Sturehov har gjort sig känd över världen för sin unika och stora samling av kakelugnar från tillverkaren Mariebergs fajans- och porslinsfabrik.

Slottet har den största samlingen som finns i landet från Marieberg, som har rankats som den absolut bästa tillverkaren för dess utformning och höga kvalitet som var resultatet av en lång process bakom produktionen av varje enskild kakelugn.

Det handlade inte enbart om en speciell teknik, utan också att rätt material skulle användas och hantverket utfördes av några riktigt talangfulla och skickliga kakelugnsmästare! Oftast anlitades även dekorationsmålare eller konstnärer som fick måla dit själva motiven, alltså dekoren på kakelugnen, vilket kunde variera beroende på vart kakelugnen var tänkt att sedan placeras i hemmet och det tilltänkta rummets syfte.

Var det självaste godsherrens sängkammare eller skulle den placeras i köksutrymmena? Eller kanske i ett lite tjusigare gästrum? Detta innebar att man oftast fick samspråka med ansvarig arkitekt för bygget, så kakelugnen skulle passa in i dess kommande miljö med rummets övriga färgställning och detaljer. Antingen fick kakelugnen en särskilt lekfull dekor, eller ett symboliskt motiv med vapensköld.

Ett annat vanligt förekommande motiv på alternativ kakelugnsdekor är ett upprepningsmönster, med ett identiskt motiv på var kakelplatta. ibland var mönster av ett mer avancerad slag, men vanligen utgjordes det av rosor och blad. Detta som sagt fick utgå från de stilideal som rådde under 1700-talets senare hälft, då det var symmetri och harmoni som gällde.

Ett beställningsarbete av en "Mariebergare" blev oftast en kostsam historia. Som tydligt framgår var det inte någon barnlek att ta sig an ett kakelugnsuppdrag, eftersom de flesta av dessa kakelugnar var som sagt, beställningsarbeten från högt uppsatta familjer som hade rätt förutsättningar för att beställa en kakelugn eller kanske två. Hos familjen Liljencrantz blev det så många som 22 stycken!

Det som ligger som bakgrund till den stora kakelugnshysterin på Sturehov, är på grund av att Johan Liljencrantz var, som nämnts tidigare under vår följetong, huvudägare i Marieberg! Givet var det att varje rum skulle ha en kakelugn från byggherrens egna fabrik! Inga konstigheter. Liljencrantz försåg även brodern Sven Liljencrantz herresäte, Hässelbyholm med kakelugnar från sitt företag. För övrigt finns det många likheter bland de två herresätena Sturehov och Hässelbyholm, i dess fasta interiör - inte helt olika varandra...

Detaljbild av kakelungarnas drottning – kolonnkakelugnen, praktpjäsen i den stora centrerade salen på paradvåningen på Sturehov. Lars Bolander hade efter det att kakelugnen monterats i rummet, i efterhand målat dekoren. Ser man på resten utav rummets former, detaljer och färger ser man hur de går hand i hand med kolonnkakelugnen i en ljuv harmonisk balans.

Andra praktpjäser, som denna stålige byst, kan ni se vem detta föreställer tro?

Det som kännetecknar en så kallad "Mariebergare", ett smeknamn som just dessa kakelugnar fått, är för dess glänsande reflektioner, de klara, starka emaljfärgerna eller muffelfärgerna som man använt sig av och den gräddvita glasyren.

Kakelugnen kom att bli revolutionerade för sin tid, vedbesparande och kunde lagra värmen i många timmar i sina kanaler, även efter det att brasan släckts.

År 1767 kom "Beskrifning på ny inrättning af kakelugnar til weds besparning. Jämte bifogade kopparstycken. Utgifwen af præsidenten grefwe C.J. Cronstedt" som introducerade den nya moderna kakelugnen.

Marieberg hade en kortlivad tillverkning från år 1760 till 1782, trots detta lyckades de hålla sig ledande på marknaden och är mycket eftertraktade än idag!

Här ser vi hur kakelugnen nästan tycks smälta in i den blå kammaren, Fru Liljencrantz rum.

Kakelugnen som tidigare stod på träfötter, har istället slutits nedantill med ett bottenparti som är helt slutet. Detta infördes på grund av den brandrisk som träfötterna utgjorde. Några av kakelugnarna på Sturehov har dock fortfarande sina söta små fötter i trä kvar.

Kakelugnarna på Sturehov visar på att det var en dekorativ möbel i hemmen och nog sprider de än idag värme på slottet, trots sitt eldningsförbud...

Text & Bild av Kristina Gyllenberg