Konstnären Sophie Tottie är årets andrapristagare av det prestigefulla Carnegie Art Award, professor på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och aktuell med flera parallella utställningar. Söndagen den 8 december är det sista chansen att se Sophie Totties vinnande bidrag på utställningen Carnegie Art Award i Konstakademins lokaler på Fredsgatan. Välkomna på fri visning kl 14, utställningen har öppet 11-17.

Konstnär, professor och vinnare av Carnegie Art Awards andrapris Sophie Tottie. Foto: Magdalena Dziurlikowska

Grattis till Carnegie Art Award, hur känns det?

Tack! Det är väldigt roligt att juryn fann mina målningar intressanta. Kännetecknade för Carnegie Art Award är att man låter verken stå i fokus. I det perspektivet är det inte referenser, meriter och sådant man gjort förut som räknas. I stället koncentrerar sig juryn under några intensiva dagar enkom på de inlämnade verken. De tar tid och synes idag vara ett ovanligt tillvägagångssätt. Att på detta sätt låta konsten få tala direkt till betraktaren ger konsten ett självständigt värde och jag tycker om att använda mig av samma förhållningssätt i min undervisning. Då koncentrerar vi oss på verket framför oss och allt det andra får vara.

Berätta om ditt vinnande verk ” White Lines (wubg.tds)”?

White Lines är ett samlingsnamn för en större grupp i vilken det även ingår andra verk som inte är målningar. I den här utställningen har jag med åtta större målningar som delats om två grupper och tre mindre verk gjorda på papper. Titlarna är komponerade som ett fullständigt namn, bestående av för- (White Lines), mellan- (wubg.tds) och efternamn (t. ex. H-Spin). Mellanamnet ”wubg.tds” är en förkortning av de färger som jag genomgående använt i dessa målningar; white, umbra, blue, green och Terra di Siena, medan H-Spin är en individuell beteckning för att kunna särskilja de olika målningarna åt.

Jag arbetar ofta samtidigt med det unika verket och i serier. En hel del uppmärksamhet under mitt arbete fokuserar på hur det unika förhåller sig till det seriella och hur växelspelet mellan mångfalden och det enskilda påverkas ömsesidigt. Förändringen som uppstår när en målning byter plats eller hur en målning påverkar en annan målning brevid skapar förskjutningar inom serien. I min nuvarande tillfälliga ateljé i Berlin har jag rum för fyra målningar i taget vilket är tillräckligt för detta arbetssätt. När man som betraktare rör sig fram och tillbaka framför målningarna uppstår nya innebörder. Man anar bilder som är svåra att greppa, bilder som är svåra att fotografera. Målningarna drar sig undan och träder fram på olika sätt, ut ur olika synvinklar. På så sätt cirklar målningarna kring ett slags seende som framhåller måleriets eller bildens flyktighet – och som ger denna aspekt tyngd och vikt jämsides med bilden eller måleriet som objekt.

White Lines (wubg.tds), serie III, 2012. Olja på polyesterduk. 191 x 61 x 3 cm (var)

White Lines (wubg.tds), serie IV, 2012. Olja på polyesterduk. 191 x 61 x 3 cm (var).

Hur går du praktiskt tillväga?

Jag målar allt i ett svep när målningarna fortfarande är våta. Därför kan en dag bli väldigt lång. Penslarna är minst 30 cm och ibland sätter jag ihop flera, en pensel kan vara upp till en meter lång. Penslarna följer varandra och det är spåren av penseldragen som skapar teckningen. Ofta blandar jag färgen direkt på duken, eftersom alla dukar suger olika beter sig färgen annorlunda från gång till annan. Färgen är svårare att kontrollera när man lägger den direkt på duken tillskillnad från att blanda på paletten. Jag använder mindre av grönt som lätt slår igenom, men mer av vitt, Terra di Siena och sedan en del blått och något mindre av umbra.

Finns det någon konstnär som du känner släktskap med?

Ja, det är många. Jag har en hel lista som jag samtalar med indirekt men det kan vara svårt att räkna upp dem utanför den måleriska situationen.

Flera har nämnt Lee Lozanos målningar vilket jag tycker är roligt även om jag egentligen bara sett en av hennes större målningar (som Moderna museet äger) i verkligheten. Men jag känner ett släktskap med de större målningar som jag sett reproducerade och jag finner det nästan märkligt att mina målningar blivit till utan kunskap om dessa.

Om jag tänker till lite ytterligare har intresset för andra konstnärer och riktningar på många sätt bestått (även om nya ibland kommer till) men betonats olika genom åren. Alltifrån rysk abstrakt konst (från ikoner till Malevich, Rodschenko m.fl.), till amerikaner som Ad Reinhardt, Robert Ryman, Andy Warhol, Donald Judd, Jo Baer, Dan Graham, Lawrence Weiner, Sol LeWitt och europeer som Manet, Gericault, Delacroix, Eva Hesse, Sigmar Polke, Blinky Palermo, Jan Dibbet, Luciano Fabro, Anselmo, Barbro Östlihn och många fler och samtida kollegor både i Sverige och utomlands.

Sophie Tottie, GRS/YRB (Vexilloid), 2009. Olja på akrylglas. 41 x 31 x 0,5 cm. 

Sophie Tottie, GRS/YRB (Vexilloid ), 2009. Olja på akrylglas. 41 x 31 x 0,5 cm. 

Har du någon inspirationskälla?

Inspiration är ett ord som jag har lite svårt för. Det är som om vore det för religiöst belastat. Jag är mer pragmatisk i mitt förhållningssätt och tar ett steg i taget för att se vad som händer. Det är viktigt att avdramatisera, skapa en situation där man hittar ett flöde och där det kan hända något. Svårigheten ligger i att fånga tiden och finna ro. Jag måste skapa mig sådana rum. Det är att jämföra med inspiration, även om jag inte skulle använda det ordet.

Sophie Tottie, Written Language (line drawing) XV 2009. Tusch på papper. 216 x 113 cm. 

Sophie Tottie, Written Language (line drawing) XVI, 2009. Tusch på papper. 216 x 113 cm.

Vad tänker du när du målar?

Allt möjligt, det finns inga gränser för det.

Du är professor på Konstakademin, hur är det?

Det är roligt förmedla det som jag själv lärt mig. Undervisningen är en dialog och den individuella handledningen ett ömsedigt utbyte. Rent professionellt kan jag bidra med erfarenhet jag samlat på mig och genom skolan får jag kontakt med en yngre generation som på många sätt har andra erfarenheter. Det är ett intressant möte som går i flera riktningar.

Trots att bilder ibland kan verka att dominera lever vi i ett textbaserat samhälle som ofta verkar glömma att det finns olika sätt att utrycka sig på. Jag hävdar att bild är ett lika viktigt uttryck som text. Konsthögskolan som institution finns för att främja det bildkonstnärliga uttrycket (vilket i.o.f.s. kan inbegripa eller på många sätt inkludera text och andra uttryck än bild). Bild är ett uttryck som ofta inte är linjärt utan snarare simultant och i dagarna har vi fokuserat på William Blake. I samband med detta har jag bjudit in författaren och kritikern Carl Johan Malmberg att föreläsa utifrån sin bok ”Stjärnan i foten: dikt och bild, bok och tanke hos William Blake” på skolan. I Blakes värld är texten integrerad med bilden. Blake slår ett slag för fantasin, inbillningskraften eller inbildningskraften som Carl Johan Malmberg kallar ”imagination” för på svenska. Malmberg lyfter fram hur Blake betonade inbildningskraften och kreativiteten och hur han kritiserade sin tids rationalism. Blake menade att allt inte kan vägas och mätas. Om så görs reduceras världen och människan till något endimensionellt som utesluter just inbildningskraften och kreativiteten. Det är säkerligen en av många anledningar till att Blake förblivit ständigt aktuell. Så har han också influerat en rad samtida ikoner som: the Doors, Patti Smith och poeten Allen Ginsburg – för att nämna några få.

Det är viktigt att bjuda in andra aktörer till samtal och jag ser till att presentera många gästföreläsare för studenterna. Ibland är det öppna föreläsningar som även annonseras utanför skolan. Förra läsåret låg tyngdpunkten på mening och materialitet, något som också min egen konst oundvikligen ständigt cirklar kring.

Du bor delvis i Berlin, hur är det?

I och med mina högskoletjänster, tidigare som professor på Konsthögskolan i Malmö och nu på Mejan så pendlar jag mellan Berlin och Stockholm. När jag först flyttade till Berlin för snart femton år sedan fann jag min plats genom att jag tilldelades Berliner Künstler programms stipendium av DAAD (Tyska utbytestjänsten). Stipendiet gjorde det lättare för mig att komma in i olika sammanhang.

Berlin är en spännande stad som är byggd för många miljoner människor men den har bara 3-4 miljoner invånare. Det gör att det finns gott om plats och det öppna rummet skapar en stämning av att ”här finns det möjligheter”. Stockholm upplevde en liknande era på 1970-talet. Konstnärer fungerar ofta som en förtrupp, de intar ett område, ger det karaktär och skapar en intressant atmosfär vilket gör att även andra får upp ögonen för tidigare förbisedda områden. New York är ett typiskt exempel där detta sker, men även Berlin och Stockholm. Nu har priserna gått upp i Berlin men vissa områden är fortfarande jämförelsevis billiga tror jag om man jämför med många andra storstäder. Berlin har utvecklats till att bli en internationell mötesplats för konstnärer av olika slag. Från att ha först ha varit en hype bjuder staden på högkvalitativa utställningar och det är många världsledande gallerier som också öppnat i Berlin.

Har du någon tanke om hur du vill använda prispengarna?

Det var längesedan jag hade en bra ateljé, jag skulle gärna vilja skaffa mig en i Stockholm.

Hur tycker du om att tillbringa en ledig söndag?

Jag brukar vara med min dotter och inte planera något. Gå och bada. Prata om livet. Vid enstaka tillfällen inför en deadline eller utställning så följer min dotter med mig till ateljén. Jag jobbar och så jobbar hon. Gärna sovmorgon. Jag är kvällsmänniska.

Vad äter du till frukost?

Jag tycker om att förändra så jag äter olika saker. Förut drack jag kaffe och åt smörgåsar. Eller yoghurt, flingor, the eller skrammlat ägg och juice. Förlorade ägg. Det är en lyx att äta brunch men det sker väldigt sällan.

Vad händer härnäst?

Jag har en pågående grupputställning tillsammans med Olafur Eliason, Matt Mullican, Giulio Paolini, Riccardo Previdi, Karin Sander och Sara Sizer i Bregenz i Österrike som invigdes en vecka efter Carnegie Art Award. Den pågår till sista december. Om två veckor öppnar en annan grupputställning och det är här i Stockholm. Galleri Niklas Belenius visar en som heter ”Signal to Noise” som kureras av Stefanie Hessler med vernissage 14 december.

Om du inte hade blivit konstnär vad hade du blivit då?

När jag växte upp hade jag, liksom många barn, idén om att man skulle kunna praktisera många yrken utan att välja. I tonåren var det en förvissning som successivt skalades av. Jag kommer från en akademikerfamilj och är uppvuxen med inställningen att man bör studera något på universitetet. Dock hade jag en tanke om teater eller konst, och så blev det konst eftersom jag tycker om att arbeta ensam. Ju mer tiden lider undrar jag om jag egentligen hade något annan möjlighet. Försök att sluta har alltid misslyckats. Idag tror jag jag kanske hade gått under om jag inte själv kunnat uppfinna och bekanta mig med alternativa uttrycksmöjligheter utöver det vardagliga språket som så ofta inte räckte till redan under min uppväxt.

 

 

 

 

Kommentera