"Carl Larsson är en fågel, som man inte tar där man sätter honom". Citatet av prosten Pettersson i Sundborn inleder utställningskommissarie Martin Olins utställningskatalog Carl Larsson Vänner & Ovänner. Carl Larsson är på återbesök, tillsammans med både vänner och ovänner på Konstakademin i Stockholm där han en gång skolade sig.
Carl larsson Självporträtt På samma sätt som Carl Larsson hade en slags livslång hatkärlek till Akademien fanns liknande känslor för personer i hans närhet. Inte minst bland konstnärskollegorna. En person som Carl Larsson tycks ha respekterat och tyckt om till en början, men med tiden helt ändrat uppfattning om var allkonstnären August Strindberg.

August Strindberg_Porträtt_Carl Larsson_Nationalmuseum_KOnstakademin Strindberg skriver i En ny blå bok, från 1908, att både Carl och hustrun Karin Larsson är opålitliga och falska människa - "hopljugna karaktärer" - vilket fick Carl Larsson att se rött och säga upp bekantskapen med den store författaren. Det var dock ett antal år efter att Carl Larsson målat ett porträtt av honom i kol.  En porträtt som Carl bävade för att måla, men som tycktes falla den kritiske Strindberg i smaken. Efter första dagens sittning var Strindberg så pass nöjd att han han ansåg målningen färdig.

En stor behållning av utställningen som belyser konstnären ur ett nytt perspektiv, bakom kakburkar och adventskalendrar, är den svenska porträttkonsten under 1800-talets slut och 1900-talets början där Carl Larsson hade en tydlig position. Porträtt som på andrahandsmarknaden sällan får det utrymme som det verkligen förtjänar, men som i denna tämligen intima utställning tar plats, och får Carl Larssons måleri att kännas angeläget ytterligare en gång, trots att det inte var särskilt länge sedan ett av våra större museer visade hans verk.
Porträtt av Anders Zorn_Carl Larsson_Konstakademin_Nationalmuseum I utställningens informativa texter intill verken kan man också läsa om komplexiteten att som konstnär måla av en hyllad och respekterad kollega, som August Strindberg eller Anders Zorn. Porträttet av födelsedagsbarnet Anders Zorn från 1909 är ett sådant exempel. Carl Larsson tyckte själv att målningen hörde till det sämsta han hade gjort och uppgav rädsla som största anledningen.

Att det är Nationalmuseum som gör denna utställning känns naturligt av flera anledningar. En av dem är förstås det rika material man har i de egna samlingarna av nationalmålaren, men även den nära och mycket ambivalenta relation konstnären hade till museet på sin tid. Midvinterblot-målningens vara eller icke vara är ett kapitel för sig, men det får ni veta mer i ett kommande blogginlägg.

Jag rekommenderar varmt ett besök på Fredsgatan 12, Nationalmuseums tillfälliga adress, och utställningen Carl Larsson Vänner & Fiender som pågår till och med 3 november 2013.

 

Kommentera