Hur började ert intresse för fotografi?

Vi växte upp i ett hem där fotografiet satt både på och i väggarna. Vår far kom till Stockholm och började på Kamera och Bild som då var Bonniers bildbyrå, där arbetade han med bland annat Lennart Nilsson. Efter det blev han labbchef inom Mariebergskoncernen, med mörkerrum hemma i huset.

Jag minns mycket väl när jag fick min första kamera som 9-åring, och mina första bilder som jag framkallade i pappas labb. Det var ren magi!

Per tog intresset ännu längre och utbildade sig till professionell fotograf.

Vad fick er att starta Fotografiska i en tid då de flesta svenskar knappt kommit i kontakt med konstfotografi?

Idén kom 2007 då vi satt och funderade över vad vi skulle göra härnäst. På den tiden höll vi på med fotomässor och festivaler, projekt som man arbetade med ett år för att det skulle vara över på tre, fyra dagar. Vi ville ha någonting mer långvarigt och kom ganska snart fram till att det roligaste var att arbeta med bildutställningar och fotografer.

När vi året efter gjorde en utställning med David LaChappelles fotografier på Nacka Strand var det en ren test för att se om intresset för fotografi fanns och det gjorde det. Det kom massor med människor och utställningen resulterade i tvåhundra pressklipp. Efter det ville vi göra något permanent och under sommaren skrev vi affärsplanen till Fotografiska.

Vem var den första fotografen ni visade på Fotografiska?

På den första utställningen i maj 2010 visade vi Annie Leibovitz, Lennart Nilsson, Joel-Peter Witkin och Vee Speers. Efter invigningsfesten, när vi märkte att vi hade några väggar över hängde vi även upp några fotografier Anders Petersen. Sedan dess har vi gjort 170 utställningar.

I vissa kretsar har det funnits en diskussion om huruvida Fotografiska är en institution, ett galleri ett museum. Hur ser ni på er själva, vad är ni?

Vi är ett museum, men framför allt är vi Fotografiska.

Det finns en massa missförstånd och det finns folk som velat att det ska bli missförstånd bland andra en del krönikörer i några av landets största dagstidningar. Fotografiska har aldrig passat in i den gamla modellen av vad kultur är, och har hotat en modell som bygger på att man får pengar av någon annan. Vi är självfinansierade och tjänar pengar på vår verksamhet, och gjorde klart från början att vi inte vill ha bidrag.

Det kan låta kaxigt men det handlar om att vi vill vara fria och vill kunna göra det vi vill och då måste man ha egen intjäningsförmåga och egen kassa. Vi har investerat kanske 50 miljoner från eget kapital, så det är otroligt mycket pengar som har återinvesterats under de här åren.

Ett museum bör ju ha en egen samling. Har ni det?

Absolut!

Redan för några år sedan när vi träffades så berättade du om planerna att öppna upp Fotografiska i flera internationella storstäder. Nästa år slår ni uppdörrarna i New York. Varför har det dröjt så länge?

Det beror på olika parametrar. Dels har det handlat om att hitta rätt lokal och rätt människor att arbeta med, och så är det förstås en ekonomisk fråga. Det krävs enorma investeringar för att göra det här, med allt från advokater till ombyggnader av lokaler.

En av anledningarna till att den här drömmen kunde gå i uppfyllelse är att ni har fått in en ny investerare samtidigt som kända namn har sålt av sina andelar. Berätta!

I höstas sa vi till ett antal delägare att vi gärna vill köpa ut dem. I slutändan klev tyske Joram Roth in och löste ut både Antonia Axelson Johnson, Sven Hagströmer och tre ytterligare ägare och blev därmed huvudinvesterare i Fotografiska i New York och delägare i Fotografiska i Stockholm.

Ni siktar även på att öppna i London inom en snar framtid. När?

Det sker parallellt med öppnandet av Fotografiska i New York. Planeringen är att Fotografiska London ska öppna första kvartalet 2019, och Fotografiska New York i september 2018. Just nu ser det ut som det går snabbare med London, medan öppnandet i New York ser ut att kunna bli försenat med någon månad. Så det kanske blir invigning två veckor i rad.

Har ni ambition att öppna i fler städer?

Absolut, det kanske till och med kommer att öppna ytterligare ett Fotografiska redan nästa år.

Fotografiska har onekligen lyckats attrahera en enorm publik. Hur många besökare har ni per år?

Vi har inga besökare alls, vi har gäster.

I år kommer vi att ha cirka 530 000 gäster som besöker Fotografiska av olika anledningar, och betalar entré. Det kan jämföras med till exempel Tate Modern som hade en miljon betalande besökare förra året.

Vilken är er mest besökta utställning så här långt?

Det finns faktiskt ingen utställning som sticker ut, alla utställningar har sin dragningskraft.

Nick Brandt är den utställning som lockat en helt annan publik. Då kom barnfamiljerna, och med dem förändrades dynamiken i huset. Mest välbesökt var Annie Leibovitz men det var å andra sidan öppningsutställningen för Fotografiska.

Kommer jag känna igen mig när jag kommer till Fotografiska i New York och London?

Du kommer att känna igen dig till vissa delar. Butiken, utställningshallarna, färgsättningen från svart till vitt med gråskalan som återfinns inom det traditonella fotografiet och den grafiska profilen kommer vara sig lik. Medan varje byggnad har sin egen karaktär och känsla.

På samtliga ställen kommer vi satsa på "sustainble pleasure", som vi kallar det. Det vill säga mat och dryck som bygger på hållbarhet men även hur vi arbetar.

Vilken tycker du är den bästa utställningen som ni gjort på Fotografiska?

Jag får ofta den frågan, och jag brukar alltid svara: nästa.

När man kommer till en ny utställning och den precis är färdighängd så får man ofta känslan att det är det bästa vi har gjort. Den känslan sitter i fortfarande, efter sju år.

Berning and Di Battista som visas nu är bland det bästa som vi visat tycker jag.

Parallellt med Berning and Di Battista pågår en utställning med verk av en av världens mest hyllade fotografer, Irving Penn. Fotografierna kommer från en av vår tids största konstsamlare. Berätta!

Det är en fantastisk utställning med en av världen främsta fotografer genom tiderna.

Penn har alltid varit lite större än alla andra för mig. Ett av mina första och starkaste minnen av fotografi är när jag såg Irving Penn-utställnigen på gamla Moderna Museet. Den bet sig fast på mig med oerhörd kraft.

Vi har jagat Irving Penn Foundation länge men egentligen aldrig fått gehör för att göra en utställning, så för ett år sedan bestämde vi oss att visa verk, med eller utan Irving Penn Foundation, i och med att mästaren skulle ha fyllt hundra år.

På dagen hundra år efter att Irving Penn föddes öppnade vi utställningen Resonance – Photographs from the Pinault Collection, med fotografier ur François-Henri Pinault samling som är en av världens största samlingar av Penns fotografi. Matthew från Pinault Collection tyckte att vår utställning var bättre än den på The Metropolitan Museum of Art, så det får man väl anse vara ett gott betyg.

(Här kan du läsa Barnebys intervju med Tom Penn, Irving Penns son och chef för Irving Penn Foundation!)

 

Säljer Fotografiska fotografi?

Vi har gjort, i väldigt liten utsträckning, men vi har valt att lägga ner den delen av verksamheten. När vi startade var det ingen som höll på med fotografi på professionell nivå. Det fanns några som gjorde lite fotoutställningar då och då men vi hade ambitionen att ta världens bästa fotografi till Stockholm, så kunskapen om att köpa fotografi var näst intill obefintlig. När vi uppvaktade auktionshusen 2009 och föreslog att de skulle hålla en fotoauktion förstod de ingenting. Men dröjde inte länge innan fotografi syntes i auktionshusens annonser för inlämning till de samtida auktionerna. Trots det är fortfarande priserna för fotografi i Sverige väldigt låga med undantag för vissa internationella verk.

Det finns en definitionsförvirring när det kommer till begreppen Fotokonst och fotografi. Hur ser du på begreppen?

Det beror på vad det är. Fotokonst är ju fotografi men fotokonst är för mig även en genrer men det kan man säkert ha en massa åsikter om. Det finns ju dokumentärt fotografi, konstfotografi, vetenskaplig fotografi, modefotografi och så vidare. Allting är ju fotografi, men allt är inte konst. Själva tekniken är ju en del av konstvärlden idag. Sen har ju vi svenskar ett enormt behov av att sätta allt i olika fack för att förstå det. Man måste vara lite mer pragmatisk än så, fotografi är så dynamiskt och så mångfacetterat.

Hur går urvalsprocessen till när ni gör era utställningar?

Vi är ett gäng som träffas en gång i kvartalet och går igenom förslag som kommit in och sådant som vi lagt in i vår digitala mötesmiljö och gör ett urval för de närmsta två åren. Därefter blir det utställningsavdelningens uppdrag att ta kontakt med fotograferna och sy ihop det legala med avtal samt välja vilka bilder som ska visas, vilket även kan ske av en extern curator. Efter det tar textproduktionen och formarbete vid och sist men inte minst ser vår utställningsvadelning till att allt kommer upp på väggen.

En av snickarna har faktiskt varit med och hängt alla våra utställningar. Han är nog en av världens mest meriterade konsthängare.

Vilka är era värsta konkurrenter?

Tiden. Vi slåss om ledig tid som människor spenderar på bio, på krogen, framför tv:n eller på andra museer.

Är det friktionsfritt att arbeta med din bror?

Det är väldigt lite friktion, jag skulle snarare kalla det en perfekt dynamik där två personers energi blir ytterligare en persons arbetsförmåga. Vi vet var vi har varandra och vi lägger oss aldrig i den andres beslut. Just nu är det Per som har hand om Fotografiska i Sverige medan jag ansvarar för Fotografiska i New York.

Vad händer om Per säger att han inte vill eller orkar mer?

Det gör han inte. Men skulle det ske så fortsätter jag det vi en gång påbörjade. Fotografiska är här för att stanna.