Wanås Konst visas sedan 1987 internationell samtidskonst med inriktning på platsspecifika installationer. Varje år bjuds både nordiska och internationella konstnärer in att skapa konst i omgivningarna på Wanås. Numera finns det över 50 permanenta verk i parken.

Hur föddes idén till skulpturparken på Wanås?

Min man C-G är äldst i sin syskonskara och det var hans uppgift att ta över gården. Vi hade ett bra liv med våra barn i Linköping och jag tyckte inledningsvis synd om mig själv som behövde flytta ut på landet. Dock gjorde mitt starka konstintresse slut på missmodet. Wanås park hade av tradition varit öppen för allmänheten sedan 1900-talets början. Om vårarna kom både skolklasser och familjer för att picknicka bland vitsippor och blommande rhododendron. Parken var också en plats för bröllopsfotograferingar. Mot bakgrund av detta bestämde jag mig för att människor som inte bett att få se konst skulle få ramla på den när de kom till Wanås.

Varför platsspecifik konst och varför samtida konst?

Hela den unika miljön med den skogsliknande parken, gräsmattan och inte minst ekonomibyggnaderna skapar perfekta förhållanden att visa samtidskonst på. Det är också väldigt roligt, lärorikt och intellektuellt utmanande att få arbeta med levande konstnärer. Samtidigt som det är lättare att bjuda in konstnärer till Wanås än att ta konsten ut i världen. För konstnärerna är Wanås en exotisk plats där de är helt fria att skapa vad de vill. Vissa konstnärer väljer att kommunicera med Wanås med andra vänder Wanås ryggen. Mitt tidigare yrke som advokat bestod till stor del av att lyssna på mina klienter. Förmågan att kunna lyssna, har jag haft god användning av även inom arbetet med Wanås som handlar om att skapa förutsättningar för konstnärernas arbete. Wanås är ovanlig plats i världen där det parallellt med konsten också bedrivs ett ekologiskt jordbruk.

Vad tyckte folk i Östra Göinge och släktingarna om ditt projekt?

Redan från början har omgivningen varit vänligt inställd. Jag har fått mycket uppmuntran både från den lokala befolkningen och från kommunen. De flesta tycker att det är roligt att det händer något i bygden. Rent administrativt var det lättare i början, då kunde jag låna in tio gubbar från gatukontoret, så funkar det inte längre. Den radikala samtidskonsten har också tillfört mycket till orten. Omvärlden har kommit till oss och nästan alla ungdomar som arbetat på Wanås Konst har gått vidare till högre studier. Släkten har också varit positivt inställd. Innan min svärmor gick bort, brukade hon anordna öppna gudstjänster om söndagarna. På Wanås fanns det alltid ett stående val. Gud eller konsten och det var inget konstigt i det.

Fram till första mars går det att se utställningen Imagine Art in Nature – the Wanås Foundation på House of Sweden i Washington, vill du kortfattat beskriva vad det är?

Det började med att jag fick ett erbjudande om att göra en utställning på House of Sweden i Washington. Jag brottades med tanken om hur jag skulle kunna visualisera Wanås Konst i DC och drevs av visionen av att vilja visa vad som hänt på Wanås under åren utan en kronologisk redogörelse. Genom platsspecifika konstverk av svenska och amerikanska konstnärer, och genom filmer, modeller, bilder och skisser tycker jag att utställningen lyckas kommunicera det som är Wanås Konst.

Numera är det inte längre du som innehar chefskapet på Wanås Konst, hur var det att släppa sin baby?

Sedan 2011 är det Elisabeth Millqvist och Mattias Givell som utgör chefsduon. Även om jag redan några år tidigare hade fattat mitt beslut att lämna över var det förstås inte helt lätt att släppa taget. Dock fungerar det alldeles utmärkt. Sedan dess har jag har varit upptagen med att publicera boken Imagine Art in Nature över Wanås Konst som kom ut 2012 i samband med 25-årsjubileet, producera utställningar, bland annat Anne Thulin på Svenska Institutet i Paris och nu senast i Washington.

Har du alltid varit en konstmänniska?

Jag är uppvuxen med konst i en akademisk, intellektuell miljö med konstintresserade föräldrar. Min pappa var professor i ortopedi och när jag var tolv år flyttade hela familjen till New York för att pappa skulle jobba där. Vi stannade i sju år och förvissningen om att vi inte skulle bo där för evigt gjorde att vi tog del av allt! Varje helg ägnades bland annat åt galleribesök. I mitt rum hängde en Bridget Riley och även i övrigt hade mamma och pappa mycket OP-konst och annat abstrakt måleri. Möblerna bestod av dansk femtiotalsdesign som inhandlats på Illums Bolighus i Köpenhamn. Man kan lugnt säga att mina föräldrar var moderna även om de kom från borgerliga och konventionella familjer.

Under våren är du tillfälligt bosatt i New York, hur är det?

Jag och min man C-G upplever en drömlik tremånaders lång vistelse i NYC. Vi lever som Newyorkbor, lagar mat i vårt lilla kök, har blivit vänner med kemtvätten och tar del av det enorma utbudet. Vi infriar en dröm men efter tre månader är vi nog glada att komma hem till familjen och den friska luften igen.

Vem är ditt bästa bollplank?

Lite olika under åren. Inledningsvis var det galleristen Claes Nordenhake som också kommer från trakterna kring Wanås. På frågan om jag verkligen skulle kunna skapa en skulpturpark gav Claes mig alltid det bejakande svaret - Klart du kan! Sedan har konstkritikern Ingela Lind varit en sporrande samtalspartner. Jag har dryftat många frågeställningar med henne. Min man C-G har också funnits vid min sida hela tiden och har alltid haft förmågan att se saker ur andra perspektiv. När jag fastnat i något brukar han hjälpa mig att vrida om och ta det från ett annat håll.

Vad gör du gärna en ledig söndag?

Förut visste jag inte var det var men numera kan jag ligga kvar i sängen och läsa tidningen, äta en lång brunch med min man i köket, sen ringer jag någon av mina barnbarn så tar vi en cykeltur i parken. Nyckeln till kontoret brukar jag se till att ha med mig i fickan och när de andra tror att jag fortfarande är ute och cyklar brukar jag sticka iväg och jobba en timma. Söndagar är tid för reflektion, det är underbart. Så älskar jag att se när någon av mina barnbarnsflickor kommer hjulande över gräsmattan.

Just nu, när jag befinner mig i New York går vi på utställningar, träffar vänner eller går på teatern. Tempot skulle kunna vara galet högt men vi har beslutat att behålla en balans. Staden är så vacker och alla så vänliga och runt hörnan har vi hittat ett litet café som heter FIKA där det både finns semlor och kanelbullar.

Läs bloggen Marika  i New York på Kristianstadsbladet här.