Tillbringar som vanligt början av sommaren nere på Rivieran. Detta år slår det mig att "fotostaden" Arles inte alls ligger så långt ifrån där vi befinner oss (två timmars bilfärd). Min flickvän berättar att hon har några bekanta från L.A. som befinner sig just i Arles som frågar om inte vi ska mötas upp en kväll. Jag har under många år hört snacket om Arles av mina fotovänner men aldrig riktigt förstått vad det varit för något. Hade fått för mig att det var som en stor mässa där alla Europas fotogallerier träffas i någon stor mässhall och utbyter tankar om svartvita analoga printar. Men icke!

Les Rencontres de la Photographie heter tillställningen som har hållit på i över 40 år. Den smågalne brittiske fotografen / galleristen som vi hänger med har nästan varit där sedan dag ett och förklarar att det är här alla i branschen möts varje år. I den vackra gamla romarstaden Arles (där Vincent van Gogh tillbringade flera inflytelserika år, tänk cafémotiven) fylls gatorna och de gamla anrika byggnaderna varje år av tusentals fotografer och dess följare. De stora gamla industrihallarna från 1800-talet i utkanten av staden fungerar som nav med det centrala utställningstemat och där alla fotopublikationerna håller hus, medan inne staden, bland kyrkor, kapell och övriga byggnaderna är det fullt av noga planerade och kurerade utställningar som visar upp hur fotografiet mår idag. Tillsammans med den tunga men charmiga solen och det provencalska köket är det en svårslagen kombination.

 

Huvudsektionen är placerad i en rostig gammal fabrikslokal. Den visuella kontrasten mellan de temporära vita sidoväggarna med inramade foton och den nötta gamla arkitekturen är total, och väldigt attraktiv. Ytan är uppdelad i olika sektioner, den första med ett urval mindre utställningar, bl.a. fotografierna från Las Vegas av Robert Venturi och Denise Scott Brown som de använde för att lansera sin arkitektoniska teori i boken "Learning from Las Vegas" som senare ledde till teorin bakom postmodernism. En annan intressant svit är Markus Brunetti som influerad av Frankfurt-skolan noggrant har dokumenterat kyrkor och katedraler runt i Europa. Bilderna är Gursky-influerade perfektioner som komponerats via hundratals fotografier som retuscherats och monterats ihop. Bilder som försöker visa hur de forna byggmästarna kanske visualiserade byggnaderna i sinna huvuden. Slutligen är det de olika finalisterna till Discovery Award som presenteras och där besökarna får (åtminstone under öppningsveckan då vi är där) rösta på sin favorit.

En större utställning och dokumentation av skribenten Alain Mabanckous hemland Kongo utförs genom Alex Majoli and Paolo Pellegrins kamerögon och sammanfattar allt det man uppskattar med det dokumentära fotografiet. Variation i storlekar, hängning, teknik i kombination med en svåruppnådd rytm bidrar till en stark utställning om än en smula formalistisk.

Vi hinner med någon timme av de centrala utställningsdelarna under den sena eftermiddagssolen innan vi checkar in på hotellet. Kvällen tillbringas med nämnda fotograf Charlie och hans L.A.-baserade vän och filmregissör Mike. Vi kollar tjurfäktning (som pågått i Arles sedan romartiden), dricker öl, springer på lite bekanta fotografer, åker i mardrömsfart till någon exklusiv restaurant utanför stan där Charlie hängt de senaste 20 åren och där personalen vet att han aldrig vill se vinet sina innan vi avslutar kvällen mitt i centrala Arles där eklektiska techno-dj's låter långsamma takter pulsera ut kring den antika borggården som lyses upp i granna färger samtidigt som ett abstrakt fotografiskt bildspel påminner oss om var vi är och varför. Värmen är total mitt i natten, vinet flödar och jag tror aldrig jag känt mig så hoppfull inför det gamla fotografiet.

Dagen efter lägger vi ett par timmar för att försöka hinna se åtminstone en bråkdel mer av fotoutställningarna i Arles. En utställning fokuserar på "found images" (med teman som "stalker" och "polar bear"), en om japanska fotografer under andra hälften av 1900-talet fram tills idag, en annan om skatteparadis, en annan om någon antropologs gamla rullar från 30-talet. Jag avslutar genom att springa iväg för att få ett snabbt intryck av hur Stephen Shore beskriver sitt Amerika.

Jag skull rekommendera åtminstone en två - tre dagar här. Finns mycket att se och rekommenderas varmt! Pågår fram till 20:e september.