Jag minns mina första intryck av konst. Tavlorna på väggarna i hemmet. Vem hade målat dem och varför? Var det mina föräldrar som porträtterades? Det måste det väl vara, varför skulle dessa tavlor annars hänga där (det var en Renoir-reproduktion)? Och dessa märkliga abstrakta verk jag stod länge och stirrade på. Allt detta ska vi återkomma till i ett senare kapitel men eftersom det är sista helgen för Siri Derkert-utställningen hos Andréhn-Schiptjenko så ska vi börja där.

Jag är född inne stan men uppvuxen i närförort norr om Stockholm. Har dock från tidig ålder haft dragning till staden och dess puls. När jag i unga tonår fick börja åka själv in till stan för att kolla i skiv- och bokaffärer gjorde jag det så ofta jag kunde och nästan alltid så var det tunnelbanestationen Östermalmstorg  man anlände till eller varifrån man väntade på rätt tunnelbanetåg hem igen. Så jag vet inte hur många gånger jag stått och stirrat på Siri Derkerts blästrade reliefer i den vackra och varma gråtonen som betongen ger. I och med att det är den station jag tillbringat mest tid av alla så jämför jag alla andra med just den. Ingen är lika varm och harmonisk på något sätt, det är något lugn jag saknar på de andra.

Jag minns inte riktigt mina första tankar kring själva konstverket. Jag minns att jag såg figurer, noter, duvor, texter på franska och att jag undrade varför de var där. Sen fanns de alltid där i min bakgrund. Tror inte det var förrän jag läste konsthistoria på Universitetet och en av mina studiekamrater skrev en avhandling om Derkert som jag verkligen grundade dem igen, denna gång från ett akademiskt perspektiv. Jag påminns om allt detta när jag ser utställningen på Andréhn-Schiptjenko som galleriet fått igenom i samarbete med Siri Derkerts familj (hon dog 1973) där ett gäng fantasitska mindre reliefer på sten och betong visas. Idag efter att graffitti- och street art-kulturen exploderat både i media och på andrahandsmarknaden känns verken aktuellare än på länge. Väldigt inspirerande.