Martina Muntzing visade endast en målning på Galleri Olsson. Målningen är stor, den är 200 x 230 cm. I målningen sammanfogar Muntzing två olika bildvärldar. Landskapet är tecknat med tuschpennor i olika kulörer. Förlagan är en teckning som barn gör, de med solen placerad i papperets övre hörn. De där solen skiner och livet ler.

I landskapet har Martina placerat sig själv, maken och deras två barn. Familjen är avporträtterad på ett realistiskt vis. Det är ett privat familjeporträtt och samtidigt en bild av kärnfamiljen som sådan. Central för många, med allt vad det innebär av att fostra barn, oro, glädje och försörjning. Att ha valt konsten som yrke, något som ofta är otrygg och underbetald. Mitt i detta livspussel anar vi att något har hänt.

Martina Muntzing har en kärlek till den klassiska konsten och till det klassiska realistiska måleriet. Hon har valt att hänge sig åt ett måleri som tar år att utveckla till fullo rent tekniskt, en teknik som hon nu har drivit till fulländning. Det är spännande rent formmässigt att se hur de olika uttrycken berikar varandra, det stränga minutiösa måleriet och det friare uttrycket som lever runt tuschpennan. Målningen spelar på mer än ett uttryck. Att det dessutom känns som en målning på ett vitt papper det vill säga en målning på en barnteckning är även det en lek med verklighet och illusion. Kan vi kalla det naturalism, det vill säga förhöjd realism?

Målningen känns bekant i sitt bildbygge, ja, kompositionen är besläktad med Édouard Manets (1832 - 1883) berömda målning Frukost i det gröna. (Se bifogad bild)

Martina Muntzing har valt att i ett stort format delge oss en stor händelse, det är ett vemod som vilar över bilden. Det är hennes familj som står i centrum. Maken i röda skjorta, han sitter till vänster och spelar gitarr. Hans blick ser tom ut. Sonen sitter främst, han tittar frågande på oss.

Vad är det som sker?  Martina vänder sitt huvud bort ifrån oss, hon visar inte sina känslor för oss, kanske måste hon vara modig och stark. En del av hennes blus är virkad, den delen bildar en cirkel, kanske är det en symbol för livets cirkel. Dottern vilar i hennes knä, hon ser utan att se och är inne i sina egna tankar. Kanske är det hon som givit målningen dess titel  Jag tänker på det imorgon.

Det är en storartad målning. Valet av format är imponerande. Storheten ligger i den briljanta tekniken, den djärva blandningen av två temperament, den skenbara tuschpennans teckning i kombination med oljemåleriets eleganta briljans och ämnesvalets allmängiltighet.