Senast jag besökte Millesgården var för en bröllopsceremoni för ett antal år sen. Jag minns hur junisolen värmde den märkvärdiga terassen och det vackra, starka ljuset fyllde utställningssalarna jag hann vandra omkring i ensam ett kort tag i väntan på att tillställningen skulle börja. Med ett glas champagne i handen och omgiven av marmorstatyer och reliker från romarriket var det svårt att inte hänföras av både historien, av Milles och framför allt av konsten.

Det är nu sista helgen för utställningen Zoo Collective av Cajsa von Zeipel och jag får kämpa mot karga, gråa vintervindar för att passera den stora terassen på väg mot ateljéhuset. Väl inomhus så känner jag plötsligt igen mig igen. Samma passage jag stod i för ett par år sedan, dock nu utan varken ljus eller värme. Men marmorrelikerna fascinerar dock lika mycket.

Jag är helt ensam när jag träder in i salen där Cajsa von Zeipel's utställning tar plats. Det första jag möter är de där portarna Milles skulpterade för någon industri i USA som jag fascinerades av sist jag var här med sina modernistiska manskroppar. Nu förminskas de genom att en gigantisk ung kvinna lutar sin halvnakna kropp mot relieferna och på ett nästan lika manieriskt vis påminner om vår tid. Och det är just möten som präglar utställningen. Ofta tätt och nära inpå Milles klassicistika kompositioner rör von Zeipel's kroppar om harmonin i rummet. Det är som om samtiden och en ny generation skriker och hoppar omkring för att få något att reagera på konsthistoriens dominans. Dock så uppstår mer en harmonisk balans mellan de två, en slags acceptans om varandra.