet eller baktill. Just under 50-talet var det väldigt viktigt att man hade något på huvudet då man lämnade hemmet. Hade man inte det ansågs man inte som välklädd och sofistikerad. Hattarna var noga anpassad till dräkt eller klänning och tuttifrutti-hattarna dök upp. Ofta med konstgjorda frukter, blommor och bär. Även Pillerburken, en styv hatt som sitter på den tuperade frisyren, blir populär.

Under 60-talet forsätte man se på hatten som en del av klädseln. En ny typ av butiker dyker upp där man köper hela dräkter med tillhörande hatt. I slutet av 60-talet och början av 70-talet börjar hatten vara mer av en accessoar och ses inte som ett måste. Sjaletter och halmhattar blir populärt och plommonstopet samt stetsonhatten syns även på kvinnor.

Låt oss nu bege oss till Vintagefabriken och se vilka hattar som syntes där!

Emma (http://emmaforsberg.com/) bar en fantastisk militärhatt!

Liksom Caroline (http://minmormorsvind.blogspot.se/)

Emmy (http://ennui.blogg.se/) hade en söt rosa hatt som jag skulle gissa är tidstypisk för 60-talet. Jag tänker mig att den satt baktill på en tuperad frisyr.

Linda (http://volang.elleinterior.se/) hade en rosett i vinröd sammet på sniskan.

Sandras fantastiska hatt vann hattävlingen för kvällen och var inhandlat på en marknad i London!

Här har vi en väldigt fin vinröd hatt i lite pillerburksmodell!

Och denna vackra "bandeau"-hatten skulle jag gissa är från 50-talet då "halva" hattar likt denna var populära. De var ofta dekorerade med blommor och pärlor.

En fantastisk kornblå hatt med pärlor och fjädrar.

Tack Vintagefabriken för en fin kväll och tack alla hattar för att ni pryder våra huvudknoppar och skyddar våra arma hårbottnar från frostiga vindar och starkt solljus! Och vi får också hoppas att både jag (och ni) lärt er lite mer om hattmodet från den tid som gått.

Är det någon hattexpert därute som har invändningar får ni gärna höra av er till mig och ställa allt till rätta!

Emelie Eriksson

 

Kommentera