På presskonferensen är chefen Ben Genocchio (som tog över efter Noah Horowitz som ju gick till Art Basel) väldigt nöjd att hans mässa inte är något utflyktsmål utan faktiskt ligger precis inne i konstens heligaste kvarter - New York City. Han poängterar också att de är nöjda att inte behöva ha några större sponsorer på mässan utan främsta samarbetspartnern är ingen mindre än MOMA. Dess chef Glenn D Lowry understryker kort samma sak, men jag fokuserar mest på hans utsökta klädstil och lila strumpor. Strax över 200 olika gallerier är med och de får ta emot dryg 750 anmälningar. Årets specialprojekt heter African Perspectives och har Julia Grosse och Yvette Mutumba som curatorer.

En fördel med att vara press är att man kommer först in av alla på mässan. Medan samlare, rådgivare och konsulter står och trampar utanför för att bli insläppta till VVIP-super-preview-first-choice så kan vi vandra runt och ta del av mässan i lugn och ro.  Sedan är det fullt tryck resten av dagen, många kända ansikten både konstnärer, samlare, skådisar och andra bekanta. Och konsten då? Jodå, hög klass såklart. Kanske inget speciellt minnesvärt bås, känns som Perrotin är de enda som försöker göra något konceptuellt med något slags rymdtema. Den afrikanska sektionen är bra, även den yngre delen där både Belenius Nordenhake och Stene ställer ut. I huvuddelen så har även Nordenhake ett fantastiskt fint bås med bilder av John Coplans. Och jag älskar ju Douglas Coupland sedan länge, blir därför glad när det visar sig att mina vänner på Artsy har gjort en selfiemaskin tillsammans med honom (kolla in min Instagram) och han ställer även ut på den yngre sektionen med Daniel Farria Gallery. Temat är att han har utvecklat ett program så att internet INTE känner igen ditt ansikte!