Snart är det dags att damma av de gamla tiarorna och bära fram de guldbestrukna kungliga rokokostolarna med generösa sittdynor i djupblå sammetsklädsel, igen.

I december samlas åter den intellektuella världseliten i Stockholm för att bevittna utdelningen av världens mest prestigefulla hedersutmärkelser inom ett antal paradgrenar såsom litteratur och vetenskapliga påhitt. På första parkett sitter vi framför skärmar av olika storlek och beundrar, suktar, avundas och fördömer.

Framför kamerorna, i strålkastarnas sken syns färgstarka sidenklänningar mot diamantbeströdda barmar och stärkta skjortbröst med tunga ordnar. Överflödet dukas fram i form av delikata anrättningar lagade på svenska delikatesser från de djupaste skogarna, nordligaste insjöarna och de böljande sommarfälten. Den prunkande blomsterprakten från San Remo balanseras mellan franska bordsuppsättningar och höga kandelabrar i brännförgylld brons. Talen avlöser varandra medan storband värmer upp pukor och trumpeter i intilliggande salar.

Middagen som ofta kallas århundradets fest kan trots sin prakt knappast jämföras med barockens ceremoniella tillställningar. Särskilt inte med de middagsbjudningar som följde till firande av den Westfaliska freden efter trettioåriga krigets slut. Europa skulle äntligen få fred efter decennier av blodiga krig. Vapnens höga stämmor skulle överöstas av diplomatins vackra språk och tystas en gång för alla. Medan de framgångsrika svenska fältherrarna skulle återvända hem till en högadlig titel och nybyggda slott och herresäten.

Banketterna avlöste varandra nere i Europa och den 25 september 1649 dukades Nürnbergs rådhus upp till en aldrig tidigare skådad festplats. I den enorma salen ställdes otaliga konstföremålen i silver upp i långa rader och solstrålarna som träffade de förgyllda dryckesbägarna, kannorna och de väl dekorerade presenterfaten bländade de imponerade gästerna. I vardera hörn av den grandiosa salen satt orkestrar tätt, uppsmugna på de fyra läktarna. Barocktonerna seglade fram genom luften och landade likt snöflingor på den dyrbara pressade dammasten som bredde ut sig över de långa borden.

Under tolv timmars festande serverades inte mindre än sexhundra rätter, förutom all dessert som serverades i ytterligare två omgångar tillsammans med frukten som bars in från dignande fruktträd.

På bordet, framför gästerna, stod två stora skåderätter. Den ena föreställde ett stort sexkantigt berg uppdelat i tre delar. Ena delen symboliserade den kejserliga, och var fylld med exotiska frukter. Medan den franska delen symboliserades av blommor och den svenska delen bestod av snöiga klippor. Den andra stora skåderätten utgjordes av en triumfbåge som smyckades av de romerska gudinnorna Victoria och Concordia tillsammans med de sju planeterna och deras emblem. Mittemellan stod en springbrunn och sprutade rosenvatten.

Där och då lades ribban för barockens festligheter som spreds över Europa och som än idag påverkar våra officiella middagsbjudningar.

Tänk på det när ni sitter uppkrupna i soffan och njuter av Nobelfestens prakt. Utan Wrangel & co hade vi förmodligen gått runt i onepiece och serverat salt sill med potatismos. Inte för att det är fy skam, bara lite mindre glamoröst.