Andreas T Olsson etablerade sig med den briljanta monologen "Sufflören" 2013 på Dramaten. Det var en enmansföreställning som han själv skrivit under sin utbildning på Teaterhögskolan.

I Figaros Bröllop samtalar Olsson med publiken och gör den delaktig i dramat som visas på Dramatens stora scen. Olsson lyckas med konststycket att med sin absoluta närvaro förmedla teaterns lekfulla och djupt insiktsfulla värld.

I den kritikerrosade filmen Min pappa Toni Erdmann av Maren Ade, som just nu är aktuell på bio, leker huvudrollsinnehavaren på ett burleskt vis med en brun, okammad peruk och en lösgom och gestaltar på så vis olika karaktärer. I Figaros Bröllop ser vi samma lek med löständer och peruker. "Vilket löshår tycker ni är snyggast?" "Vilken tandprotes passar mig bäst?", frågar konferenciern i Figaros Bröllop. 

Som publik blir vi plötsligt delaktiga i dramat, vi upplever att även vi är en del av den klassiska pjäsen. Andreas T Olsson använder likt sin förebild Simon Callow teatern för att formulera sig kring "teater och de tiljor som föreställer världen".

I rollen som grevens unge page Cherubino ser vi en fascinerande tolkning av Rakel Benér Gajdusek som är fullkomligt besatt av amorösa äventyr, smeksamt och girigt far hon runt på scenen. Cherubino är iklädd sjörövarhatt och seglarbyxor och är som tagen direkt ur Pirates of the Caribbean. Alla kvinnor ses som möjliga erövringar för den unge vackre och ohämmade ynglingen Cherubino, som spelas av en kvinna.

Grevinnan Almaviva spelas av Tova Magnusson.

Pjäsens ursprungliga titel var "Den galna dagen" och uppsättningen i regi av Tobias Theorell är levande, livfull och galet rolig.

Dramatens iscensättning är baserad på förlagan till Figaros bröllop som låg till grund för Mozarts berömda opera och hade premiär 1778.

Text och bild: Astrid van Arkel