I sitt verk "Male Landscapes" (1968-1980) fokuserade konstnären Eunice Golden på den manliga kroppen, skildrade den i erotiska sammanhang och utforskade sexualiteten med den nakna mannen som verktyg. Likaså har fotografen Nan Goldin och Sylvia Sleigh sökt att vända den typiska könsdynamiken mellan den manliga konstnären och den kvinnliga modellen.

Men historiskt har det sett lika illa ut för kvinnliga konstnärer som det gjort för kvinnor inom de flesta yrkesområden. De har varit utsatta, diskriminerade, hånade och objektifierade. Exempelvis ansågs det länge vara olämpligt för kvinnor att avbilda nakenmodeller. Däremot fyllde otaliga målningar och skulpturer föreställande nakna kvinnor både hem och museer - alla skapade av män. Kvinnans egna sexualitet skulle i vanlig ordning hållas i schack.

Botticelli, Modigliani, Picasso, Warhol och Dalí - de flesta stora konstnärer hade någon gång under sitt arbetsliv en musa som inspirationskälla och många gånger var hon också hans älskarinna. Vi älskar att höra historier om förhållandet mellan konstnär och musa, som fått ett romantiskt skimmer över sig. Objektifieringen ses det däremot mellan fingrarna på.

Leonora Carrington och Max Ernst, fotograferade av Lee Miller 1937. Foto via theredlist.com. Leonora Carrington och Max Ernst, fotograferade av Lee Miller 1937. Foto via theredlist.com.

Men måste en musa vara kvinna? Om det räcker med att vara en källa till inspiration är svaret enkelt: nej. Kvinnliga konstnärer har och har haft män som triggat deras kreativitet. Så även om männen i fråga ofta var konstnärer själva och naturligtvis inte i närheten av lika objektifierade som kvinnorna kan man nog kalla dem muser.

Barnebys tar en närmare titt på några kvinnliga konstnärer och männen omkring dem.

Berthe Morisot & bröderna Manet

Berthe Morisot, "Eugène Manet et sa fille au jardin", 1883. Berthe Morisot, "Eugène Manet et sa fille au jardin", 1883.

Många kritiker hävdar att Édouard Manet var den som hade störst påverkan impressionisten Berthe Morisots (1841-1895) arbete. Som ung tillbringade hon mycket tid i hans ateljé med att sitta modell för honom och lärde sig av hans metoder. I hennes målningar syns tydliga influenser från honom, men hon inspirerades också av Frédéric Bazilles metoder.

Så hade Berthe Morisot någon musa? 1874 gifte hon sig med Éduoards bror Eugène, som figurerar flertalet gånger i hennes målningar, bland annat med deras dotter Julie. Anledningen till att hennes make är återkommande motiv kan dock ha en enkel förklaring. Med kvinnans begränsade frihet under 1800-talet målade Berthe nästan uteslutande motiv ur sin vardag och privata sfär - däribland Eugène och Julie i trädgården.

"Jag tror inte att någon man någonsin skulle behandla en kvinna som hans jämlike", skrev Berthe Morisot i en av sina anteckningsböcker, "och det är det enda jag begär eftersom jag vet mitt värde".

Sigrid Hjertén & Isaac Grünewald

Sigrid Hjertén, "Isaac med pipan", 1911. Bild från Bukowskis. Sigrid Hjertén, "Isaac med pipan", 1911. Bild från Bukowskis.

Relationen mellan Sigrid Hjertén (1885-1948) och Isaac Grünewald har gett upphov till både film, böcker, utställningar och reportage, och det är inte särskilt konstigt. Deras historia innehåller alla element som ett romantiskt drama bör innehålla: kärlek, svek, svårmod och död. Sigrid var av borgerlig familj och Isaac fattig. Tillsammans åkte de till Paris och de studerade båda för Henri Matisse. I Sverige utsattes Isaac ideligen för antisemitism men var yrkesmässigt mycket framgångsrik. Sigrids mentala tillstånd sviktade. Han var återkommande i hennes färgstarka och berättande målningar. Ett otrohetsdrama som paret sällan pratade om återges istället i "Kvinna i röd interiör" från 1915. Sorgen och sveket i målningen är omisskännlig - kvinnan i soffan, blå och grön av avund vänder ansiktet från det älskande paret längre bort.

Sigrid Hjertén, "Kvinna i röd interiör", 1915. Sigrid Hjertén, "Kvinna i röd interiör", 1915.

Isaac Grünewald dog i en flygolycka 1946 och Sigrid Hjertén två år senare på Beckomberga sjukhus efter en illa utförd lobotomering.

Florine Stettheimer & Marcel Duchamp

Florine Stettheimer, "Marcel Duchamp", 1923. Florine Stettheimer, "Marcel Duchamp", 1923.

Florine Stettheimers (1871–1944) porträtt av den nära vännen Marcel Duchamp föreställer konstnären med hans alter ego, Rrose Sélavy, som svävar likt en ande bredvid den sittande Duchamp. Symboliken i målningen anspelar på olika delar av Duchamps identitet: den franska och den amerikanska flaggan syftar på hans flytt från hemlandet Frankrike till USA; springaren på hans kärlek till schack och engagemang i Société Anonyme; hans fascination för tid och rum speglas i klockan i mitten av kompositionen.

Florine gjorde flera utelämnande självporträtt, däribland ett där hon avbildade sig själv naken. Marcel Duchamp var återkommande i hennes verk där hon utforskar hans androgynitet. I porträttet ovan lyckas hon, såsom konstkritikern Henry McBride uttryckte det, att "reducera den moderna konstens mest komplicerade karaktär till en enda transparent ekvation".

Gerda Wegener & Einar Wegener

Gerda Wegener, "Queen of Hearts (Lili)", 1928. Gerda Wegener, "Queen of Hearts (Lili)", 1928.

Att säga att Gerda Wegeners stora inspirationskälla var en man är förstås något vanskligt. Konstnären Einar Wegener föddes som man men var transsexuell, och det var oftast som kvinna Gerda målade av honom. De sensuella kvinnoporträtt hon ägnade sig åt ansågs skandalösa i hemlandet Danmark men i Paris, dit hon och hennes make flyttade 1912, gjorde de succé. Gerda stöttade Einar när han bejakade sin kvinnliga identitet, ända från att han började klä sig i kvinnokläder till att han blev en av de första i världen att genomgå en könskorrigering.

Lili Elbe, som Einar Wegener hette som kvinna, var Gerdas favoritmotiv i hennes pikanta och för den tiden vulgära målningar, där hon leker med kvinnlighet, sexualitet och könsroller.

Nan Goldin & "Brian"

Nan Goldin, "Nan and Brian in bed", 1983. Bild via hyperallergic.com. Nan Goldin, "Nan and Brian in bed", 1983. Bild via hyperallergic.com.

Fotografen Nan Goldin kallade sin första fotobok The Ballad of Sexual Dependency (1986) för en dagbok som hon lät folk läsa. I boken publicerade Goldin brännande bilder av ett förhållande hon hade med en man som bara omnämndes som "Brian". På fotografiet ovan, Nan and Brian in Bed, omges paret av ett dunkelt ljus och deras kroppsspråk avslöjar en växande spricka mellan dem. En av bilderna i boken blottade också anledningen till deras uppbrott: det starka porträttet "Nan One Month After Being Battered" är en närbild av hennes blåslagna ansikte och en oförglömlig skildring av våld i nära relationer - ett våld som Goldin tog till sig och omvandlade till konst.

Leonora Carrington & Max Ernst

Leonora Carrington, porträtt av Max Ernst, 1939. Leonora Carrington, porträtt av Max Ernst, 1939.

"Jag hade inte tid att vara någons musa... Jag var alldeles för upptagen med att göra revolt mot min familj och lära mig att bli en konstnär", skrev Leonora Carrington (1917-2011) 1983. Carrington rörde sig i de surrealistiska kretsarna i mellankrigstidens Europa där hon ägnade sig åt att måla sina drömlika och Bosch-inspirerade målningar.

Det sägs att det var kärlek vid första ögonkastet när hon och Max Ernst träffades på en middag i London 1937. Bara tjugo år gammal flyttade hon med den 26 år äldre konstnären till Paris och året efter till Provence, inte minst för att komma undan Ernsts dåvarande hustrus förståeliga vrede. Där målade hon ovan porträtt av Ernst 1939. När kriget bröt ut skiljdes de åt och efter ett nervöst sammanbrott lades Leonora Carrington in på ett psykhem i Spanien. När hennes föräldrar ville flytta henne till ett annat psykhem i Sydafrika lyckades hon fly och levde resten av sitt liv i Mexiko.

Frida Kahlo & Diego Rivera

Frida Kahlo, "Diego y Yo", 1949. Frida Kahlo, "Diego y Yo", 1949.

Frida Kahlo (1907-1954) sa själv att hon hade råkat ut för två svåra olyckor i sitt liv. Den första var den våldsamma busskraschen där hon skadades allvarligt och fick men för livet. "Den andra olyckan", sa Frida, "är Diego".

Bara tre år efter bussolyckan träffade hon konstnären Diego Rivera. Trots att han var tjugo år äldre föll hon för honom direkt. Och det var som Frida sa - både busskraschen och Diego Rivera orsakade henne både fysisk och psykisk smärta genom resten av hennes liv. Men de påverkade också hennes konst och gav hennes målningar det explosiva och känslosamma uttryck som gett henne ikonstatus inom den mexikanska konsten. Både porträttet "Diego y Yo" och "Diego en mi pensamiento" föreställer Frida med Diego målad i pannan, "Autorretrato con pelo cortado" är ett självporträtt hon målade när hon klippt av sig håret efter deras skilsmässa.

Camille Claudel & Auguste Rodin

Camille_Claudel Camille_Claudel

"Jag har gjort skulpturer i sju år och jag är monsieur Rodins elev", skrev Camille Claudel (1864-1943) i ett brev 1889. Men hon var inte bara elev till skulptören Auguste Rodin. Hon hade ett stort inflytande över hans konst, vilket syns ibland annat Rodins "Galatea", som uppenbart inspirerats av en föregående skulptur av Camille Claudel. Hon var också hans älskarinna och deras kärlekshistoria har legat till grund för många romantiska skildringar. Men även om Camille tog lärdom av Augustes tekniker och gjorde skulpturer av honom är frågan om inte hon var mer musa för honom än vad han var för henne.