Platsen var redan i slutet av 1700-talet av stort historiskt värde, då den sedan länge varit bebodd av släkterna Brahe och Sture, varav den senare gett upphov till slottets namn Sture-hov. Den nya huvudbyggnaden skulle vara mästerligt praktfull uppdraget tilldelades 1700-talets främsta mästare inom byggnadskonst och konsthantverk.

Det rådde inga begränsningar varken i exteriör eller interiör, väggarna kläddes av blänkande sidendamast och spänt linneväv som omsorgsfullt målats med ursköna illustrationer från naturen med blommor och fåglar enligt senaste modeflugan - allt skapat av den än idag allmänt ansedda 1700-talskonstnären Lars Bolander. En komplicerad parkett las som golv över hela paradvåningen och snickerier gjordes av Jean Baptiste Masreliez. Ett av de rum som än idag fungerar som representationssal för middagssällskap och festliga tillställningar som bröllop eller kalas, är den åttakantiga matsalen där Masreliez och Bolander tillsammans lämnat avtryck där det inte råder några tvivel om dessa konstnärers begåvning och talang.

Friherre Johan Liljencrantz, byggherre av Sturehovs slott. Porträtt av Lorens Pasch d.y. Fotograf: Nationalmuseum Friherre Johan Liljencrantz, byggherre av Sturehovs slott. Porträtt av Lorens Pasch d.y. Fotograf: Nationalmuseum

Som huvudägare i det kortlivade företaget Mariebergs fajans- och porslinsfabrik (1760-1782), såg Liljencrantz till att förse sitt nya hem med en kakelugn i vart rum på slottet. Vilket idag utgör den största samling som finns bevarad av Mariebergskakelugnar. Samlingen är unik eftersom att Marieberg är genom tiderna en av de bästa tillverkarna av kakelugnar, då framställning och utförandet av deras ugnar var en lång noggrann process, där slutresultatet blev enastående. Kakelugnarna är kända för dess gräddvita, blänkande glasyr och klara, starka emaljfärger. Liljencrantz såg även till att broderns herresäte Hässelbyholm försågs med dessa dekorativa pjäser. Eftersom det var ett så pass långdraget och något komplicerat projekt att färdigställa en Mariebergskakelugn, blev det även ett kostsamt sådant, vilket gjorde att beställningar oftast kom från adeln eller de med nog god ekonomi. Kakelugnarna utgjorde en stor förändring i sättet att umgås och gjorde livet direkt mer socialt, då ugnarna spred sin värme bland rummen. Tydligt kan man se, hur noga man försett rummen på Sturehov med en kakelugn som direkt går i harmoni med resten utav rummets utformning, ett typiskt exempel på den gustavianska balansen under 1700-talet.

Friherren Johan Liljencrantz var ju icke enbart entreprenör och byggnadsherre, utan tjänstgjorde även som finansminster under Gustav III regim. På Sturehov ska kung Gustav III gjort ett antal besök och sägs även ha övernattat. Det kan antas med en sådan bekantskapskrets att det sannerligen var viktigt att ha ett representativt hem, gott nog åt en kung. Möjligen var det darför arkitekten Carl Fredric Adelcrantz anlitades till att fullfölja bygget av Sturehovs slott. Adelcrantz var flitigt anlitad av den kungliga familjen och har tillskrivits bland annat den lilla rokokodrömmen Kina Slott och Gustav III operahus, samt flertalet andra betydande byggnader inom svensk arkitektur. Bilden ovan visar en av Adelcrantzs originalritningar från omkring 1780 på fasaden mot väster som möter slottets lustträdgård. Fasaden följer den raka huvudaxeln som går genom Sturehov, rakt ner mot Lindallén som i sin tur fortsätter mot väst - men även på den andra sidan mot Mälaren i öst. Med tydliga franska influenser, i denna gustavianska oas, förflyttas man åter ett par hundra år till ett Sverige vars konst och kultur blomstrar.

Idag ägs Sturehov av Stockholms stad och verksamheten bedrivs av slottsfrun Maria Sandberg. Sturehov som tidigare har varit i princip helt stängt för allmänheten, har nu öppnat sina dörrar igen. Den kommande veckan berättar vi mer om livet på Sturehov och dess välbevarade historiska värde.

Välkomna till Sturehov slott!

Text & bild

Kristina Gyllenberg