Det är Mauritshuis i Haag som får den museala primören. Speciellt för denna utställning har Vik Muniz skapat fem nya verso's, baksidor, av fem av museets mest kända konstverk. Så om du alltid velat veta hur Johannes Vermeers Flicka med pärlörhänge eller Vy över Delfts baksidor ser ut, bege dig genast till Haag! Även Rembrandts Anatomisk lektion av Dr. Nicolaes Tulp; Carel Fabritius Steglitsan och Utsikt på ön Itamaracá, Brasilien av Frans Post blottas bakifrån. Uppdraget att fotografera baksidorna gick för övrigt till en svensk konstfotograf, Margareta Svensson.

Andra berömda konstverk vars baksidor kan beskådas är Starry Night av Van Gogh och Mona Lisa av Da Vinci. Totalt 15 Verso’s visas i utställningen som pågår tom 4 september.

Varför baksidan?

’Det finns alltid en kant som är illusorisk och en kant som ska bära illusionen’ berättar Vik Muniz i en intervju. ’Medan framsidan alltid kommer att förbli likadan som när den skapades, ändras baksidan kontinuerligt genom små klisterlappar från varenda utställning, reparationer, tejprester eller ett pennstreck tillfogat av någon tidigare ägare’. Lite som pornografi menar han, den intima sidan av konsten. Denna sida kan inte heller kopieras, helt enkelt för att ingen känner till den. ’Min kusin sa till mig att hans 7-åriga son kunde måla en Picasso. Förmodligen, sa jag, men han skulle inte kunna måla baksidan’ skämtar Muniz, som ursprungligen fick idén när han gick runt på Guggenheim in NYC, där The Tannhauser Collection just hängdes om. ’Det var första gången jag såg alla dessa berömda konstverk uppställda på golvet med framsidan mot väggen. Jag fick tillåtelse att ta ett foto av baksidan av min absoluta favorit där, Picasso’s Strykande kvinna.'

 

Hur går det till?

Djupt fascinerad av materialet som använts till varje ram, men också varje litet hål i ramen, skråma eller repa, fotograferar han varje millimeter av baksidan för att kunna återge den exakt i 3D. Ett helt team, lett av Barry Frier, arbetar för att tillverka en baksida, en verso. Ibland tar det flera år, dukens sammanställning analyseras och skapas på nytt, varje pappers exakta grad av gulnad framställs med kemiska processer, varje skråma skrapas ur för att sedan färgas till rätt nyans. Ramen blir som en staty, i verklig storlek, av konstverket. Tillvägagångssättet är också dokumenterat och utgör en del av utställningen.

När man kommer in i salen möts man av bruna ramar, spännverk och små etiketter. ’Som om utställningen inte är färdig’ skrev en recensent.

Klart annorlunda.

Ett konstverk är tredimensionellt. Genom fotografiet blir det tvådimensionellt. Vad Vik Muniz gör är alltså en sorts metamorfos tillbaka till verkets ursprungliga tre dimensioner. Under arbetets gång tas dessutom så många högupplösta närbilder av varje millimeter på baksidan att de kan användas för framtida konservatorer. Ironiskt nog blir samtidigt denna mest okända, eviga och unika sida just genom Muniz lättillgänglig för den breda massan.

 

Foton: Mauritshuis; Ivo Hoekstra och Margareta Svensson margaretasvensson.nl

Källor: Mauritshuis, vikmuniz.net. volkskrant.nl, wikipedia.org

Taggar