Niclas Östlind är curator och doktorand på Akademin Valand och disputerar i vår med avhandlingen ”Performing History. Fotografi i Sverige från 1970-2014”. Just nu dubbelt aktuell med utställningarna ”Mellan verkligheter” på Göteborgs konstmuseum och Hasselblads Center liksom ”Det synliga” på konsthallen Artipelag på Värmdö. Som om det inte räckte har Niclas Östlind nyligen kommit ut med tre böcker om fotokonst och i dagarna öppnat utställningen ”Fashion Figures Faces” med modetecknaren Mats Gustafson på Röhsska museet.

Niclas Östlind

Hur hinner du?

Jag håller på med det jag verkligen tycker om och jobbar mycket. Att curera utställningar och skriva är en passion för mig. Dessutom är jag hyfsat strukturerad.

Berätta lite om allt du har på gång?

Utställningen ”Mellan verkligheter” omfattar perioden 1970–2000 och beskriver en rörelse från dokumentärfotografi till fotografi som samtidskonst och ”Det synliga” är en tolkning av dagens fotoscen. Båda är samarbeten med andra curatorer och utställningarna ingår i mitt avhandlingsprojekt ”Performing History. Fotografi i Sverige från 1970–2014 ” och disputationen äger rum den 3 juni. Avhandlingen är praktikbaserad och görs inom ramen för den konstnärliga forskningen på Akademin Valand. Med hjälp av utställningar och kataloger har jag undersökt det fotografiska fältet och det är också i och genom curatorpraktiken som resultatet presenteras. Det blir sammanlagt tolv böcker och i höst finns alla samlade i fyra boxar. Den sammanfattande delen är det som i akademiska sammanhang kallas kappan och innehåller redogörelser för metod och teori och en reflekterande resultatredovisning. Det kan verka lite snårigt men kommer att bli tydligt när samtliga volymer finns samlade.

I boxen Fotografi i Sverige 1970–2014 ingår bokverken "Mellan verkligheter. Fotografi i Sverige 1970–2000" samt "Det synliga. Samtida svensk fotografi."

Det verkar dock som om du haft en tydlig röd tråd under arbetets gång?

Det kan man faktiskt säga. Det har varit viktigt att skapa en historieskrivning som rymmer många olika aspekter och en metod för att skapa en flerstämmig berättelse har varit att samarbeta med andra. En av mina teoretiska utgångspunkter, som kommer från den amerikanske historiefilosofen Hayden White, är att historien inte är en sann berättelse, utan att den är perspektivberoende. Hela avhandlingen genomsyras av en vilja att motverka en alltför entydig historia, vilket tyvärr inte är så ovanligt inom fotohistorien. Norstedts relativt nyutkomna bok ”Det här är fotografi” är ett exempel på tanken om att man kan berätta allt.
Känner du någon nervositet inför att disputera?

 

Det är klart att det är lite nervöst. Det har inte minst med det närmast medeltida upplägget att göra. Här har man som respondent arbetat i flera år med ett ämne och under ett enda och ytterst tillspetsat moment ska man grillas av en opponent som har som mission att lyfta fram de brister som finns. Det gäller att inte ha en dålig dag när man ska stå till svars.

Hur mår svenskt fotografi idag?

Paradoxalt nog både bra och dåligt. Det finns ett stort och utbrett intresse för fotografi och många går på utställningar och köper fotoböcker, men på en institutionell nivå är det ganska illa. Om man bortser från den fotografi som är en del av samtidskonsten saknar fotografin starka institutionella plattformar och en kontinuitet i ansvaret för att samla, vårda och visa och – inte minst – reflektera över den fotografiska bilden. Det blir tyvärr väldigt tydligt om man jämför med hur det har sett ut för inte så länge sedan, även om det självklart fanns problem även då. Ett exempel är att det tidigare fanns en institution som hette Fotografiska Museet i Moderna Museet, men när museet omorganiserades 1998 blev fotografin en integrerad del av museets övriga samlingar och namnet Fotografiska museet togs bort. Jämför man vad som gjordes innan och efter sammanslagningen kan man bara konstatera att museet under de senaste femton åren i mycket mindre grad än tidigare varit en plats som haft betydelse för fotografin i Sverige.  När det gäller andra former av fotografi än den som finns inom konstfältet kan man också se att aktörer som tidigare spelat en framträdande roll inte längre tar samma ansvar, och då tänker jag inte minst på Nordiska museet.

En annan viktig aspekt är att Sverige har en ytterst begränsad marknad för fotografi om man jämför med länder som Frankrike, Tyskland och USA. På den årligen återkommande mässan Paris Photo samlas gallerier och intresserade från hela världen, men svenska gallerier är det ont om.

Vad beror det på att fotografiet trots allt blivit åsidosatt?

Den sociologiska förklaringen är att fotografi på grund av den finns i så många olika och disparata sammanhang har en mindre tydlig identitet än konsten, vilket gör att den inte får samma ställning. Inom konstområdet har det till exempel funnits en konstakademi sedan Gustav III, men den första högre utbildningen i fotografi i Sverige etablerades så sent som 1982 – ett faktum som talar sitt tydliga språk.

Eftersom fotografin saknat tunga institutionella aktörer som borgat för kontinuiteten har fältet i hög grad varit beroende av enskilda personer och deras initiativ. När drivande personer har intresserat sig för fotografi har det också blivit en märkbar skillnad. Under 1980-talet blomstrade fotokonsten med fotografer som Tuija Lindström, Dawid och Gunnar Smoliansky. En motor i det hela var den store entusiasten och kulturentreprenören Kim Klein, som drev gallerierna Barbar och Lido. Snarare än gallerier var det en typ av kulturforum med en gränsöverskridande verksamhet där fotografi hade en given plats. En annan aspekt är att Dagens Nyheter på 80-talet hade en egen fotokritiker (Peder Alton). Idag får man vara glad om tidningarna har någon kulturdel över huvud taget.

Tuija Lindström, "The Pot", 2010.

Finns det något som kännetecknar svenskt fotografi?

 

Det är alltid svårt att peka ut nationella särdrag, eftersom påverkan från olika traditioner och fotografer från andra länder är så stor, men efter att ha studerat tiden från 1970 till idag skulle jag vilja säga att närvaron av ett starkt och kritiskt samhällsengagemang är något som har en påtaglig närvaro i svensk fotografi. Inte bara hos 1970- och 80-talets dokumentärfotografer, utan också i dagens fotobaserade samtidskonst. Både Annika von Hausswolff och Annica Karlsson Rixon arbetar med samhällspolitiska och dagsaktuella frågor. Det handlar om ekonomiska strukturer som bidrar till de ökande inkomstklyftorna och klasskillnaderna, men också om de lesbiskas situation i Ryssland och den inskränkthet som breder ut sig och legitimeras i lagstiftning av trackaserier av enskilda individer och grupper. Tillskillnad från 70-talets samhällspolitiska bilder (som är en skatt i svensk fotografi) är deras arbeten inte lika rakt berättande, utan mer mångtydiga och dessutom sällan i svart-vitt.

I svensk fotografi finns också en stark tradition av en så kallad subjektiv dokumentärfotografi och den har mer än något annat fått internationella framgångar. Det handlar om fotografer som Christer Strömholm, Anders Petersen och J H Engström. Intressant nog är det inte minst deras böcker som uppmärksammats och en viktig person bakom allt detta är formgivaren Greger Ulf Nilsson.

Annika von Hausswolff, "An Oral History of Economic Structure", 2012.

Varför tror du att det är så många kvinnliga fotografer som är framträdande i vår samtid?

 

Det hör till en av de största förändringarna som skett inom det fotografiska fältet från 70-talt till idag och är något som curatorerna Magnus Jensner, Jessica Höglund och jag har velat visa med utställningen ”Det Synliga” på Artipelag.  Brottet med den manliga dominansen inom fotografin skedde i samband med postmodernismens etablering åren runt 1990. En bidragande orsak var den stora betydelse som feministiska perspektiv och praktiker kom att få under de här åren. Mer än att skildra verkligheten riktades frågorna mot hur fotografin bidrar till att skapa föreställningar om det verkliga och i fokus för intresset stod konstruktionen av bland annat kön, genus och sexualitet. Makt och dominans, subjekt och objekt, manligt och kvinnligt är återkommande teman i arbeten både på 90-talet och idag.

Annika von Hauswolff, "Utan titel (med bubbla)", 1997.

Hur kommer det sig att det var just Dawid som fick vara med bland de kvinnliga fotograferna på Artipelag?

 

Dawid har ända sedan mitten av 70-talet i och genom sina arbeten undersökt vad det fotografiska mediet kan vara. Han har med en ovanlig fantasirikedom och visuell intelligens ifrågasatt de gränser mellan olika uttrycksformer som traditionen, eller snarare konventionerna, sätter upp – något som vidgat föreställningen om den fotografiska bilden och dess möjligheter. Detta är något han är ganska ensam om i den svenska fotografiska kulturen. Intresset för fotografin som språk är något han delar med flera av de namnkunniga fotografer som trädde fram på 90-talet.

Dawid, "#1027, ur serien arbetsnamn", 1983.

Jenny Källman, "The Puddle", 2012.

Har du några personliga favoriter?

 

Det är en svår fråga eftersom det finns mycket som är bra och bra på olika sätt. Om jag ändå ska drista mig att säga någonting så ligger Yngve Baums och Jean Hermanssons skildringar av arbete på 1970-talet mig varmt om hjärtat. Det gör också Tuija Lindströms sensualism och humor. Dawids förmåga att omskapa fotografin. Smolianskys skimrande printar och blick för ljus och stämningar. Jag fascineras också av Lotta Antonssons konstnärskap som fördjupats och blivit rikare från 1990-talets postmodernistiska tablåer har hon vidareutvecklats och erövrat ett högst personligt uttryck. Det finns många fler men det här är några exempel.

Jean Hermansson, "Pressoperatör, SKF", Göteborg, 1971.

 

Vad hänger på väggen hemma hos dig?

Mycket fotografi. En del har jag köpt men det mesta har jag fått av olika fotografer i utbyte mot texter. Det är ganska vanligt att man gör så. Merparten är svenskt fotografi från 1950-talet och framåt och nästan uteslutande svartvit. Jag har också en samling av äldre bilder från andra hälften av 1800-talet och tidigt 1900-tal. När jag reser brukar jag titta i antikvariatens bildlådor och för ett par euro kan man köpa helt fantastiska fotografier med en enastående kvalitet såväl hantverksmässigt och bildmässiga som historiskt. Exempelvis har jag en samling porträtt tagna i München strax före första världskriget. Att se de människor som blickar in i kameran är som att träda rakt in i en annan värld. Det jag har hemma speglar dock inte bredden på mitt intresse för fotografi och konst. Mycket av det som intresserar mig är bildkonst som jag hellre möter på museer och i andra sammanhang än hemma.

 

Hur ser du på Fotografiska i Stockholm?

 

Det är en fråga som jag ofta får. Först vill jag säga att det är beundransvärt att de har lyckats bredda intresset för fotografi som bild. För det andra skapar deras omfattande utställningsprogram nya möjligheter att se fotografi och det handlar ofta om stora internationella namn, som annars sällan visas här. Från min position som curator lämnar dock både hängningen och presentationen av materialet en del att önska. Det finns en formell i ljussättningen och installationen som gör utställningarna ser närmast identiska ut. Dessutom sätts bilderna sällan in i något vidare historiskt eller reflekterande sammanhang. Fokus ligger snarare på direkta upplevelser än eftertanke och fördjupning.

 

Vad är deras framgångsrecept tror du?

 

De har en utvecklad lyhördhet för vad som fångar intresset hos en bred publikgrupp. Det som är ”mainstream” skulle man kunna säga. Men de har också lyckats skapa en plats som besökarna vill återkomma till och då handlar det om miljön i sin helhet. Fotografiska är också enastående när det gäller marknadsföring och sociala nätverk jämfört med de flesta traditionella kulturinstitutioner. Var man än befinner sig i Stockholm ser man Fotografiskas logga.

 

Finns det något att lära där av?

 

Absolut.  Men framför allt behövs det andra forum för fotografiet som skapar mer friktion och intressantare reflektioner kring den fotografiska bilden och dess olika användningsområden.

 

Tjänar du något på alla dina uppdrag?

 

Det är inte på det ekonomiska planet som belöningen att doktorera ligger. Eftersom jag har en hel del engagemang som föreläsare både inom det akademiska och i andra sammanhang har jag erfarenheter om hur man ser på arvoden. Det är sällan särskilt bra betalt, men inom näringslivet och finansvärlden finns märkligt nog inte sällan en föreställning om att kulturarbetare ska göra saker gratis. Själva skulle de antagligen inte ens svara i telefon utan att en taxameter går igång.

 

Vad ska du göra efter avhandlingen?

 

Först och främst ska jag fullfölja mitt uppdrag och sen får jag se vad som händer. Det brukar ordna sig och jag har både en del frilansuppdrag och en deltidstjänst som lärare på Akademin Valand. Jag har arbetsmässigt rört mig mellan olika världar och verkat inom både det offentliga och kommersiella, såväl i Stockholm som andra platser i landet. Det har varit oerhört givande och gett nya perspektiv. Generellt sett är det ganska liten rörlighet i kulturvärlden och det är inte bara bra att vara länge på samma ställe. Akademi Valand där jag befinner mig nu är, som jag ser saken, en intressant plattform. Här finns både universitetets kunskaps- och forskarmiljö och konstens relativa frihet –två poler som berikar varandra.

 

Om du inte hade varit curator vad hade du varit då?

 

Kanske fotograf. I gymnasiet gick jag fotolinjen (den finns inte längre) och skaffade mig yrkets grundläggande kunskaper.

 

Vad tycker du om att göra en ledig söndag?

Får jag tid över läser jag skönlitteratur.  Det är den största försakelsen som min doktorandutbildning inneburit, att inte få tid att läsa fritt. Skönlitteratur är en livsnödvändighet.

 

Vilken bok väntar på dig just nu?

 

Austerlitz av den tyske författaren W.G. Sebald. Han skriver i en essäistisk tradition och fotografi spelar en viktig roll i hans berättande.

Coat dress. Mats Gustafson. "Azzedine Alaïa". Utställningen "Fashion Figures Faces" på Röhsska museet 25.2-4.5 2014.

Mats Gustafson på Röhsska museet.

 

 

 

Kommentarer