Josefine Halfwordson är formgivare och driver Betonggruvan . Betonggruvan startade i februari 2011. Då hade jag sagt upp mig från jobbet och gjutit ett betongbord till mig själv. Jag testade en annons på Blocket. Många hörde av sig och jag gjöt fler. Så åkte jag till Kina och importerade saker som helt enkelt kändes som att de passade till borden. Och på den vägen är det.

Idag formger jag möbler som produceras av duktiga tillverkare runtom i landet. Det övriga utbudet är noga utvalt från Kina, Sverige, USA eller Japan. Huvudsaken är att de passar in i Betonggruvans grundidé: bra, enkla grejer till hemmet som håller länge och bara blir vackrare med några års slit.

Hur får man det så där trevligt hemma? Vad är det som gör att ett hem känns trevligt? I min släkt säger vi alltid, "Vad trevligt vi har det!". Vi skojar sedan om att vi säger sådana klyschor. Så inser vi att; "ja men vi har ju trevligt. Skål!"
Jag tror att vi menar att vi känner oss avslappnade, att vi har kul och att det känns bekvämt.

Det är ju precis så med ett hem. Vad trevligt de hade det? Hon har det så trevligt hemma. Trevligt. För att det ska kännas trevligt behöver det ju inte vara precis så som man själv vill ha det hemma, men det känns tryggt och bekvämt på så vis att det är svårt att sätta fingret på. Är det den perfekta blandningen av gammalt och nytt? Eller är den ultimata avvägningen mellan designklassiker och loppisfynd? Kanske inte va?

Hos min mormor liksom hos min syster, känns det alltid trivsamt. Gemensamt för deras hem är att de har tända ljus, kuddar och mat i små pytsar i kylen. Hemma hos mig är det oftast rörigt. Ibland känns det som om någon brutal människa har varit där och haft fest. I smyg. När jag har städat och ser bilder på min lägenhet älskar jag den. Jag gillar mina Josef Frank tapeter, "Paradiset" i hallen och orginalköket som jag modifierat om för att få plats med köksbord och så gillar jag att det finns mycket saker i lägenheten.

Hemma hos Josefine

Men helt ärligt så trivs jag ändå inte jättebra i mitt hem. Jag har bott där väldigt, väldigt länge. Jag har bestämt mig för att sälja flera gånger. Flera mäklare har varit där och värderat, sedan pushat på och velat sälja. En gång kom jag så långt att jag till och med kontaktade en mäklare. Mäklaren skickade dit en fotograf som fotade lägenheten och vi skrev på papper och det kändes så där spännande. Sen ångrade jag mig. Hjälp. Kanske borde jag vänta lite. Ja till vad? Jag bor nog kvar ett tag till och tänker på det, tänkte jag. Tapeterna i hallen är ju ändå så fina. Jag inser också att jag är oerhört priviligierad som kan välja och ”oja” mig så här mycket om mitt hem.

I samband med att jag ringde den där mäklaren, ringde jag även en elektriker som skulle ordna till de lösa elkontakterna och lampan, som hängde och dinglade. Det blev faktiskt mycket mer trivsamt av det. Oerhört fiffigt var det att kunna använda det där uttaget vid bänken i köket och inte behöva sträcka sladden från stavmixern till förbannelse och ändå inte riktigt nå. Plus även tjusigt att inte behöva se som en liten blixt när man sticker i telefonladdaren vid sängen för att uttaget inte har någon kåpa. Vägen till det trivsamma hemmet kan alltså gå genom det praktiska och säkra. Trygghet och säkerhet. Jaha. Jag bodde kvar och tänkte, nu trivs jag.

Det är ju också oerhört tryggt att ha bott i en lägenhet så där länge. Jag älskar att känna igen alla ljud, som när porten slår igen eller när tidningen kommer genom brevinkastet klockan 04 varje morgon. Ljudet av min hund Kinas skall. Att veta exakt hur mycket fönstret ska vara öppet, för att det ska bli lagom kallt när man sover, men samtidigt tillräckligt igendraget så att det inte viner. Samtidigt har jag min sökning på Hemnet som jag gå igenom varje dag. Jag kollar på renoveringsobjekt och samlar inspirationsbilder till min mapp på Pinterest. Ändå stannar jag kvar.

Pinterest

Visst är jag övertygad om att trygghet är det absolut viktigaste i ett hem för att kunna trivas.

Men det är väl inte ljudet av brevinkastet eller elkontakten i köket som gör att man trivs hemma. Jag trivs ju inte riktigt i mitt hem. Ändå. Jag tror helt enkelt att det har börjat kännas för tryggt och för bekvämt. Jag har liksom tappat respekten för min lägenhet och slutat bry mig om det dagliga pysslande som jag egentligen gillar så mycket. Jag har nog bara blivit för bekväm och gör inte alla de där grejerna, som gör att jag trivs hemma.

Jag trivs verkligen i ett hem i förändring, när hemmet är en process i att bygga bo. Ni vet när man har planer på att sätta upp en hylla där eller ta ner de där tavlorna för att måla om ramarna. Eller att möblera om. Det känns liksom nytt men ändå tryggt med alla saker man känner igen. Men nu har soffan stått på alla ställen och det finns inte fler variationer i den här lägenheten. De där tavlorna är det ingen idé flytta på, för då blir det ju konstigt på de redan tagna mäklarbilderna. Meh, hallå så kan man ju inte tänka.

Det går inte att undvika stök om man har en hund som släpar in grus och hårar ner hemma. Min lägenhet förtjänar lite mer respekt, än vad den får idag. Jag brukar i och för sig tänka att det är bra att inte vara för rädd om sitt hem. Ett hem är ju till för att bo i. Ni vet när man inte får äta på vissa ställen för att det kan bli smuligt eller fläckigt. Innebörden av ett hem, är ju faktiskt att man ska leva i det. Jag tycker att det är väldigt vackert om slitaget i ett hem visar vem som bor där. Mina föräldrar som bott i sitt hus ända sedan jag var liten, har verkligen hunnit bo in sig. Rummen har flera lager av tapeter och väggar har öppnats upp för dörrhål och slagits igen, allt eftersom jag och mina syskon flyttat in och ut. Vi har under hela min uppväxt bytt rum och ändrat om och egentligen alltid haft borren och tapetklister framme.

Tryggheten att växa upp i det hemmet har varit att känna att det alltid kommer finnas kvar och vi verkligen bodde in oss där. Det var aldrig noga med att vi inte fick spilla eller leka var vi ville, vilket gav en otrolig trygg hem-känsla. I vardagsrummet, eller ”den så kallade salongen” som mormor döpt rummet till, är det spänntak – ni vet om man petar på det blir det ett hål, som papper. En gång när min mamma fyllde år och de drack champagne flög korken iväg och gjorde hål i det där taket. Istället för att tänka att taket vara förstört och börja räkna på hur dyrt det skulle bli att spänna om blev det till en tradition. Vid stora högtider skjuts det fortfarande ett hål i det där taket i ”den så kallade salongen”. De där hålen blir till fina minnen från studentmottagningar, födelsedagar och bröllopsdagar.

Det är just dit jag vill med mitt boende. Jag vill komma tillbaka till känslan att här ska jag bo och hitta lugnet att pyssla om mitt hem och måla om de där tavelramarna. Det är ju det jag tycker är så avslappnande och skapar ett trivsamt hem. Jag har helt enkelt vuxit ur min lägenhet och när tanken redan gror att jag ska flytta är det faktiskt lika bra att göra slag i saken. Nu gör jag slut med den här lägenheten. Vi har haft en himla fin tid men det är helt enkelt dags för mig att gå vidare. Den där mappen på Pinterest ska bli verklighet och Hemnet-sökningen ska bli på riktigt.

Hur läskigt det än känns så ringer jag mäklaren nu. Ser ni inte min lägenhet på Hemnet snart så fråga mig - Skulle inte du flytta?

Josefine Halfwordson

Kommentarer