Jag läser dagens nyheter i konstvärlden, hur Matthew Barney stämmer sin f.d. fru Björk om vårdnaden för deras barn, och jag påminns om Drawing Restraint 9 och min fascination för filmen och för Matthew Barney.

I slutet på 90-talet pluggade jag inredningsarkitektur i Milano. Vi hade en fantastisk professor i konsthistoria som jag har glömt namnet på. Hon var väldigt karismatisk och oförglömlig. När hon tyckte att klassen var för högljudd (jag satt självfallet alltid knäpptyst och fokuserade på det italienska språket och hennes subjektiva tolkande av konsten), så tände hon en cigarett, lutade sig tillbaka från sin kateder och rökte tills alla tystnade. Hon hoppade hejvilt bland konsthistorien (till skillnad från konsthistorien jag läste på SU året innan då samtid- och 1900-talskonsten fick en knapp förmiddag på ett helt år) enligt hennes subjektiva smak. Hon introducerade mig framför allt för Arte Povera och för samtidskonsten.

En eftermiddag tillbringade vi i Matthew Barneys sällskap och jag hade aldrig sett något liknande. Efter en kort introduktion om hans konstnärsskap, en kort passage om videokonsten, fick jag och alla andra 20-någonting unga italienare och utbytesstudenter tillbringa resten av timmen med Matthew Barneys "Cremaster 4". Det var helt magnifikt. Jag förstod absolut ingenting. Men slukades av en visuell stimulans jag aldrig kunnat anat existerade.

Film, vanlig film,  hade tidigare varit en av mina stora passioner. Hade långa nätter hemma i familjehemmet suttit uppe och kollat igenom TNT's dåvarande utbud av klassiker från 40-, 50- och 60-talet. När jag pluggade konstvetenskap rusade jag efter föreläsningarna alltid först ut för att kunna hinna med de båda eftermiddagsvisningarna på Cinemateket. Jag slukade film. På kvällarna läste jag Bunuel-biografier parallellt med  kurslitteraturen om de gotiska katedralerna. Konst och film var de två stora polerna jag drogs mot men kunde aldrig riktigt se dem flyta samman.

Men där i Milano, några år senare, med Matthew Barney föll alla bitar på plats. Det var ju i samtidskonsten allting fanns. Framtiden, historien, fantasin, politiken, drömmarna, det undermedvetna, sexualiteten, kroppen, människan, atomerna.

Minns inte min relation till Björk. Visste ju att de var tillsammans och ett av de coolaste paren som fanns men inte mycket mer än så. Hade inte lyckats se någon mer Barney-film efter Milano (efter första upplevelsen så tipsade min professor mig om en screening där jag även lyckades se även 1:an och 5:an). Men minns hur jag under Stockholms Filmfestival något år gled ned i en halvtom salong med en dåvarande flickvän och fick se Drawing Restraint 9. Vet inte hur jag ska beskriva upplevelsen. Den öppnar med en paketinslagning där min favoritvokalist (Will Oldham) sjunger över  Björk-klingande musik till en aerial över någonstans i Japan. Sen kör vi. Över två timmar av valfångst, ritualer, snäckor, skulpturer av späck, minimal musik, hav, oaptitliga maträtter och annat när Björk kommer till skeppet och möter Barney's persona. Väldigt mycket jobbiga, trånga passager på fartyget och märkliga kostymer att klä på sig. Ni fattar. Helt makalöst bra. Som en Bruegel-tavla.

 

Hursomhelst. Det är detta jag tänker på i samma ögonblick som jag läser om hur Matthew Barney stämmer Björk över rätten att se deras gemensamma dotter på ArtNet. Både hur fint att två så kulturellt viktiga personer faktiskt varit tillsammans, men framförallt att de skapat ett gemensamt konstverk. Det kändes så självklart när man läste att de skulle separera för något år sedan. Alla separerar i våran tid. Det är inget konstigt. Men det är utmattande att vara självutlämnande konstnär där inga barriärer riktigt kan lämnas mellan det privata och jobbet.

Jag är inte så intresserad av det spektakulära i skilsmässan och uppgörelsen (detaljer här). Det måste vara jobbigt nog. Björk's utställning på MOMA har ju blivit så enormt sågad just nu att bara det känns tungt. Dock så vill jag understryka styrkan i detta förhållande mellan två superstjärnor. Även om det inte fungerade till slut.

De som orkar, och är nyfikna, ni kan faktiskt kolla in hela filmen HÄR. Perfekt för påskhelgen. Vill ni ha ännu mer så hittar ni Cremaster 4 HÄR