Edouard Manet – "Un bar aux Folies Bergère" (1882)

Det sorgsna, dagdrömmande ansiktsuttrycket hos flickan bakom bardisken etsar sig fast på näthinnan. Trots att hon står vänd emot betraktaren ser vi vad hon ser i spegeln bakom henne: Paris sprudlande men kyliga och hårda nattliv. Kvinnan kallades Suzon och arbetade i baren på revyteatern Folies-Bergére under det tidiga 1880-talet, men stod modell för målningen i Manets ateljé.

Johannes Vermeer – Flicka med pärlörhänge (cirka 1665-67)

Att kalla den unga, gåtfulla flickan i Vermeers porträtt för oförglömlig är kanske något missvisande, med tanke på att målningen faktiskt stod bortglömd under flera århundraden. Det var inte förrän under det sena 1800-talet som Johannes Vermeers genialitet upptäcktes. Idag är det få som sett tavlan som glömmer flickans genomträngande blick. Hennes bleka ansikte präglas både av en alldaglighet och en förtrollande skönhet, full av mystik.

Caravaggio, Medusa (1596/1597)

Från oförglömlig skönhet till outplånlig fasa. Caravaggios framställning av Medusas huvud är både skräckinjagande och fascinerande, med blodet som rinner ur det avhuggna huvudet och tänderna som blottas i ett plågat skrik. Och framförallt, Medusas blick som för evigt fastnat i det fruktansvärda ögonblick då hon inser vad hon är. Insikten är så förödande att den får Medusa att tappa greppet om verkligheten, kroppen och allt sammanhang. Målningen av huvudet, avskuret från kroppen men fortfarande vid medvetande, kanske är den mest gripande mardrömmen som någonsin skildrats på duk.

Picasso, Gertrude Stein (1905)

När Picasso påbörjade porträttet av den amerikanska avantgardeförfattaren Gertrude Stein beklagade han sig över att han inte lyckades fånga hennes ansiktsuttryck. Han målade om ansiktet ett otal gånger och det sägs att Stein satt modell över 90 gånger för porträttet. Hennes ansikte framställs som en mask med tunga, svarta konturer, skarpa kontraster och asymmetrisk placering av ögonen. Porträttet av Gertrude Stein blev sedermera ett kännetecken för utvecklingen av den analytiska kubismen och den moderna konsten.

Leonardo da Vinci – Mona Lisa (cirka 1503-06)

Går det att göra en lista över konsthistoriens mest oförglömliga ansikten utan att nämna da Vincis Mona Lisa? Förmodligen inte. Det är visserligen ett högst ältat verk, men hade å andra sidan troligen inte varit så berömt om det inte vore för hennes outgrundliga ansikte. Teorierna bakom det hemlighetsfulla leendet är oräkneliga. Vissa menar att kvinnan på målningen inte log från början, utan att hennes leende lades till av da Vinci vid ett senare tillfälle, vilket skapade det mystiska ansiktsuttrycket. Andra tror att hon egentligen var en man, eller att det i själva verket är ett självporträtt av da Vinci. Hur det förhåller sig lär vi aldrig få veta, men de allra flesta av oss kan frammana bilden av världens kanske mest berömda porträtt i huvudet.

Edvard Munch, Skriet (första versionen 1893)

Den moderna tidens Mona Lisa föreställer en mager gestalt som ser ut att skrika rakt ut i ren förtvivlan. Så här skrev Munch själv om Skriet:

"Jag gick längs vägen med två vänner – så gick solen ned – himlen blev plötsligt blodröd – jag stannade, lutade mig mot staketet utmattad – över den blåsvarta fjorden och staden låg blod och eldtungor – mina vänner gick vidare och jag stod där darrande av rädsla – och jag kände hur ett högljutt, ändlöst skri genomträngde naturen."

Mer än så behövs knappast sägas om denna olycksbådande målning. Det är ångest och smärta på duk.

Modigliani, Jeanne Hébuterne (au chapeau), (1917)

Egentligen skulle vilket som helst av de många porträtt som Amedeo Modigliani målade av sin älskarinna Jeanne Hébuterne kunna sägas vara oförglömligt, men kanske mest på grund av den tragiska kärlekshistoria som utspelades mellan dem. Paret träffades när Jeanne var konststuderande och det sägs att de var oskiljaktiga de tre åren som följde. 1920 dog Modigliani av tuberkulos, och den gravida Jeanne, förkrossad av sorg, valde då att ta sitt liv genom att kasta sig ut genom ett fönster. Och visst speglar porträtten, med samma särpräglade stil och palett, ett vemod i Jeannes ögon, som om hon visste vad som skulle ske.

Grant Wood, American Gothic (1930)

American Gothic föreställer inte, vad många än tror, ett par, utan en bonde och hans ogifta dotter. Genom åren har målningen tolkats som en parodi på det inskränkta och borgerliga USA, men Wood själv förnekade att tavlan skulle ha ett parodiskt syfte. Det är hur som helst svårt att slita blicken från de allvarliga människorna på bilden. De står som en barriär framför huset, som för att hålla betraktaren borta från deras territorium. Bondens blick är barsk och den spetsiga högaffeln ger ett hotfullt intryck. Kvinnan ser oroligt bort mot något vid sidan av dem. American Gothic har varit föremål för oändliga spekulationer och teorier, hyllningar och parodier. Och det är svårt att glömma mannens bistra uppsyn och kvinnans bekymrade min.