Hur såg ditt första möte med fotografi ut?

Jag växte upp utan kamera, men när jag 1968 fick min första så klickade det direkt. 
Som barn ritade jag mycket och var förtjust i teckning i skolan, men det fanns alltid en slags ångest för det vita arket. När man tecknar börjar man med intet, men när det kommer till att fotografera handlar det snarare om att börja med ett överflöd och därifrån välja och reducera. Det är en annan sorts ångest och en slags omvänd logik som passade mig.

Även om det var kärlek vid första ögonkastet, förmodar jag att det var ett stort steg att börja arbeta som fotograf?

Ett halvår efter jag fått min kamera så var jag elev för Christer Strömholm. En dag när han kom in i vårt klassrum så sa han; bara en av er kommer att bli fotograf, och så vände han på klacken och gick. Alla såg förstås jättenöjda ut och trodde att det var just han eller hon som var den utvalda, men faktum var att det var flera av oss som blev professionella fotografer, om än med olika inriktning.

Du brukar inte kalla dig kommersiell fotograf?

Jag har alltid levat på min fotografi; alltså i någon bemärkelse har jag alltid varit en kommersiell fotograf dock utan en massa assistenter och utan ett överflöd av uppdrag. Jag har inget team omkring mig, utan gör allt själv, till och med skär till glaset till mina egenhändigt tillverkade ramar som jag på Strömholmskt vis signerar med mitt fingeravtryck för säkerhets skull. Men mitt är blodrött, hans var i tusch.

Vad betyder fotografi för dig?

Det är mitt liv, jag jobbar jämt.

Hur såg den svenska scenen ut för fotografi när du började?

Det fanns ingen egentlig konstscen för fotografi på 1970-talet. Det var en hög mur för oss att klättra över. Min första utställning på Liljevalchs 1973 rönte ingen uppmärksamhet alls, men 1978 hade jag en viktig utställning på fotografincentrum och 1980 ställde jag ut på Camera Obscura. 
Några år in på 1980-talet ställde jag ut hos Gunnar Olson och Claes Nordenhake som den förste fotograf som galleristerna arbetade med, på gott och ont, eftersom kunderna var helt ovana att betala för fotografi.

Det verkliga publika genombrottet kom först en bit in på 1980-talet när du ställde ut på Moderna Museet. Berätta?

Det var utställningen Rost på, som det då hette, Fotografiska museet i Moderna museet, 1983 som var mitt publika genombrott. Rost var så oerhört radikal. Den delade fotovärlden i två delar och följdes av en väldigt animerad debatt. På gott och ont. Det var tack vare debatten som jag fick tillträde till konstvärlden, och det var först då som gallerierna fick upp ögonen för mig.

Hur tog du den kritik som riktades mot både dig, fotografi som konstform och mot Moderna Museet?

Många menade att fotografiet var ett "övertalningsinstrument". Då var den rådande uppfattningen att fotografi skulle berätta om fattiga människor i Afrika och skildra arbetande varvsarbetare. Och visst kan fotografiet användas så, men vi som höll på hade en annan syn.

Jag tror på vad jag gör. Visst kan kritiken göra ont, men jag är ganska snart tillbaka i min bubbla igen. Jag var nog rätt smickrad över alla reaktioner, och det genomslag som utställningen fick.

Hur föddes Rost, som fotografiskt projekt?


På den tiden åkte jag inte bil, utan jag promenerade och åkte buss och tunnelbana. Då plockade jag upp föremål från gatan och la i fickorna. När jag kom hem en dag tömde jag ena fickan på mitt ljusbord. I näven hade jag ett antal spikar som formade en man i rörelse. Jag kände direkt att det här är någonting. Som fotograf måste man ha tur ibland! Man kan inte tänka ut allt.

Hur många bilder rymmer serien totalt?

På Moderna 1983 visade jag tjugofem printar, men Rost fortsätter jag med, det blir två tre nya bilder om året och totalt finns det 100-150 bilder idag, men varje bild finns bara i ett till tre exemplar.

Det leder osökt in oss på frågan om upplaga. Den vanligaste frågan många ställer sig för att bekräfta fotografins trovärdighet som konstform är hur stor upplagan är. Vad är din syn på det?

Det är en evig berättelse. Fotografiets styrka är att det lånar sig till så mycket. Jag menar att det är en tillgång med fotografiet att man kan göra upplaga. Upplagan skapar en möjlighet för flera samlare och museer att ha verken. 
Fotografiet är vår tids media, det passar in i media och informationssamhället när vi ska nå hela världen. Då är ett exemplar för lite!

Men du har ofta ganska små upplagor på dina bilder?

På den tiden stod ju inte folk i kö för att köpa bilder direkt. Det var några art directors och formgivare som ville köpa en bild då och då. Lasse Hall och Greger Ulf Nilsson till exempel. Då gjorde man två tre stycken varav någon enstaka finns kvar att sälja idag.

Vi fotografer har ingen anledning att göra flera hundra exemplar av samma bild. Vi vill vidare. Det där tramset om upplagor möter man med en enda sak, det är kunskap! 
Har man sagt att att man gör en upplaga på tjugofem så ska man förstås hålla sig till det. Det är en hederssak.

Dina bilder är väldigt avskalade, har de alltid varit så?

Ja, jag har någon teori om att fokusera. På Rostbilderna är den vita bakgrunden väldigt viktig och då kan jag ägna timmar åt att få den perfekt med hjälp av brännvidd, bländare och ljus. Jag har många gånger försökt citatbefria mig från det väldigt strama och vidga mitt språk och min motivvärld men det är som att min inre kraft är starkare än vad min medvetna kraft är.

Är du perfektionst?

Jag tycker själv inte det, men jag uppfattas nog som det. Har man total kontroll blir det könlöst. Det man gör måste trilskas lite. Man måste möta bilden halvvägs. Det ska alltid gå att förbättra. När man gjort den fulländade bilden kan man sluta. Förmodar jag.

Ett av dina mest kända fotografiska arbeten är Arbetsnamn Skulptur. Hur kom serien till? 


Det var under tiden som jag använde mig av storformatskamera. Jag byggde en träbox med samma proportioner som ett negativ och så målade jag olika vardagliga föremål, såsom mjölkflaskor och kaffekoppar och flyttade runt dem som en slags övning. Jag arbetade med serien under sju år.

Det ledde till en legendarisk utställning på Thielska Galleriet 1989. Vad hände?

Ulf Linde var väldigt ringaktande mot fotografi, men när han fick syn på bilderna sa han: Det här vill jag visa!
  Han skrev en katalog till utställningen som heter Mot fotografiet/Arbetsnamn Skulptur. Så jag var inte så populär i de egna lägren ett tag.
 Linde gjorde bildurvalet, och jag vågade inte opponera mig. Det var inte riktigt läge för det, haha. Jag är säker på att värdet av att ha ställt ut med Ulf Linde tas på väldigt olika sätt, men det var väldigt kul att arbeta med honom. Han var väldigt säker på sin sak om man säger.

Utställningen fick ett enormt genomslag. Varför all uppståndelse?

Det blev väldiga skriverier om utställningen. Bland annat skrev Peder Alton, kritiker i Dagens Nyheter att jag var den sista modernisten. En vecka senare skriver författaren och konstkritikern Lars O Ericsson att jag var den första postmodernisten. Så har det nog varit sedan dess, min roll har varit obestämbar.

Hur mycket betyder kritikerna?

Lars O var den viktige postmodernistiske kritikern på DN och sedan SvD. Han är en stridbar gentleman som inte backar i första taget. Han har ofta förstått mer än vad jag själv gör, och han var viktig för mig. 
Situationen för kritiken är förändrad. Idag är allt för utspätt. Förr skrevs det om en utställning och så sprang alla dit. Idag är det annorlunda.

Dina verk ställdes ut på Paris Photo, som anses vara världens främsta mässa för fotografi.Vad betyder en sådan mässa?

Det var en delad upplevelse. Mässan stängdes ner på grund av de hemska terrordåden. Men annars var det förstås en fantastisk upplevelse. Paris Photo håller en genomgående väldigt hög standard. Det var Berlingalleriet Grundemark Nilsson Gallery, som öppnar i Stockholm i vår, som visade både gamla och nya bilder av mig.

Mässor är galleristernas spelplan, som konstnär har man b-rollen men jag blev chockad, jag möttes av respekt. Det finns en enorm bredd på publiken på Paris Photo, allt från mycket kunniga samlare till de som ville ha en färgglad bild över soffan, men de sistnämnda gick snabbt förbi
.

Vad säger du om prisnivån på fotografi idag?

När jag var i New York i höstas gick jag till MoMa, där det hänger Picasso för miljarder! Vi pratar växelpengar när det kommer till fotografi! 
Fotografins mästare kommer bara att växa i betydelse, det här är bara början. Ta Edward Weston, Josef Sudek eller Robert Frank, de har haft en enorm betydelse för samhället.

Svenska marknaden släpar efter något oerhört. I New York kostar en Dawid 15 000 dollar och här hemma kan samma bild kosta 15 000 kronor på auktion.

Hur ser du på de efterfrågade fotograferna som ställer ut överallt idag?


Jag har rätt svårt för konstnärer som har en studio med hundra anställda. Det är Disneyland för mig.

För att de kommer bort ifrån sig själva?


Hur de närmar sig problemet, tror jag. När jag är ensam har jag så långtråkigt att jag börjar producera, men har man hundra anställda, så tror jag att man har måndagsmöten där man går igenom olika förslag och så får någon annan i uppgift att ta fram ett nytt förslag. Men det är klart idag är det besökssiffror som gäller. Lite som den amerikanska devisen; "If you can´t make it good make it big". Men visst finns det undantag från alla regler.

Har du haft drömmen om en internationell karriär?

Visst har jag hoppats många gånger, men jag är ganska luttrad. Jag har aldrig flyttat utomlands, jag har faktiskt aldrig haft lust. Om jag står på en öppning i New York eller i Stockholm så är det ganska sig likt bortsett prislappen på verken. Jag gillar inte minglandet, det är jobbigt. Jag föredrar en enstörings situation.

Berätta om utställningen CALLAHAN DAWID SUGIMOTO som visades på Pace/McGill Gallery i höstas och som visas på Åmells Konsthandel med start i veckan?

Utställningen på Åmells är en internationell utställning med två av av de fotografer jag verkligen tycker om. Sugimoto är väldigt uppskattad och säljs på flera av världens stora gallerier och auktioner. Callahan är lite svårare men fantastisk, honom diggade jag när jag började fota. Han är en av dem som jag såg upp till. Så mina bilder är i fint sällskap, haha.

Du talar om storformatskameran men använder du dig något av moderna tekniker?

Tidigare arbetade jag aldrig med C-print, alltså färgbilder. På den tiden innebar det dåligt plastpapper som är själlöst i mina ögon, så mina äldre saker är alltid analogt och svart vitt, och alltid av mig själv från början till slut. Det var först när digitaltekniken blev så bra som den är idag, som jag övergick till det. Idag är det en överlägsen teknik, och jag kan arbeta i färg, med stora format på hållbart vackert papper. Mörkrummet har fått sin tid. Men jag gör fortfarande porträtt med gammal teknik.
 Kameran är ju bara ett verktyg. Liksom tekniken. En vanlig missuppfattning är att en bra fotograf har en bra kamera. Det är som att en duktig snickare alltid har en bra hammare. När man står i mörkerrummet är man ju en hantverkare. Då är man tvungen att förstå bländare och slutartider, men det där sköter ju kameran själv idag. Man kan säga att kunskapen har förflyttats. Även om jag använder mig av den gamla kunskapen även i den digitala tekniken.

Vad vill du berätta i dina bilder?

Medan Anders Petersen berättar om utslagna människor, så är ju min motivvärld på ett sätt helt värdelös, men jag hakar på Christer Strömholms resonemang att jag är intresserad av bilden, bilden med stort B. Jag är mer intresserad av spegeln än fönstret. Jag vill göra ett enkelt motiv intressant.

Jag brukar läsa som att jag har ett språkligt intresse. Man kan säga att allt börjar med någon slags misstro mot fotografi. Min mor sa alltid; så är det för det har jag sett på ett fotografi, men jag förstod snart att så är det inte. Böjer jag knäna när jag tar bilden så är det en annan bild när jag knäpper. Och en annan verklighet. Det kan gå en eller två sekunder mellan två helt olika berättelser.

Mycket fotokonst idag börjar med att konstnären sitter på kammaren och undrar över vad han eller hon ska göra. Jag bara gör. Det ena leder till det andra.

Vad tror du om fotografiets utveckling?

Jag tror att lusten till printen kommer att växa. Möjligen som en reaktion på det flyktiga som vi omger oss med hela tiden. Dessutom tror jag att fotoboken kommer att finnas kvar. Jag tror inte att man kommer att titta på den här typen av bilder på skärmen.

Men vad vet jag, innan människan kunde flyga var det en dröm, och plötsligt satt vi alla i luften.

Vad gör du en ledig söndag?

Jobbar för dig! Haha...