Med osedvanlig karisma och kreativitet gjorde Pontus Hultén Moderna Museet i Stockholm till en av Europas viktigaste konstinstitutioner och blev samtidigt den svensk som haft störst betydelse för den moderna konsten både i Sverige och utlandet.

I boken "Pontus Hultén, Hon & Moderna", möter läsaren, både i ord och bild, en sann konstälskare som arbetar väldigt nära konstnärerna. Idag hade rollen säkert diskuterats men tack vare hans stora och för tiden sällsynt viktiga kontaktnät var Pontus Hultén mitt i efterkrigstidskonstens epicentrum.

- Boken handlar i princip om 1950-73, och är en bladning av biografi, kultursociologi, konst och kulturhistoria och praktikforskning. Frågan jag ställer är; hur var det möjligt för Pontus Hultén att curatera "Hon, en katedral"? Vilka var hans instrument och vilka var hans verktyg? berättar författaren Andreas Gedin.

- Avsaknaden av den svenska kulturpolitiken på 1960-talet, gjorde att det bara fanns en informell kulturpolitik med ett informellt kulturråd med rådgivare. Hultén var en av de som hade goda kontakter, vilken var en förutsättning för att få stöd, både finansiellt och politiskt.

Det var i Paris på 1950-talet som Pontus Hultén skapar många av de kontakter som blir otroligt viktiga för hans internationella karriär som museiman och författare. År 1955 visas utställningen "Le Mouvement" på legendariska Galerie Denise René i Paris med verk av flera av de konstnärer som kommer att bli livslånga vänner till Hultén, såsom Jean Tinguely och Robert Jacobsen.

Utställningen "Le Mouvement" berörde den ständigt aktuella huvudfrågan inom den moderna konsten: hur gestaltas verkligheten så verklig som möjligt och hur kan konsten i förlängningen få betraktaren att uppleva konsten som verklig istället för som en avbildning av verkligheten?, berättar Andreas i boken.

Mötet med den nya konsten och dess största företrädare i Paris på 1950-talet möjliggjorde för ett konstintensivt 1960-tal för den svenska konstpubliken, där den legendariska utställningen "Hon, en katedral" med Niki de Saint Phalle blev pricken över i:et. Konstnärens tjugofem meter långa kvinnofigur med särade ben och ett öppet sköte inbjöd den svenska befolkningen till en aldrig tidigare skådad konstupplevelse, som fick ringar på vattnet långt utanför Hulténs hemland, vilket la grunden till en imponerande och internationell karriär.

- Hulténs verkliga konstintresse är förankrat i den tidiga modernismen i Europa, såsom Malevitj och Dada och även Duchamp. Det finns en ideologisk ådra hos Hultén. Man säger att han var anarkist, och det var han väl på sitt sätt, men det fanns ett genuint intresse för den modernism som rymmer både lekfullhet och våldsamhet. Hans hjärta finns mycket mer hos Vldimir Tatlin än hos Pablo Picasso, säger Andreas Gedin.

- Det var en våg av intresse för rörelsekonsten. Det är händelsen som är det viktiga, mötet med betraktaren. Konsten är instabil och undandrar sig konstmarknaden. Att den är icke-kommersiell var viktigt, och där kommer "Hon-utställningen" in. Hon skulle också slaktas efter utställningen, det var planerat från början, berättar Andreas.

Rico Weber, Jean Tinguely, Mette Prawitz och Niki de Saint Phalle tar en pause i arbetet på Moderna Museet i Stockholm. Foto: Hans Hammarskiöld

När "Hon, en katedral" öppnade i början av juni 1966 var det ett vågat projekt. Det var en radikal och utmanande utställning som testade gränserna på såväl konstpubliken som politikerna.

- Utställningen var helt rätt i tiden. Från 1968 var det en helt annan agenda. Europa brann och under Venedigbiennalen samma år manifesteras politiseringen av konstlivet grundligt genom omfattande protester och polisens närvaro. Och tidigare hade inte heller varit möjligt att genomföra en sådan utställning. Timingen var perfekt, fortsätter bokens författare.

- "Hon-utställningen" är en väldigt viktig utställningen av många olika anledningar, den var en peak i Pontus karriär. I den delen av hans karriär i alla fall, sen blev det något annat i Frankrike, fortsätter Andreas.

Samma år, 1966, är Pontus Hultén utställningskommisarie för den nordiska paviljongen på Venedigbiennalen där han visar Öyvind Fahlström.

Och ja, Brilloboxarna tas upp i boken...

Boken är skriven av Andreas Gedin, konstnär med internationell karriär som bland annat var redaktör för Moderna Museets Vänners tidskrift 1997-2003. Boken är en del av forskningsprojektet "Levande arkiv: Pontus Hultén på Moderna Museet och Centre Georges Pompidou 1957-81" och är finansierat av Vetenskapsrådet.

Nu kan Andreas fantastiskt intressanta bok om Sveriges mest berömde museiman bli din!

Vinn "Pontus Hultén, Hon & Moderna" genom att svara på följande två frågor. Skicka svaren till tavling@barnebys.com senast den 27 september.

Frågor:

1. Vem gjorde de förfalskade målningarna inuti ”Hon”?

2. Vilken konstinstitution byggde Pontus Hultén upp direkt efter tiden på Moderna Museet?