Efter ett långt och lyckat lunchmöte beger mig Uptown för att besöka gamla hederliga Museum of Modern Art. Inspirationen flyter och känslan att vandra genom Midtown som om det var en vana påminner mig både om hur många gånger jag gått just dessa kvarter och hur jag på grund av detta inte har någon önskan om att bo i denna stad. Det räcker att komma hit då och då, på jobb, eller bara flykt, och försvinna handlöst i anonymiteten och folkmyllret.

Jag är spänd att se utställningen Forever Now som är en övergripande blick av det nya abstrakta expressionistiska måleriet som är den stora trenden just nu. Alltför ofta brukar jag skippa MOMA när jag är i stan. Alltför många intetsägande utställningar av alltför stora konstnärer skulle jag nog vilja hävda, men sanningen är nog att det alltid tar upp alltför mycket av den dyrbara tiden. Känns effektivare och mer givande att hoppa in och ut och kors och tvärs mellan alla gallerier. Dock så blev jag glad att se att de visade en så pass samtida utställningen som tar upp just det som bubblar här i New York. Även Dubuffet-utställningen kan nog kännas samtida och intressant dessa dagar.

Forever Now lämnar mig dock ganska oberörd. Det finns liksom ingen röd tråd, ingen logik kring valet av konstnärer. Lite för många tyskar också. Man saknar många namn, men framförallt saknar man myllret, kvantiteten av kvalitet. Det känns inte som om det är den här samtiden som jag vill att alla andra ska ta del av. Den är mycket mer spännande och bättre än så här. Och då talar vi enbart om det nya abstrakta expressionistiska måleriet (eller Zombie Formalism som vi likt Jerry Saltz numera kallar det). Visst, det finns ett par stora namn såsom Oscar Murillo, Mark Grotjahn, Josh Smith, Mary Weatherford, Joe Bradley, Richard Aldrich m.fl. Men det lyfter aldrig. Art Basel Miami var mer inspirerande. Det börjar dock bra med introtexten som droppar William Gibson och termen A-temporality (atemporal?) som handlar om ett kulturellt uttryck som definierar vår tid men samtidigt inte uppvisar något som direkt påminner om den. Inspiration kommer från allt. När det digitala mediet har gjort det möjligt att hitta allting, finns inga begränsningar, hur mycket visuell stimulans som helst finns att tillgå. Vid ingången står Kerstin Brätsch stora dukar spända mellan glas, uppradade mot varandra. Tydligen ska vakterna byta displayen varje timma. Småintressant, men väl därinne kring alla verk, är hängningen ganska ordinär och udden saknas.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag hade tänkt skippa den stora Blockbuster-utställningen med Matisse och hans klipp-och-klistra-collage, men köerna har lättat och jag tänker "När jag ändå är här, varför inte?". Ju äldre man blir, ju svårare blir det att förvånas och jag vill verkligen försöka bli förvånad igen. Därför måste jag söka mig mot det jag tror mig kunna och det jag tror mig redan känna till, och sedan omvärderar det. Eller se på det med en aningen mer slitna ögon.

Och det är just i tillfället som jag vill avfärda det hela som jag i själva verket påminns  av abstraktheten och det lekfulla nästan street-art känsliga i att klistra upp schabloner och abstrakta klara färger på detta sätt. Jag inser att jag jag har glömt hans känsla för kroppen, för figuren, och hur han inspirerat t.ex. Keith Haring och Jesper Waldersten.

 

Jag får fråga mig fram till Dubuffet-utställningen. Den är liten och undangömd. Men smäktande god och det slår mig hur samtida han känns idag. Och hur gärna jag vill äga en av litografierna eller screentrycken att ha på min vägg. Jag ser framför mig hur alla mina vänner skulle undra vilken intressant samtidskonstnär det där är.