Ett av de viktigaste målen med den här resan var biennalen, den varannatårliga numera gigantiska internationella utställningen som har ordnats i Venedig sedan 1895.

Ojämna årtal visas konst, jämna årtal, sedan 1968, visas arkitektur: Biennale dell'Architettura.

Utställningen, mer lik en mässa, visas i två huvudsakliga områden i Venedigs utkant: det månghundraåriga varvsområdet Arsenale samt Giardini, en park intill.

Holländske stjärnarkitekten Rem Koolhaas kuraterade årets utställning vars tema var "Fundamentals".

I ett av utställningens huvudnummer, ”Elements of Architecture”, redovisades de element som utgör arkitekturens byggstenar, t ex Dörrar, Fönster, Tak, Handtag osv, vart och ett med grundliga närstudier i egna självständiga utställningar med stora salar tillgängliga för att kunna redovisa allt om exempelvis Dörren, dess allra äldsta historia fram till dagens mest tekniskt avancerade konstruktioner och designidéer.

Nå, mycket imponerande allt, men det som roade mig, förstagångsbesökaren, allra mest var att titta på de olika ländernas paviljonger i Giardini. Vissa paviljonger byggdes redan för 100 år sedan.

Sverige delar ett sömnpiller till paviljong med Finland och Norge. Danmark har en egen. (Det kunde Sverige gott ha också.)

Min favorit bland länderna var Frankrike som överlägset mest kommunikativt hade iscensatt en undersökning av framtidsvisioner utifrån Jacques Tatis satiriska ”Mon oncle” från 1958.

Inget kan vara så tröttsamt som ”framtiden”.