Stranden blev också ett populärt motiv hos Adriaen van de Velde. Hans soliga söndagsvandringar på stränderna utanför Haag levererade bland annat den vansinnigt vackra ’Shore at Scheveningen’, paradnumret i den utställning som just öppnat på Rijksmuseum i Amsterdam. Tavlan är gjord av båda bröderna van de Velde, men det är i de detaljrika figurerna på stranden man känner igen Adriaens perfekta penseldrag.

Det är hans fenomenala sätt att avbilda djur som är det mest uppseendeväckande i hans landskap. Fortfarande idag, nästan fyra sekel senare, är det som om djuren poppar ut ifrån duken, så verkliga är de. Varenda muskel, benknota, hårstrå i pälsen, det är makalöst äkta. Svårt att fastlägga på foto förstås, men kolla in kossorna i förgrunden på ’A farm with a dead tree’. Den som har vägarna förbi Wanås i sommar kan förresten uppleva det live: där hänger ’Two cows’, också ett mästerverk målat två år tidigare av den då tjugo-åriga van de Velde.

 

I målningen med det döda trädet ser vi två andra typiska Adriaen van de Velde-kännetecken: det varma, mjuka ljuset och den koboltblåa färgen på mjölkerskans kjol. I flera andra målningar på utställningen ser vi den klara blåa färgen dyka upp, en härlig kontrast i de gröna landskapen och jaktmotiven.

Jakten var ju förstås ett fantastiskt tema för någon som är så briljant på att avbilda djur. I tavlan ’Departure for the hunt’ från 1662 har han lyckats klämma in hela 23 hundar och åtta hästar. Men det är paret i mitten på väg till den sadlade hästen som drar till sig uppmärksamheten. Vitt, rött, guldgult och blått fångar vårt öga och drar in oss i händelsernas centrum, nästan så att man hör jakthornet ljuda.

Hans enorma detaljrikhet och perfektionism återspeglas i hög grad i utställningen, den första solo-utställningen med Adriaen van de Veldes verk. Ett stort antal sketcher och teckningar visar hur konstnären gick tillväga, steg för steg från idé till färdigt konstverk. Det är för övrigt en unik lektion i hur guldålderns konstnärer skred till verket.

När man ser dessa 60 tavlor, lånade från Louvren, British museum och privata samlingar, kan man inte förstå att hans namn idag är nästan helt okänt. Varje verk är en sann pärla.

Under sin levnadstid och långt in på 1700-talet ansågs han vara en av de absolut största mästarna. Kanske hamnade han mitt emellan två strömningar: hans landskap var inte holländska nog för att tilltala de som samlade holländska och flamländska mästare. Och inte italienska nog för senare samlare. Dags att damma av förlegade ideal. Stilstudien på Rijksmuseum visar att hans lysande förmåga att måla detaljrika, varma och underhållande landskap är värd all uppmärksamhet även idag.

För det är så här vi vill ha dem, våra öppna landskap. Levande.