Andreas Brändström är galleristen och konsthandlaren som med lång erfarenhet från både auktions-, galleri- och museivärlden utmärkt sig som ett oförskräckt språkrör för den samtida konsten. Sedan Brändström visade konstnären NUG:s verk "Territorial Pissing" på Market 2009 och därefter innehade chefskapet på Thielska Galleriet har turerna varit många. Nu bor han växelvis i Berlin - Stockholm och ställer ut konst i bägge städer.

Hur känns det så här lite mer än ett halvår efter det att du slutade på Thielska galleriet?

Ingen har väl kunnat undgå att Thielska de senaste åren varit en oroshärd. Av flera olika anledningar blev det tidvis både tufft och olustigt att jobba där trots att vi över förväntan lyckades med målsättningen att öppna upp museet, få publiken att återkomma, locka nya målgrupper och göra Thielska till en spännande mötesplats för samtid och dåtid - samt inte minst vända de sedan 15 år negativa resultatet.

Nu har jag fått lite perspektiv och har kommit till en punkt när jag inte längre är i behov att få upprättelse. Däremot har jag en stark önskan om att de uppgifter som kommer ut om vad som egentligen hände på Thielska ska vara överensstämmande med verkligheten. Det var många oegentligheter och när man berättar för folk hur det egentligen gick till är det knappt någon som tror en.

Ge mig den korta versionen av ditt uppdrag på Thielska?

 

Först satt jag i styrelsen och när den nyrekryterade intendenten Elisabeth Alsheimer Evenstedt bara efter ett halvår sade upp sig fick jag en förfrågan om att tjänstgöra som tillförordnad intendent. Det kunde jag absolut tänka mig. Men jag ville inte sitta i kort period om bara tre månader utan få tid att hinna utföra något, varför jag bad om att få ett år på mig. Jag ville också ha ett löfte om förlängning om jag fick bukt med verksamhetens negativa siffror. Något jag lyckades med - däremot började allt så småningom att vändas emot mig varför jag avgick innan mitt förordnande gick ut.

Hur kom du med i styrelsen och varför?

 

Jag hyrde en gallerilokal på Hudiksvallsgatan som ägs av Olle Wästberg som vid den tiden var ordförande i Thielskas styrelse. Han frågade mig om jag skulle vara intresserad för de behövde en person med min kompetens med erfarenhet av samtida konst. Inledningsvis hade vi en stor uppgift framför oss och det var ett rekrytera en ny intendent och få Ulf Linde och Nina Öhman att förstå att de var tvungna att flytta. Ingen kunde ju sedan undgå den infekterade debatt som uppstod. Ulf Linde var oerhört respekterad och det var få som vågade säga emot honom.

 

Vad var det första du satte tänderna i som nytillträdd intendent?

 

Eftersom jag hade suttit ett par år i styrelsen hade jag en ganska klar bild av vad museet behövde för att komma på fötter igen. Det är ett fantastiskt hus, med en fantastisk historia och en fantastisk konstsamling. Jag tyckte att det inte borde vara så svårt att få det att fungera. Trots goda förutsättningar var museet helt fallet i glömska och det fanns knappast med i någon internationell reseguide. Det fanns nästan ingen personal, ej heller databas, eller bildarkiv, men däremot hade Ulf Linde och Nina Öhman ägnat sig åt ett framgångsrikt och ordentligt genomfört renoveringsarbete. Utöver det var den permanenta samlingen fortfarande fint hängd.

Mitt tillträde som tillförordnad intendent sammanföll med att omvärlden med Norge som självklar utgångspunkt förberedde 150-årsjubileet av konstnären Edvard Munchs födelse. Eftersom Thielska sitter på den största Munchsamlingen utanför Norge såg jag det som ett ypperligt tillfälle att blåsa liv i museet genom att ta del i det stora firandet. Thielska Galleriets upphovsman, bankiren Ernest Thiel dyrkade filosofen Friedrich Nietzsche och enligt Thiel var Munch den konstnär som allra bäst förde fram och gestaltade Nietzsches idéer. Munchs konst är det ovärdeliga kapitalet i Thielskas samling, det finns flera viktiga oljemålningar och i samband med utställningen lämnade vi in Thielskas 100 grafiska blad på ramning som sen visades i de två första stora rummen. Flera inlånade verk från Munchmuseet och Nasjonalgalleriet ställdes också ut. Innan vi fick klartecken på att få låna fick vi en lista på krav att uppfylla kring säkerhet och klimatåtgärder. Jag och mitt team jobbade järnet med detta och vi lyckades uppfylla samtliga villkor vilket öppnade dörrarna för de prestigefulla inlånen.

Hur gick utställningen?

Den gick jättebra! Vi fick fin respons, god kritik och besökssiffrorna höjdes avsevärt. Utställningen pågick från början av februari till 12 maj. Vår break even låg på 19000 besökare, något som vi mer än dubblade när vi räknade till 46 000 besökare.

Det låter ju bra, men vad var det så som gick snett?

 

Ungefär i mitten på december, alltså ungefär två månader före det att Munch-utställningen skulle öppna började delar av styrelsen ifrågasätta hela idén om utställningen. Man tyckte att den var dyr och att utställningen skulle utgöra en stor risk. Ett styrelsemöte extrainsattes och vi röstade om vi skulle genomföra utställningen eller inte. En klar majoritet röstade ja till fortsatt arbete, en person röstade nej och det var styrelseledamoten Eva Bergqvist. Efter den affirmativa omröstningen gick vi alla mot julledighet, jag reste till Berlin i tron om att allt var frid och fröjd. Men dagen före julafton blev jag uppring av styrelseordförande Claës Wachtmeister som undrade hur det var med mig, eftersom Eva Bergqvist utmålat ett scenario av att det var kris på Thielska, att jag gått in i väggen och helt och hållet brutit ihop.

Ledigheten blev vardag igen och när frågan, om på vilka grunder jag anklagats för att tappa kontrollen kom upp på nästa styrelsemöte i januari, blev Eva Bergqvist rasande och sa upprört till Claës Wachtmeister att hon talat till honom i förtroende. Det fördes till protokollet att hennes påstående varit grundlöst. Kort därefter avskedades Claës Wachtmeister av regeringen helt utan motivering. Munch-utställningen hade inte ens öppnat ännu. Att sparka ut ordföranden, mitt under förordnandet på det förödmjukande sätt Kulturdepartementet gjorde är en skandal i sig. Wachtmeister som arbetat ideellt för Thielska Galleriet i 29 år gjorde dessutom ett fantastiskt arbete som styrelseordförande. Man behandlar inte människor som ideellt hjälper kulturdepartementet att lösa de problem de själva skapat på det sättet. Till och med den nya ordföranden och partivännen till Kulturministern, Peter Egardt var chockerad över hur Wachtmeister behandlades.

Kort därefter avskedades också den assisterande intendent som jag anställt och som arbetat med mig fram till dess, även min säkerhetschef sparkades ut och jag fråntogs också rätten att attestera fakturor över 5000 kr. Jag blev mer och mer kringskuren med målet, som jag uppfattat det, att hämma min handlingskraft. Jag anklagades också för att ha varit berusad på jobbet liksom att ha stulit ett paraplyställ. Det började kännas riktigt obehaglig och tanken slog mig vad som skulle hända om ett konstverk faktiskt skulle bli stulet på riktigt. Efter att Wachtmeister försvunnit blev det fullkomlig anarki i styrelsen med flygande inspektioner av ledamöter, mejlbombning och allsköns anklagelser och det blev mer eller mindre omöjligt att utföra det arbete jag var satt att sköta. De enda ledamöterna som var förnuftiga och inte ägnade sig åt trakasserier var Thomas Hallgren och Petra Stenqvist som båda har lämnat styrelsen idag.

När allt kaos nått media med intervjuer och långa artiklar om händelserna på Thielska uppmärksammades turerna av riksdagens kulturutskott och Kulturministern KU anmäldes för ministerstyre. Kulturutskottet vill undersöka ministerns ev. inblandning i händelseutvecklingen på museet och ifrågasätter även regeringens avskedande av Claes Wachtmeister.

Tar man del av tidigare artiklar om konflikterna på Thielska verkar det som om det fanns två grupperingar; att den tidigare ordföranden Claës Wachtmeister är på din sida medan Eva Bergqvist, departementsråd på kulturdepartementet arbetade i motsatt riktning. Hur kommer det sig?

 

Eva Bergqvist är god vän med kulturministern och jag anar att hennes avoghet mot mig har sin grund i kulturministerns och mina samtal kring det performance verk av konstnären NUG som jag visade på Market 2009.

 

Vad handlade det om?

 

På konstmässan Market visade jag verket ”Territorial Pissing” av graffitikonstnären NUG eller Magnus Gustafsson som han egentligen heter. Jag och kulturministern hade aldrig träffats tidigare utan möttes i min monter i samband med att hon såg verket som är en film med NUG när han sprayar ner en tunnelbanevagn och sedan hoppar ut ur tunnelbanefönstret. Verket gjorde Lena Liljeroth Adelsohn minst sagt rasande vilket ledde till många samtal och vi hamnade i flera olika TV-soffor för att diskutera detta. Kulturministern hade bestämt sig för att det här inte var konst. Jag försvarade NUG som konstnär och det blev ett jävla liv. Sedan blev kulturministern och chefen för SL ännu argare när jag dessutom sålde videoverken och tjänade pengar på dem. Tillslut erbjöd jag mig att betala skadegörelsen om de fick tag på vagnen, så kunde vi ta det som en produktionskostnad. Men den sprayade vagnen kom aldrig fram tror jag, eftersom jag aldrig hörde något mer om det. För mig var det viktigt att lyfta debatten till en annan nivå varför jag bjöd in konstkritiken Ingela Lind att delta i de publika samtalen. Ingela Lind tillförde att om konstnärer genom historien endast hade verkat inom ramarna för vad som är lagligt är det mycket konst som skulle behöva plockas ned från museerna idag.

Vad är det som du uppskattar med graffiti?

 

Jag har egentligen aldrig varit intresserad av graffiti tidigare men när jag så NUG:s film fascinerades jag av den enorma energi han utstrålar. Filmen har ett sådant sug i sig och att se NUG in action är en konstupplevelse i sig.

 

Jag har förstått att man i Sverige har en strängare syn på graffiti än i många andra länder. Hur ser du på det?

 

Sverige har varit ett av få länder som haft nolltolerans mot graffiti. Personligen är jag övertygad att det är fel väg att gå om man vill få bort gatukonsten. Man får det samhälle man förtjänar. Lägger man ner pedagogisk verksamhet och ungdomsgårdar, vad är det då som blir kvar? Det finns en rädsla bland politiker att tyngre kriminalitet börjar hos graffitimålarna, men det tror jag inte på. Graffiti är ett konstnärligt uttryck och det är flera av våra etablerade samtidskonstnärer som har sin bakgrund inom graffitin.

 

NUG har gjort en enorm resa och som de säger i dokumentären NUG – Vandal in motion, han är konstnär och även om han slutat spraya på gatan använder han fortfarande sprayflaskorna i konsten. Numera är NUG högeskoleutbildad och får stora uppdrag, för inte så länge sedan utförde han den konstnärliga utsmyckningen i restaurangen Taverna Brillo på Stureplan i Stockholm. Dels har han sprayat väggarna och så är den vävda mattan i matsalen gjord efter hans mönster. Jag har också gjort en utställning med NUG i en extrem och mycket passande rivningslokal i gallerikvarteren i Kreuzberg, Berlin för två år sedan och på konstakademien i Stockholm tillsammans med Erland Brand, sammanställd av mig och Jan Håfström. Magnus Gustafsson tillhör utan tvekan en av samtidens mest intressanta konstnärer. Han är mycket kompromisslös, vilket är bra när det gäller konst.

Vad är du stolt över att ha uträttat på Thielska?

Jag är stolt över att vi på kort tid hann med väldigt mycket. Dels lyckades vi med att aktivera detta fantastiska hus med sin unika konstsamling genom en rad framgångsrika mindre utställningar vid sidan av den stora Munch utställningen som blev en succé, men inte minst att vi reglerade säkerheten, klimatiserade byggnaden och förde in kommunikationen i nutid. Design- och kommunikationsbyrån BrittonBritton gjorde storverk med olika delar av vår profil, image och kommunikation. Tillsammans gjorde vi även den framgångsrika utställningen ”Stockholm New – nationalromantik från dubbla sekelskiften: modefotografi möter måleri".

Jag är också mycket spänd på att få ta del av förra årets bokslut. Enligt mina beräkningar borde Thielska Galleriet absolut ha gått med vinst och inte som nuvarande styrelseordförande Peter Egardt säger vara kört i botten.

Sedan årsskiftet har Thielska en ny intendent. Har du några tips att komma med till Patrik Steorn?

Att göra så många utställningar som möjligt. Det är en fantastisk samling och det är viktigt att inte låta den stagnera. Om det inte händer något sviker publiken. Självklart ska man visa samlingen men man måste också använda sig av den på ett nytt sätt. Det räcker inte med att visa samtida konstnärer i de små rummen för att skapa aktualitet utan det krävs åtminstone en stor och innehållsrik utställning per år.

 

 

 

 

 

 

Vad händer härnäst för dig?

Jag arbetar vidare som gallerist och konsthandlare och bor växelvis i tvåveckorsperioder i Stockholm och Berlin. I Stockholm har jag mitt säte i BrittonBrittons spatiösa kontorslokaler på Olof Palmes gata 20B där jag visar konst. Vi hänger om ungefär var tredje månad, just nu pågår en blandad utställning med verk av konstnärer som Olafur Eliasson, Ulf Rollof, Mikael Jansson, Ylva Ogland, Per Kirkeby, Julia Hetta, Mika Rottenberg, Sophie Tottie, Makode Linde och Cecilia Ömalm Krajcikova med flera.

Skandaler har visat sig ge skjuts till både en och annan konstnärskarriär, hur har det varit för egen del?

När jag ställde ut NUG på Market visste jag att det skulle bli rabalder. Men jag sticker inte ut hakan bara för att. Jag drivs av att visa bra konst - inte för att elda för konflikt utan innehåll.

 

Vad tycker du om att göra en ledig söndag?

En ledig söndag är jag helst på landet med mina barn, i skogen eller på sjön. Om barnen är upptagna med annat kör jag gärna runt på min traktor. Är jag i Berlin tillbringar jag dagen med min flickvän Monica Bonvicini som är konstnär, gärna i hennes ateljé.

 

 

 

 

 

Taggar