När man tänker på galleri Andréhn-Schiptjenko, tänker nog de flesta på samtidskonst, men när jag kliver in i de nyöppnade lokalerna på Linnégatan 31 på Östermalm hänger ett antal av verk av Siri Derkert på de vitmålade väggarna.

Har ni bytt inriktning i och med flytten?

Ciléne Andréhn (CA): Vi har alltid visat samtidskonst, men nu arbetar vi även med kvarlåtenskap efter två kända konstnärsskap - Siri Derkert och Francesca Woodman. 

Marina Schiptjenko (MS): Det är den andra utställningen på galleriet med Siri Derkerts konst. Siri Derkerts barnbarn har förvaltat samlingen väldigt väl, och många av de efterlämnade verken har placerats i viktiga samlingar, och lånats ut till utställningar

Tre verk av Siri Derkert från pågående utställningen Siri Derkert – The personal is political som visas i det nyöppnade galleriet på Linnégatan 31 till och med 27 april Tre verk av Siri Derkert från pågående utställningen Siri Derkert – The personal is political som visas i det nyöppnade galleriet på Linnégatan 31 till och med 27 april

Hjälper ni till att skriva om konsthistorien genom att medvetet visa kvinnliga konstnärers verk?

MS: Konsthistorien kommer att skrivas om och ta med de namn som en gång blev exkluderade. Oavsett kön.
Derkert tillhör dock en av de kvinnliga konstnärer som redan finns med i böckerna, men det är väldigt många andra som blivit utelämnade. Flera av konstnärerna vi representerar från vår samtid är starka kvinnor som för fram viktiga budskap genom sin konst.

Installationsbild från Västerås Konstmuseum 2013 med Casja von Zeipels skulpturer Installationsbild från Västerås Konstmuseum 2013 med Casja von Zeipels skulpturer

Hur har galleribranschen förändrats sen ni började?

CA: Väldigt mycket, det har blivit mycket mer business. Idag pratar man om "the industry", ett begrepp som inte fanns när vi startade. Så de största förändringarna är kommersialiseringen, internationaliseringen och digitaliseringen.

MS: Samt mängden aktörer och hur de arbetar. Jag skulle tro att vi är den sista generationen gallerister som är självlärda. Idag finns det åtskilliga utbildningar världen över som utbildar curatorer och gallerister.

Finns det plats för alla?

MS: Det beror på ambitionsnivån. Det blir självsanerande. Det är ju bara att titta på alla digitala intiativ som skapats de senaste åren. Barnebys är ett av få som lyckats och finns kvar efter så många år.

Vilken roll har sociala medier haft för konst?

CA: Jag skulle inte säga att det har kommit fram bättre konst, men det har självklart betytt enormt mycket för spridningen av bilder, inklusive konst. 

Marina Schiptjenkooch Julian Brandt i electropop-gruppen JULIAN & MARINA Marina Schiptjenkooch Julian Brandt i electropop-gruppen JULIAN & MARINA

Marina, du ägnar mycket tid åt musik. Ser du en symbios mellan konst och musik?

MS: Har man tillhört en subkultur som jag, så har det präglat hela livet. Det tillför andra dimensioner som är viktiga oavsett vad man gör. 

CA: Jag tror man måste ha andra intressen än bara konst, musik är ett, politik och litteratur är andra, för att hålla örat mot marken och kunna fortsätta vara relevant i samtiden.

Har ni alltid hållit sams?

CA: Ja. Vi har haft ett gemensamt mål, och under åren har vi blivit bästa vänner i med och motgångar. 

MS: Jag skulle säga att vi fattar bättre och snabbare beslut. 
Vi är faktiskt ett av få partnerskap i konstvärlden, även internationellt, som finns kvar. 

Har lyckats hålla sams i alla år Har lyckats hålla sams i alla år

Ni startade ert galleri 1991, det år konstmarknaden föll ihop som ett korthus efter det spekulativa och "glada 80-talet". Kändes det inte riskabelt?

CA: Jo, men det möjliggjorde också något. Det fanns helt andra förutsättningar och möjligheter. Våra bevekelsegrunder var inte affärsmässiga och vi kunde starta utan kapital, det handlade mycket mer om initiativet och konsten. Vi tittade inte på svenska kollegor, utan vi ville jämföra oss mer med utländska kollegor på New York och Londons galleriscen. 

Ni ställer ut på flera internationella mässor och säljer verk av utländska konstnärer. Har ni haft en internationell ambition från början? 

MS: Ja. När vi startade 1991 fanns det egentligen inget galleri i Sverige som hade ett internationellt program och som arbetade internationellt. Visst hade det hade funnits tidigare, såsom Svensk-Franska Konstgalleriet med flera, men efter kraschen fanns det ett vakuum. 

Fiac äger rum i Grand Palais i Paris Fiac äger rum i Grand Palais i Paris

Vilken av de internationella mässorna anser ni är bäst?

CA: Art Basel är tveklöst bäst. Vi har ställt ut där i 21 år, och det är otroligt värdefullt att vara mitt i konsthändelsernas centrum. Jag skulle vilja påstå att det är några av årets viktigaste dagar. Både ekonomiskt men även intellektuellt. Under de här dagarna i Basel talar och andas alla konst.

MS: Förra året ställde vi ut på Fiac i Paris för första gången, vilket var en fantastisk mässa på flera sätt, både som upplevelse och resultatmässigt. 

Är det en av anledningarna till att ni öppnar verksamhet i Paris?

CA: Nej, den idéen har funnits längre. Paris är återigen konstens huvudstad på många sätt, utbudet och intresset är enormt. Det finns ett inbyggt förhållningssätt till konst och kultur sedan århundraden. Och folk kommer ofta och gärna till Paris, de kommer inte till Stockholm. Så visst är det ett sätt för oss att närma oss våra kunder på ett mer långsiktigt sätt än mässorna.

Vad ä det roligast med ert arbete?

MS: Det kreativa, att komma nära konsten, och vara med från ax till limpa.

CA: Tveklöst samarbetet med konstnärerna, att få följa dem genom olika projekt och ge dem en röst och en platform. Sen alla människor man träffar - ytterst få i konstvärlden är konventionella tråkmånsar!

Vad är bra för konst för er?

CA: Det ligger i konstens natur att det är svårt att definiera. Men en bra konstnär transformerar något djupt personligt till något som äger allmängiltighet. När man drabbas på ett sätt man inte helt lätt kan verbalisera, då är man något på spåren.

Vad hänger på väggarna hemma hos er?

MS: Det hänger tätt, mest med konst från de konstnärer som vi arbetar med. 

CA: Haha, ja samma här!

Marina Schiptjenko tillsammans med konstsamlarna Gunnar Höglund och Anna-Stina Malmborg i Ruben Östlunds Oscarsnominerade filmThe Square Marina Schiptjenko tillsammans med konstsamlarna Gunnar Höglund och Anna-Stina Malmborg i Ruben Östlunds Oscarsnominerade filmThe Square

Marina, du hade ju en roll i Ruben Östlunds Oscarsnominerade film "The Square" härom året. Du ångrar inte att du var med?

MS: Nej, men jag var lite orolig innan. Även om jag tycker man kan driva med allt så visste jag inte vilket tonläge Ruben ville förmedla i filmen. Men han är en väldigt bra iakttagare, det är som att han håller upp en spegel. 

Ofta är det konstkritiker eller curators som formar vår syn på konst och konstnärsskap. Är konst intellektuell? 

CA: Men är det verkligen det numera? Det känns som att i varje fall kritiken får mindre och mindre plats, tyvärr. Jag skulle säga att ju mer man vet om ett konstverk eller en konstnär, desto större blir det intellektuella utbytet. Det kan ju vara delvis oberoende av konstnärens intentioner. Ingen konstnär är en ö. Alla verkar ju i en kontext.

MS: Konst är ett språk som man lär sig att behärska eller åtminstone att förstå.

Hur ser ni på galleristens roll?

MS: Det handlar om ett samarbete som är mycket mer än det som man ser i utställningsrummet.

CA: Galleristerna är en viktig kugge i maskineriet för att föra konsten från ateljéerna till institutionerna, utan gallerierna finns inget konstliv för gemene man att gå och titta på, alldeles gratis dessutom. Vi har ofta väldigt långa relationer med de konstnärer vi representerar och en bra gallerist står vid konstnärens sida även när det är en svacka i karriären. I denna hyperkapitalistiska tid står en seriös gallerist för någonting annat.

Tobias Bernstrups verk visades på Bohusläns Museum 2015 Tobias Bernstrups verk visades på Bohusläns Museum 2015

Hur digitala är ni?

MS: Vi var det första svenska galleriet som hade en hemsida. Vi frågade en hacker vi kände om han kunde hjälpa oss att sätta ihop en hemsida vilket han gjorde som ett experiment. Efter det blev jag blev uppkallad till Umeå att sitta i TV-soffan och berätta om konstvärldens framtid och vissa på en PC hur det gick till. Problemet var bara att jag aldrig sett en PC tidigare, så när programledaren ville att jag skulle visa hur vår hemsida fungerande i direktsändning fick jag henne istället att testa sig fram efter mina instruktioner, så jag kom undan. Det var 1994.

CA: Vi är väldigt digitala tycker jag, såtillvida att vi har specifika system för att hålla ordning på alla verk, kommunicera bilder osv. 

MS: Vi har ju arbetat med flera av den digitala konstens pionjärer. Det var ju revolutionerande då, men idag är det är det ju i var mans hand och har tagit några vänder till. 
Innan vi flyttade från Hudiksvallsgatan visade vi Tobias Bernstrups och Palle Torssons tidiga interaktiva verk "Museum Meltdown" som Malmö Konstmuseum förvärvade. Vi tyckte det var viktigt att rädda de verken innan det skulle bli väldigt komplicerat att ta upp dem från gamla operativsystem.

Yngvild Saeters verk "Firestarter (altar XIV)" från 2019 som visas på Market Art Fair.  Yngvild Saeters verk "Firestarter (altar XIV)" från 2019 som visas på Market Art Fair.

Hur ser ni på den svenska konstmarknaden?

CA: Ett problem i Stockholm och Sverige är att folk generellt inte är så kulturintresserade och att det genomsyrar hela samhället. Vi lever i en extremt materialistisk kultur som mest handlar om pengar, folk lägger massor av tid och pengar på t ex kök och bilar. I många andra länder finns en kulturbärande borgerlighet som  är initiativtagare, donatorer och köpare av konst. Det inte alls lika framträdande här.

MS: Det räcker med att ta sig över bron till Danmark. Danska samtidskonsten är mycket mer intressant och det finns många fler danska framstående konstnärer representerade internationellt. Mycket på grund av att det har funnits ett politiskt stöd som har skapat förutsättningar genom till exempel generösa export och transportstöd för gallerister att delta på utländska mässor. Beslutsfattare och danska kungahuset har visat stort intresse, grundat stipendier och bjudit in konstnärer för att göra utställningar för konst och kultur. I Sverige saknas det stödet från politiskt håll. Kulturen måste prioriteras! Vi är i ett kulturellt bakvatten.

Så ni anser att politikerna bär ett ansvar för hur en svenska konstscenen ser ut ut och mår?

MS: Ja absolut. Samhället, beslutsfattare, näringsliv och politiker måste ta ett större ansvar och driva frågan om konst och kultur. Deras okunnighet och ointresse skapar en känsla känsla av att vi arbetar i periferin.  I många andra länder inkorporeras konsten på ett helt annat sätt, och får en helt annan makt.

CA: Om kulturen hade högre status skulle politikerna vara intresserade. I många andra länder finns det ett konsensus kring att den kultur som produceras i landet uttrycker själva essensen av vad det är att vara till exempel fransk eller dansk och att det är viktigt. Här pratar vi fortfarande om Volvo, eller kanske numer om Spotify och andra techföretag.

MS: Kulturen genererar självkänsla och styrka. Känslan av att man har en röst som är viktig. 
Vi har inte haft politiker på jag vet inte hur länge som prioriterar den här frågan och ger ett budskap om att kultur är viktig. Det får konsekvenser på landets konst och kulturscen. Så är det inte i de stora Europeiska länderna, i USA eller Latinamerika. 

Gunnel Wåhlstrand, By the Window från 2003. Gunnel Wåhlstrand, By the Window från 2003.

För ungefär två decennier sedan klev auktionshusen in och ville ta del av den samtida konstmarknaden. Hur ser ni som gallerister på det? 

CA: Vi har aldrig riktigt drabbats av det. De flesta som köper av oss tycks behålla sina verk. Men visst kan det vara så att någon behöver sälja av olika anledningar, men vi vill ju gärna att ägarna vänder sig till oss, så att vi kan hjälpa dem att placera verken hos köpare som vill leva med sin konst långsiktigt och höjer intresset på sikt.

MS: Initialt var det ju mycket spekulation, där konstköpare ”vände” en målning på sex månader och tjänade det dubbla när de sålde på auktion. Men den trenden har dalat. Mycket på grund av att de verkar få allt svårare att få in riktigt bra verk. Det var nog ett större störningsmoment för några år sedan än vad det är nu.

Har ni ett annat ansvar mot era kunder än auktionshusen?

MS: Vi tycker man har ett ansvar som gallerist både mot kund men framför allt mot de konstnärer vi arbetar med. Blir marknaden för spekulativ och ett konstnärskap för monetärt uppmärksammat så finns det en stor risk att fallet blir stort och att det påverkar en konstnär negativt i den produktiva processen. En konstnärs karriär kan tillintetgöras ganska fort. 

CA: Kunderna som har köpt konst för att spekulera berikar sig på konstnärerna på ett sätt som sätter konstnärernas karriärer på spel och det vill vi inte medverka till. 
Där har även auktionshuset ett stort ansvar som kanske inta alltid tagits.

Galleri Andréhn-Schiptjenko ställer ut på Sveriges ledande konstmässa Market Art Fair i helgen där de visar verk av norska konstnären Yngvild Sæter i en suggestiv och scenografiskt gestaltad monter. Montern består av en installation där golv, objekt och möbler bildar en helhet av konstnärens utforskande av den samtida gestaltningen av hjältinnan och maskulinitet, det mjuka och det hårda.