Jo, kvinnan bakom Edward Hoppers karriär

Det tumultartade äktenskapet mellan Josephine och Edward Hopper var avgörande för de båda konstnärernas karriärer. Medan Edwards framgångar var ett faktum reducerades Josephine till musa och såg sin egen lovande karriär falla i bitar.

Jo, kvinnan bakom Edward Hoppers karriär

De två konstnärerna Josephine “Jo” Nivison och Edward Hopper träffades för första gången under 1910-talet och skulle vara gifta i drygt fyra decennier. Trots att de träffats flera år tidigare, då de båda var studenter på samma konstskola inledde konstnärerna sin relation först år 1923 under en konstresa till Massachusetts. Följande år gifte sig paret och förblev äkta makar fram till Edward Hoppers död år 1967.

Men relationen mellan de båda makarna var varken okomplicerad eller lycklig. I sina dagböcker, vilka Josephine skrev under merparten av sitt liv beskrev konstnären sitt problemfyllda äktenskap vilket innefattade otaliga gräl och under perioder även fysisk misshandel.

Detaljbild från Robert Henri , "The Art Student (Miss Josephine Nivison)" år 1906. Portättet är målat när Josephine är 22 år gammal. Foto via Wikipedia.
Detaljbild från Robert Henri , "The Art Student (Miss Josephine Nivison)" år 1906. Portättet är målat när Josephine är 22 år gammal. Foto via Wikipedia.

Edward Hopper spenderade två tredjedelar av sitt liv i en förfallen enrumslägenhet som saknade både toalett och kylskåp med utsikt över Washington Square i New York City och där flyttade Josephine in. Förutom ett par resor till Massachusetts, Maine och Sydamerika levde de båda konstnärerna tillsammans i den lilla lägenheten i nästan tre år. I sina dagböcker från åren beskrev Jo hur hon bet och rev sin man medan han örfilade och puttade henne.

Edward Hopper, "Jo Painting," 1936. Foto: © Whitney Museum of American Art.
Edward Hopper, "Jo Painting," 1936. Foto: © Whitney Museum of American Art.

"Ed is the very centre of my universe"

Jos konstnärliga karriär hade inletts sexton år innan hon gifte sig med Hopper. Utöver de teckningar hon sålde till tidskrifter som the New York Tribune, Evening Post och the Chicago Herald Examiner hade hennes verk ställts ut sida vid sida med storheter som Man Ray, Modigliani och Picasso. Den konst hon skapade innan hon träffade Hopper bestod av kraftfullt fauvistiska oljemålningar, som blev väl mottagna.

Landskap signerat Josephine Hopper. Foto via The Boston Globe.
Landskap signerat Josephine Hopper. Foto via The Boston Globe.

Faktum är att Josephine hade ett stort inflytande på sin makes konst redan från start. Jo var en skicklig akvarellmålare och snart började även Edward att använda sig av vattenfärgerna på allvar. Dessutom inspirerades Hopper av sin frus motivvärld och hennes akvarell Shacks från år 1923 agerade förlaga till flera av Edwards kommande verk.

Under 1920-talet blev Josephine Edwards Hoppers enda modell. Hennes porträtt kan ses i otaliga akvareller, teckningar och karikatyrer men trots detta finns Josephines namn bara i titeln till en enda oljemålning, Jo Painting från år 1936. I övrigt reducerades hon till en namnlös modell i Hoppers urbana landskap.

Trots deras komplicerade och stundom våldsamma relation stöttade Jo Edward under hela hans karriär – hon ringde gallerier, motiverade honom att slutföra ofärdiga verk (som Five AM år 1937) och hittade på snillrika titlar för de målningar han inte visste vad han skulle kalla (som Nighthawks år 1942).

Edward Hopper, "Five A.M." år 1937. Foto via Wikiart.
Edward Hopper, "Five A.M." år 1937. Foto via Wikiart.

År 1924 deltog Josephine i en utställning på the Brooklyn Museum tillsammans med konstnärer som Georgia O’Keeffe och John Singer Sargent och hennes verk uppmärksammades av flera konstkritiker. Efter utställningen rekommenderade Jo museet sin mans verk och efter att museet köpt ett verk av Hopper (vilket var det andra han fått sålt på tio år) arrangerades en soloutställning med Hopper.

Tack vare Josephines outtröttliga arbete etablerades Hopper så småningom på New Yorks konstscen och Jo var den som satte honom i kontakt med det galleri som skulle komma att representera Hopper under resten av hans liv.

Medan Hopper lånade både färgval och motiv av sin hustru och på så sätt blev en framgångsrik konstnär började Josephine att allt oftare måla i Hoppers utpräglade stil och förlorade sitt eget konstnärliga uttryckssätt på köpet. I sin dagbok framgår det tydligt att Hopper inte stöttade sin frus kreativa process, utan menade att Josephines förmåga var begränsad och beskrev Jo som en “trevlig liten talang”.

Edward Hopper, "Nighthawks" år 1942. Foto via Wikiart.
Edward Hopper, "Nighthawks" år 1942. Foto via Wikiart.

Huruvida Josephine aldrig lyckades återvinna den styrka hennes konst hade haft innan hon mötte Hopper, eller varför relationen berövade henne förmågan att förnya sin egen stil kan vi inte veta - hursomhelst hade relationen en förödande inverkan på hennes egna konstnärskap, medan hon spelade en avgörande roll för makens framgångar.

Det ena ledde till det andra och snart refuserades Josephines arbeten av gallerier och hon fick flera negativa kommentarer från inflytelserika konstpersonligheter. På ett eller annat sätt hade Josephine gradvis förlorat förmågan att välja motiv och riktning i sin konst. Hopper tillät inte Jo att finna sin egen konstnärliga väg, så allt som ofta skildrade paret samma motiv. Den amerikanska konsthistorikern Elizabeth Thompson Colleary menar att Jo kämpade: “If they were together, Jo could not find herself as an artist.” Hopper var delvis ansvarig för sin frus fruktlösa karriär och Josephine visste inte hur hon kunde vända situationen på egen hand.

"Of course, if there can be room for only one of us, it must undoubtedly be he"

Samtidigt som Jo stödjer sin makes karriär med allt hon har insisterar hon på att vara hans enda kvinnliga modell, och förbjuder honom från att skildra andra kvinnor. I vissa målningar skildras hon som blondin, andra gånger rödhårig, ibland naken och då och då klädd i svart. Hon är på samma gång den enda, och samtidigt alla, kvinnor i Hoppers liv.

Jo and Edward Hopper. Foto: © Hopper's Vermont.
Jo and Edward Hopper. Foto: © Hopper's Vermont.

Jo skapar en katalog över Edwards konstnärskap, väljer titlar och är så dedikerad att hon ser Hoppers målningar som resultatet av ett livslångt samarbete och sin dagbok beskriver hon hans verk som “deras gemensamma barn”, medan hennes egna målningar är “dödfödda”. Hopper å sin sida bespottar sina egna verk samtidigt som hans negligerar sin frus konstnärskap.

När Edward Hopper gick bort år 1967 donerade Jo alla hans verk, tillsammans med sina egna till the Whitney Museum of American Art i New York och trots att museet tacksamt tar emot Hoppers verk väljer de bort Josephines – sen hennes död år 1968 har inte ett enda av hennes verk ställts ut.