Ofta säger man att ingen människa är oersättlig. Det är en sanning med modifikation. När det kommer till ens föräldrar, eller mor och far föräldrar till exempel.

Även om andra möjligen kan fylla delar av det tomrum de lämnar efter sig så kan de aldrig någonsin ersätta dem helt.

En annan person som faktiskt är oersättlig är Magdalena Ribbing.

De gånger vi sågs så sa vi alltid att vi skulle producera saker ihop; kurser, poddar, event och föredrag bland annat. Men tiden gick och sparsmakat blev resultatet. Tyvärr. Och nu är det för sent. Det jag var rädd för inträffade. Och livet får inte en andra chans. Inte det här livet i alla fall.

Med äldre människor är det ibland så att man känner en tillhörighet, en sorts kärlek vid första ögonkastet. Platoniskt men ändock starkt. Så var mina möten med Magdalena. Alltid gick jag stärkt och full av energi från våra få stunder tillsammans. Även om det kunde vara halvtimmesmöten, intervjuer från någon scen eller samtal under en kurs så var jag alltid lika uppfylld av hennes personlighet, driv och all, för mig, ny kunskap och det sätt hon förmedlade den på.

Tacksam och glad är jag att jag fick träffa Magdalena Ribbing personligen, att hon vid några få, alldeles för få, tillfällen agerade bollplank, intervjuoffer och kritiker.

Jag hade redan "pitchat" henne för ett gemensamt event efter jul, men jag får ändra agendan även om jag tänker ta med mig hennes ord, och hoppas att jag kan förvalta något av all hennes kunskap, och göra det så ledigt och sjävklart informativt som bara hon kunde.

Verkligen genuint sorgligt är det. Särskilt eftersom ingen kan ersätta hennes plats.