När Leonardo da Vincis porträtt av den kristna världens frälsare "Salvator Mundi" klubbades på Christie´s i november 2017 för motsvarande ungefär 4 miljarder kronor var det en fråga som intresserade de flesta mer än något annat.

Vem var köparen?

Innan vi avslöjar en del av alla teorier och pikanta detaljer som florerar, så börjar vi på mitten av 1990-talet. Då jag började arbeta med auktioner.

Death, Divorce and Disaster
På den tiden levde auktionsbranschen gott på de tre D:na - Death, Divorce and Disaster. Det var de huvudsakliga anledningarna till varför folk såg en anledning att avyttra sin föremål. Köparna var ofta en exklusiv och högst begränsad skara som huvudsakligen bestod av humanister roade av konst, design och allehanda artefakter. Inte sällan var de doktorer, advokater och professorer av olika slag.

De flesta köpte för att behålla, och sålde bara när de verkligen behövde. Eller när barn och andra arvingar valde att skingra de successivt uppbyggda samlingarna.

Idag är den största orsaken till att vi säljer ett annat "D", nämligen ”Downsizing” samt "Decorate" d v s vi flyttar från större till mindre. Eller så vill vi byta inredningsstil.

Till det kan vi, inte minst i Norra Europa addera återvinningsaspekten och vår miljömedvetenhet som gör vår bransch till den mest intressanta och trendigaste som står att finna.
Vi verkar ju nämligen i världens mest hållbara bransch.
Men det där är en annan historia.

Eftersom många människor samlade ett helt liv och var stolta över det man "fått ihop" under årens lopp, hade man ofta full kontroll över vad som fanns i samlingarna, vilket också skrevs ned i inventariförteckningar och bouppteckningar. Något som idag ofta utgör bevis för det som i vår värld kallas för proveniens - det vill säga de historiska ägarledförhållandena. De som ägt föremålen.

Sista verket i privat ägo...eller?
Porträttet av Jesus anses ha målats av Leonardo da Vinci omkring år 1500 på beställning av Louis XII i början av 1500-talet, Det vill säga när det italienska universalgeniet Leonardo da Vinci närmat sig femtio år ålder. Vid det laget är han en etablerad och högt ansedd uppfinnare och konstnär, om än med vissa "later och samarbetssvårigheter" enligt vissa av hans beställare.

Totalt anser man att den hyllade renässanskonstnären har målat omkring tjugo målningar, varav "Salvator Mundi" uppges vara den sista kända målningen som än idag finns i privat ägo.

Utöver dessa tjugo målningar finns det åtskilliga teckningar, skisser och ritningar på såväl konstverk som uppfinningar tillskrivna eller signerade konstnären.

Men det dröjde inte länge förrän ryktena började florera hos den brittiska överklassen och längs gallerikvarteren I Mayfair i London, om att ytterligare en målning hängt på ett slott i norra England, nära skotska gränsen ägt av en av Englands mest förmögna familjer.

Men även här går rykten om proveniensen. Enligt vissa uppgifter är den inte är helt "rumsren", varför de anser det vara anledning till att de nuvarande ägarna valt att inte offentliggöra målningen. Med "Icke rumsren" proveniens kan exemplevis handla om att målningen köpts under, eller efter, andra världskriget och ursprungligen har hängt i en judisk samling, innan den kommit på avvägar och dykt upp igen. Andra hävdar att målningen mycket riktigt hängt på slottet, men att målningen stulits och därför inte längre finns kvar i samlingarna.
För allmänheten handlar det förstås om spekulation tills motsatsen är bevisad.

Många lycksökare
Dessutom finns det åtskilliga målningar världen över som lycksökare träget försöker få verifierade som äkta verk, originalmålningar, av världens troligen mest kända konstnär genom tiderna. Många av dem baserade på helt osannolika ideér om proveniens, till exempel på direkt dålig kvalitet på måleri. Eller att de är målade med färg eller på duk alternativt pannå som inte fanns förrän flera hundra år efter Da Vincis egen död.

Målningen "Salvator Mundi - Världens frälsare" av Leonardo da Vinci anses av den samlade expertisen ha hängt i Charles I och Charles II av Englands samlingar, jämte ytterligare ett verk av mästaren. Åtminstone vid en inventarieförteckning år 1649.

"Stenad Hippie"
År 1763 försvinner dock spåren efter tavlan. Troligtvis har målningen då retuscherats så pass, att man vid den tidpunkten tror att målningen är målad av någon av Leonardo da Vincis efterföljare. Tills den dyker upp i en privat samling under början av 1900-talet. När konstsamlingen skingras 1958 säljs tavlan för 45 pund till en anonym köpare.

När den dyker upp på en auktion i New Orleans i USA har det gått ungefär 500 år sedan den målades. Ett nytt millenium har fötts och med det ett enormt fokus på det samtida måleriet, där nyblivna miljardärer mer än gärna spekulerar hej vilt i eventuella framtida konststjärnor.

Samtidigt har intresset för äldre måleri, så kallade "Old Masters" däremot nästintill helt avtagit sånär som på enträgna samlare och museer. Framför allt har marknaden svalnat rejält för allt som inte kan tillskrivas de stora mästarna.

Trots det tror sig ett par internationella konsthandlare med New York-handlaren och konstsamlaren Robert Simon vara något på spåret när man ropar in en gammal bemålad träbit för 10 000 dollar tillskriven Antonio Boltraffio. Motivet föreställande en långhårig man som av vissa experter vid tillfället ser ut att föreställa "en stenad hippie" har målats på i omgångar.

Under lager av färg
Konsthandlarna chansar när de köper målningen. De anar såväl ålder som kvalitet i måleriet som skymtar under lager av retuscher och påmålningar.

När den långa och pietetsfulla arbetet börjar med att ta fram så mycket av da Vincis originalmålning som möjligt samt bevisa proveniens och ursprung gör man det bland annat med hjälp av Professor Dianne Modestini vid New Yorks University of Fine Arts, men även med hjälp av flertal auktoriteter, museiintendenter och teknisk bevisning.

Parallellt med att målningen är hos Dianne Modestini påbörjades en omfattande resa för att verifiera målningen som ett äkta verk av Leonardo da Vinci. För att göra det behövs en hyfsat unison kör av tillräckligt många välrenommerade experter samt teknisk bevisning för att bekräfta målningens ålder. 

Hon påbörjade en process som kom att ta hela sex år. Försiktigt tog hon bort lager på lager av färg, smuts och fernissa. Sakta men säkert blev hon allt säkrare på sin sak. Målningen som låg framför henne var ett äkta verk av Leonardo da Vinci.

Genom att sammanställa utlåtanden från olika konstexperter, teknisk bevisning, jämförelser med såväl originalverk som kopior är konservator Dianne Dwyer Modestini så nära sanningen man kan komma. 

Sex år efter att de båda herrarna ropade in målningen på det lilla auktionshuset i Louisiana enades slutligen världens ledande expertis om att ytterligare en målning, den sextonde, av konsthistoriens mest berömda konstnär existerar. Dessutom i privat ägo, på den öppna marknaden. Sensationen är ett faktum.

Samtidigt är man tvungen att "bättra på" målningen, som i så många andra fall när det kommer till Leonardo da Vincis målningar, är i dåligt skick.

Den sanslösa upptäckten visades på National Gallery i London samma år, på utställningen “Leonardo da Vinci: Painter in the Court of Milan" där den blir omtalad som en av världens viktigaste målningar. Men även en av världens mest dyrbara.

Vem är konstnären?
Vissa menar att hela 70% av målningen är utförd av någon annans hand - antingen någon av Leonardo da Vincis elever eller av olika konservatorer. Oavsett vilket, kommer vi troligen aldrig få veta med säkerhet.

Vad vi däremot vet är att da Vinci var ett universalgeni som gärna laborerade med olika innovativa tekniker. Bland annat till den grad att en av världens mest kända målningar ”Nattvarden” målad på en stor vägg i Sankta Maria della Grazie i Milano, höll på att ramla ner från väggen redan under konstnärens egen livstid.

Leonardo var själv den första att restaurera den stora väggmålningen innan åtskilliga konservatorer under olika århundraden tog vid. Innan det nådde en punkt där man för några år sedan fattade ett beslut att "skala" av så mycket som möjligt av alla påmålningar, för att exponera mästarens alster så gott det gick. 

Två år senare, 2013, säljer ett så kallat konsortium av konsthandlare målningen genom Sotheby´s till till den Schweiziske konstrådgivaren och affärsmannen Yves Bouvier, som bland annat ligger bakom ”Freeport” ett enormt konstlager med högsäkerhet som ligger intill flygplatserna i Luxemburg och Shanghai. Prislappen för Leonardo da Vincis målning ligger enligt uppgift på 80 miljoner dollar vilket motsvarar cirka 800 miljoner kronor.

Spränger miljardvallen
Målningen, som vid det här laget, visar ett relativt tydligt porträtt av Jesus som lyfter sin högra hand i en välsignande gest med två korsande fingrar och i den vänstra handen balanserades en glaskula mellanlandar bara i den superexklusiva byggnaden.

Bouvier säljer nämligen vidare målningen, eller "vänder" den som det brukar kallas i konstbranschen till Sothebys Private Treaty som säljer den vidare till den ryske miljardären Dmitry Rybolovlev för 127,5 miljoner dollar.

Tavlans värde har således gått från 10 000 dollar till 80 miljoner dollar till ungefär 1,2 miljarder kronor på bara några år. 

Bakom lås och bom
Men Rybolovlev som småningom blir varse om vad Bouvier nyligen betalat för såväl da Vinci-tavlan som flera andra och känner sig lurad. Dels för prisskillnaden mellan köpen men även på grund av andra konstaffärer som Bouvier har förmedlat, där eventuell både falsk och stulen konst ingått.

Den ryske miljardären anmäler den schweiziske konsthandlaren till polisen, och den 26 februari 2015 arresteras Yves Bouvier i Monaco efter att Rybolovlev satt upp ett möte för att diskutera detaljerna för betalning av en Modigliani-målning med en prislapp på 118 miljoner dollar.

Han misstänks för att ha lurat den ryske miljardären på 100-tals miljoner dollar genom konstköp av 37 verk under en tio årsperiod. Plötsligt har en av konstvärlden mest lönsamma affärer blivit en av konstvärldens största skandaler genom tiderna, där det visar sig att det bara är toppen på ett isberg, som smälter allt snabbare framför gallret där Bouvier sitter häktad.

Bouvier menar att de båda alltid varit överens om priserna och att det är först när han arresteras som han för första gången hör annat.

Det får i sin tur konsortiet som upptäckte målningen att stämma Sothebys då de fick veta vad Bouvier sålt den vidare för genom den rättegångsprocess Rybolovlev inlett mot Bouvier.

Världens dyraste skilsmässa
Rybolovlev som hamnar i en smutsig skilsmässotvist med inslag av otrohet och stöld strax behöver enligt uppgift betala åtskilliga miljarder till sin fru. Några miljarder lyckas han gömma genom olika skattetekniska upplägg på olika öar, men de flesta hittas i skandalen kring de "upphittade" Panama pappren. Före detta frun vill ha dryga 4 miljarder, varför han "tvingas" att sälja delar av sin konstsamling på auktion.

Kronjuvelen i samlingen är utan tvekan den återupptäckta da Vinci-tavlan som beräknas inbringa runt en miljard kronor på Christie´s auktion, märkligt nog, för samtida konst där "Salvator Mundi" hänger jämte Andy Warhols storskaliga verk "Sixty Last Suppers" från 1886.

Christie´s lyckas få målningen "garanterad", det vill säga att en tredje part går in och tar risken genom att garantera auktionshuset och säljaren den summa man kommer överens om. Säljs inte målningen övergår den såldes i garantens ägo, och auktionshuset slipper ta risk och säljaren får sina pengar oavsett hur man lyckas med den publika försäljningen på auktion. Nackdelen för säljaren är dock att mot att

En manlig Mona Lisa
Christie´s gör sitt jobb. Intresset för vad som anses vara den sista målningen av den italienske mästaren i privat ägo, har varit rekordstort. Det avtog knappast när Christie´s experter valde att turnera land och rike runt med vad de kallade ”en manlig Mona Lisa”.

Att konstverket med kunglig proveniens bjudit på såväl skandaler som överraskningar genom århundraden tyckts inte heller minska habegäret hos hugade spekulanter. Och Christie´s visste exakt vad som skulle göras för att trycka upp förväntningarna, sätta igång en av världens mest lyckade marknadsföringskampanjer och få rätt budgivare att gräva riktigt långt ner i de proppfulla fickorna.

Efter nitton minuters rafflande budduell mellan sex budgivare såldes målningen för notsvarande 4 miljarder kronor inför en fullproppad och jublande auktionssal. Priset är därmed det överlägset högsta som någonsin betalats för ett konstverk på auktion.

I och med det numera berömda klubbslaget har säljaren, det vill säga Dmitry Rybolovlev, i rundar slängar tjänat 270 miljoner dollar.

Knarkbaroner och oljeschejker
Jag skriver på Barnebys om försäljningen medan "Salvator Mundi" klubbas i New York mitt i natten europeisk tid. När jag får ett telefonsamtal morgonen efter står jag och klär på mig i ett hotellrum i London. TT vill veta vem som är köparen och jag säger som det är: Det handlar om en av världens rikaste personer, som antingen har ett extremt stort konstintresse eller en anledning att köpa socialt smörjmedel och kulturkapital. Vem det kan vara går bara att spekulera om, men säger jag; det är troligen en rysk oligark, någon oljeshejk med besvärligt mycket pengar på kontot, en kinesisk mångmiljardär som håller på att bygga ett privat museum eller någon av de stora amerikanska konstsamlarna men det kan även vara bolivianska knarkkungar som vill tvätta pengar.

Det som TT tar med sig blir det sistnämnda vilket även blir rubriken i åtskilliga landsortstidningar.

Det visar sig, när en amerikansk tidning håller på att kartlägga de förmögna oljeshejkernas utsvävande leverne, att köparen via ombud är den saudiarabiske kronprinsen Mohammed bin Salman.

Strax efteråt twittrar ett av världens främsta museer, Louvren, ut att man ser fram emot att visa den världsberömda målningen i den nybyggda filialen i Abu Dhabi.

Museet har ett trettioårigt avtal med franska Louvren. Mot att få använda Louvrens varumärke och i viss mån rådgivning betalar Saudiarabien cirka 600 miljoner euro. Utöver det förbehåller man sig även att låna verk och specialutställningar av det franska museet mot en avgift om 747 miljoner dollar.

Mycket vill ha mer
Tillbaka i Europa, vill Rybolovlev ha mer. Så han passar på att även stämma Sotheby´s för att ha varit delaktig i "ockeraffären" eftersom de hade kännedom om vad Bouvier gett för tavlan. Men glädjeyran blir kortvarig. För nu är det Yves Bouvier och Sothebys tur att göra anspråk på Rybolovlevs nya miljarder, eftersom de tycker sig ha bevis för att målningen inte alls bjudits ut till något överpris med tanke på vad priset slutade på vid auktionen på Christie´s i november 2017.

Var är målningen?

Nu är det bara det att målningen som skulle dyka upp i September 2018 på Louvren i Abu Dhabi aldrig visats. Ingen säger sig heller veta var målningen är.

Medan några menar att den aldrig betalades och därför står kvar hos Christie´s menar andra att man "sparat" den till Louvren i Paris utställning senare i höst då man inviger en makalös utställning för att hylla att det var 500 år sedan mästaren dog.

Men det finns även de som hävdar att målningen blivit stulen.

Vissa hävdar att den är i så dåligt skick, medan det finns de som menar att köparen har fått tillräckligt med bevis för att målningen inte skulle vara äkta, eller åtminstone inte målad av mästaren, Leonardo da Vinci, själv.

Mer elaka tungor vill ha det till att den saudiske kronprinsen, av oförklarlig anledning slagit sönder tavlan.

Vissa människorättsorganisationer med flera hoppas att det snarare handlar om att den franska regeringen tagit sitt förnuft till fånga och inte längre vill driva kulturella avtal med en stat som begår brott mot mänskliga rättigheter.

Det skrivs även om att Louvrens egna experter inte tycker att bevisningen är tillräcklig för att tillskriva målningen den stora mästaren.

Rykten säger även att målningen idag ska finnas i Ryssland och vara smörjmedel och delbetalning för Trumps administrationens eventuella samarbete med ryska nättroll.

Många är buden, och få, om någon, vet hela sanningen.

Frågan är dessutom varför de som vet ska träda fram och berätta för allmänheten. I själva verket är det nog snarare tystnad som betalar sig när det kommer till "Salvator Mundi" förgångna och framtid.

Vi får nog leva med att 2017 års största sensation har blivit 2019 års största mysterie.

Om det inte är så att någon av er vet mer, förstås. I så fall är ni hjärtligt välkomna att höra av er.

Denna artikel bygger i huvudsak på redan publicerade andrahandsuppgifter.