Knut Larsson, serietecknare och konstnär född 1972 i Stockholm. Han har givit ut sex böcker och varit utställd i bl a Budapest, Moskva, Paris, Rom, St Petersburg och Tokyo. Debuterar i år som kortfilmsregissör.

I döda konstnärers sällskap

En levande konstnär är en risk. En kostnad för samhället. En risk för konstsamlare. De målar fem bra tavlor och den sjätte är ett fiasko. Aktien går ner. Samlaren förlorar sina pengar. Stockholm älskar konst men inte konstnärer. I alla fall inte de levande. Konstnärens död är det definitiva bokslutet. Nu kan konstnären och verken läggas på vågskålen. Konstnären står inte längre i vägen för sina verk. Betraktaren är fri att döma.

Knut Larsson. Foto: Jonas Mathiasson

Jag är en i allra högsta grad levande konstnär. Närmare bestämt serietecknare och bildmakare. Jag har nu även skrivit, regisserat och producerat min första kortfilm Hypnagogia. Det är inte en tecknad film, utan en spelfilm med skådespelare som Magnus Roosmann och Claire Wikholm m fl. Jag har väntat i 20 år på att få göra film. När jag på 90-talet gick på Stockholms Filmskola kändes det inte som att filmklimatet var särskilt gynnsamt för drömska surrealistiska berättelser på film. Så istället började jag teckna serier i bokform.

Triton utgiven 2013 på franska PLG förlag

På den tiden fanns inga serieskolor men man kan säga att filmskolan blev min serieskola. Idag finns i alla fall två, varav den som huserar i Malmö är mest välkänd. Jag arbetade på Malmös Serieskola som lärare för några år sedan. Det var en sann utmaning. Att göra sig medveten om sina kreativa processer är ingen lätt sak. Många som i hemlighet lär sig något kan inte förklara hur de gör i praktiken, de bara gör. Men när trettio hungriga 20, 25-åringar undrar hur det går till så vill det till att ha bra svar.
Jag har ibland haft som motto att jag vill verka som en död konstnär. Det kan ju låta som en morbid idé, men det jag menar är att jag vill vara lika bra som de döda mästarna. Kanske som Max Ernst, Balthus eller tecknaren Alfred Kubin. På betryggande avstånd kan jag betrakta dessa giganter från andra sidan. På avstånd är de kanske större än om de levde och stod bredvid mig. Fast jag vet inte, jag har träffat David Lynch vid två tillfällen och han känns väldigt stor. Rättare sagt hans inflytande på mig är stort, fast han är i allra högsta grad levande.

”David Lynch: Let's meet tomorrow for coffee”)

Vissa konstnärer passar ypperligt som döda t.ex. Alfred Kubin. Denna säregna österrikiske konstnär vars teckningar av Nazisterna ansågs vara Entartete Kunst (degenererad konst). Teckningarna känns som uppriktiga vittnesskildringar från mardrömmens rike. Eller ett dödsrike - den andra sidan. Den andra sidan är just titeln på den enda roman som Kubin skrev. Den skildrar en tecknare som bjuds in till det nyskapade landet Perle beläget någonstans i Asien. Där har en gammal klasskamrat till bokens huvudperson blivit stormrik och köpt mark mitt ute i ingenstans där han byggt sitt drömrike. Kubins alter ego beger sig dit tillsammans med sin fru men det slutar i tragedi. Frun dör i sjukdom, och riket börjar vittra sönder och samman. Endast tecknaren överlever mirakulöst undergången.
Det sägs att Franz Kafka blev inspirerad av den här romanen. Kafka lär ha träffat Kubin vid minst ett tillfälle. När stora författare och konstnärer möts så kan man tänka sig att de har djupa diskussioner om konsten. Men när dessa herrar möttes så pratade de om sina magproblem. Efter att ha berusat sig på någon bar i Prag vinglade de gatorna fram. Kubin förklarade att det bästa laxativet var Regulin. Mycket skonsamt, gjort av alger, inget onaturligt. När de skiljdes åt i natten skrek Kubin ”Regulin!” efter Kafka genom gränderna.

Ur Kolonialsjukhuset utgiven på Sanatorium.

Stockholm älskar de döda konstnärerna. På museets väggar och hemma vill man ha deras verk. Bara undantagsvis gillar man levande konstnärernas verk. Men det är de levande konstnärerna själva som är problemet. Tills de har vandrat till den andra sidan är de en riskabel investering om de inte är som den nya tiden kräver; goda entreprenörer som kan tala för sina varor. Stockholm börjar sakta bli en stad för miljonärer.
I Malmö däremot verkar man gilla konstnärer. Eller så tolererar man bara fattigt folk generellt. Problemet i Malmö är väl att det är svårt att tjäna pengar där. Ett öde de verkar dela med Berlin - konstnärernas Shangri-La. Staden där grillade kycklingar flyger in i munnen och bäckar av öl sipprar fram längs gatorna. Om man lyckats kamma hem ett flerårigt stipendium kan man leva länge på det i Malmö eller Berlin. Medan samma pengapåse skulle ta slut i ett huj i den kungliga huvudstaden.

Jag bor i Stockholm, närmare bestämt i Sven-Harrys Konstmuseum. Jag och min fru fick höra talas om det fantastiska konstmuseet. Vi skickade ett handskrivet brev till självaste konstsamlaren och byggherren Sven-Harry där vi bifogade våra finaste konstnärliga och musikaliska alster. Visionen var att huset skulle vara fullt av kreatörer. Det lät som en dröm, något ouppnåeligt. Men tro't eller ej efter några månader fick vi svar. Vi var välkomna att kika på en lägenhet i det nästan färdigbyggda huset. Vi tackade ja. Det är nu två år sedan. Vi trivs väldigt bra och våra grannar är trevliga och spännande kreatörer. Men hyrorna i Stockholm är inte direkt anpassade för levande konstnärer. Snarare döda som från sina gravar blir allt rikare då deras verk säljs för miljonbelopp på auktioner.

En sak är säker, folk älskar konst. Men inte nödvändigtvis de levande konstnärerna. Eller kanske är det så att konstnären måste offras på offentlighetens altare för att bli accepterade. De måste bli ett med sina verk, först då kan man på riktigt ta in konsten. Då blandas den döde konstnärens livsbiografi samman med verket i en hemlig alkemisk ritual.
Konstnären – denna samhällets schaman slår på sin trumma, dricker ett sinnesutvidgande preparat och ger sig ut på en resa. Väl tillbaka avger schamanen sin rapport – ett konstverk. Förundrade över mänskans djup och kosmos svindlande oändlighet står vi där och gapar inför konstverket. Vi tackar schamanen med gåvor och utmärkelser. Det är så det borde vara. Det är inte alltid så.

 

Knut Larsson © 2013

Mer information hittar ni på: http://knutlarsson.blogspot.se/

 

Kommentarer