Anders Wall är finansmannen, entreprenören och mecenaten som lyckats med vad de flesta inte ens förmår att drömma om. Under resans gång, från enkel lantbrukarson till en av Sveriges skickligaste företagsledare, har Anders Wall drivit många välkända bolag och tjänat åtskilliga miljoner. Utan att slå av på takten är han flerfaldig styrelseordförande och särskilt varmt om hjärtat ligger Anders Walls Stiftelse som den 10 mars varje år delar ut väsentliga stipendiesummor till unga och lovande förmågor.

I samband med din födelsedag delar Anders Walls Stiftelse årligen ut miljoner i stipendier till unga begåvningar, berätta…!

Ja, det har jag gjort i 30 år nu och jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att fira födelsedagen än att få dela ut stipendier till unga begåvningar. Det betyder mycket för unga människor att de får stöd och uppmuntran i början av karriären så att de vågar satsa. Pengarna betyder förstås mycket, stipendierna är på i snitt 100.000 kronor vardera, men många säger efteråt att det viktigaste var att någon trodde på deras förmåga och att de fick ingå i det livaktiga nätverket Wallumni. Vi fortsätter ju att träffas och hålla kontakten med våra stipendiater. Jag brukar kalla dem mina bonusbarn, i dagsläget är de drygt 350 stycken.

Anders Wall med årets stipendiater

Anders Wall tillsammans med Amine Mehmedi, årets stipendiat i Ung Företagsamhet.

Vilket av prisen klappar ditt hjärta varmast för?

Alla! De olika stipendieområdena – entreprenörskap, naturvetenskaplig forskning, landsbygdsutveckling, internationella studier och musik – är utvalda just för att de ligger mig så varmt om hjärtat.

Vilka är dina viktigaste personliga egenskaper som fört dig framåt i livet?

Den främsta egenskapen är nog min nyfikenhet. Att vara nyfiken är bästa sättet att lära sig nya saker och att lära känna nya människor. Jag är sällskaplig av mig och har alltid gillat att umgås med alla slags människor. Förvånansvärt ofta har det så småningom lett till affärsmöjligheter, ibland där man minst anade det.

Du var en huvudprofil inom näringslivet under konstens dynamiska åttiotal, hur var det?

Ett händelserikt årtionde! Då stod jag på toppen av min karriär. Samtidigt begick jag mitt största misstag när Beijerinvest gick ihop med Volvo, en fusion som på pappret verkade närmast genial. Jag blev styrelseordförande och PG Gyllenhammar VD. Men företagskulturerna stämde inte överens, och samarbetet mellan mig och PG fungerade inte heller. Till sist tog jag konsekvenserna av detta och lämnade Volvo. Det var också på 80-talet som Andy Warhol ville göra ett porträtt av mig i blått och gult för han tyckte jag var så svensk. Dumt nog tackade jag nej, eftersom vi var mitt uppe i förberedelserna av Volvo-affären. Jag har alltid gillat amerikansk popkonst och har haft nöjet att lära känna konstnärer som Warhol, Roy Liechtenstein, James Rosenqvist, Robert Rauschenberg och Christo, han som slår in hela byggnader i gigantiska paket. En gång erbjöd jag Christo att paketera Arkitekternas Hus i Stockholm. Genom en produktionsmiss i ett av våra företag hade vi nämligen fått tusen meter osäljbar tygväv på halsen. Christo nappade på idén men i sista stund sade Stockholms trafikkontor nej. Det hade kunnat bli ett riktigt häftigt projekt!

På vilka sätt hör Wall ihop med Svenskt Tenn?

Vi är oerhört intimt förbundna! Jag träffade Estrid Ericsson redan som fattig student, när jag gick och drömde i butiken på Strandvägen. Vi blev sedan nära vänner. På ålderns höst bad hon mig om hjälp att förvalta hennes livsverk, och det är anledningen till att det är Beijerstiftelsen och inte privata intressenter som idag äger företaget Svenskt Tenn. Det överskott verksamheten genererar bidrar till att stödja svensk forskning inom framför allt neurologi, molekylärbiologi och genetik. Egentligen borde vi låta trycka ”Tack för ditt bidrag till medicinsk forskning” på kassakvittot! Jag är styrelseordförande och min son Johan kommer att ta över efter mig. Även min dotter Åsa är engagerad i Svenskt Tenn, så jag kan nog lugnt påstå att familjen Wall känner ett mycket stort ansvar för företagets framtid.
Estrid Ericsson inredde en gång i tiden ditt arbetsrum, hur var dina möten med henne?

Ja, Estrid insisterade på att få inreda mitt arbetsrum när jag blivit utsedd till VD för Kol & Koks. Hon var en mycket bestämd dam så jag hade inte mycket att säga till om. Det blev i alla fall ett mycket vackert arbetsrum, fast kanske inte så billigt.

Estrid Ericsson med utvecklat sinne både för estetik och affärer.

Hur kommer det sig tror du att Svenskt Tenn lyckats så väl med sitt koncept?

För att vi konsekvent följt Estrid Ericssons och Josef Franks inredningsidéer. Visionen har hela tiden varit att värna deras arv och den tidlösa design som utmärker Svenskt Tenn. Enbart Josef Frank efterlämnade 2000 möbelritningar och drygt 160 textila mönster – en veritabel kulturskatt att förvalta! I år firar Svenskt Tenn 90-årsjubileum och jag tycker vi har bra medvind. Vi märker att konceptet uppskattas även av den yngre generationen.

Inbjudande inredning på Svenskt Tenn.

När och hur blev du konstintresserad?

Det var redan under gymnasietiden i Uppsala. Jag såg nästan dagligen Bror Hjorth promenera förbi skolan och blev nyfiken på hans konst. I början av min karriär i affärslivet reste jag mycket över hela världen och jag såg alltid till att en dag av affärsresan ägnades åt att besöka lokala gallerier, muséer och operahus.

Vilket är det senaste konstverket som du köpt?

Det var två färgstarka verk i fogskum av den spännande konstnären Linda Bäckström, som nyligen ställde ut på Wetterling Gallery i Kungsträdgården. Linda är faktiskt en av mina stipendiater! Hon fick stipendium för Ung företagsamhet 2001.

Linda Bäckström på Wetterling Gallery.

Varför är det viktigt med konst?

Konsten främjar kreativiteten och väcker nya tankar och idéer. Den utmanar invanda föreställningar och vidgar vyerna. Jag är övertygad om att mitt intresse för konst och musik gjort mig till en bättre affärsman.

Vad gör du gärna en ledig söndag?

Jag går gärna på långpromenad tillsammans med min hustru Charlotte och våra två hundar. Det är extra härligt att kunna vandra i sin egen skog!

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentarer