Biennalen i Venedig är en fantastisk upplevelse. Jag har sedan 2003 upplevt både den arkitektoniska och den konstnärliga, den sistnämnda flest antal gånger såklart. Förra gången hann jag bara vara här två intensiva dagar och missade mycket, så denna gång har jag fyra dagar på mig att se hur konstvärlden lyckats transportera över det bästa den har för att tränga in i små historiska utställningsrum runt broar och kanaler.

Nu är det öppningsvecka innan Biennalen öppnar för allmänheten lördag 9:e maj. Redan på tisdagen lyckas jag via bra kontakter hinna in och ta del och få ett första intryck. Ser bl.a. Cate Blanchett inviga Australiens nya permanenta paviljong tillsammans med rökceremonier från urbefolkningen, springa på kända konstnärer och gallerister. Och under hela veckan är det vernissager och öppningar med prosecco och parmesan var man än vänder blicken.

 

Första intrycket var inte så jättestarkt. Men när konstvärlden på tisdagskvällen nervöst frågar mig vad jag tyckte bäst om svarade jag - Schweiz, Tyskland, Belgien.

För Schweiz så fyllde Pamela Rosenkrantz hela paviljongen med en flytande vätska som tydligen ska motsvara den typiska kaukasiska hudfärgen men även är vad man får om man gör en median av alla färger som används på målningar från den venetianska renässans. Beståndsdelar är bl.a. silikon och spandex. Samtidigt fylls luften av doften av bebishud!

 

 

 

Tyskland lät tre fyra konstnärer dela på paviljongen och byggde om hela den arkitektoniska känslan för att skapa en fabrik av revolution. Man går in bakvägen genom ett trångt trappschakt, hamnar på någon slags tidningsredaktion. Går kors och tvärs över tvära trappor. Längst ned i mörkret finns en futuristisk videoinstallation där proteströrelser möter digitala emojs i kamp mot den onda stora finansvärlden. I högt tempo följer man storyn kring spelets huvudkaraktärer. Liggandes i solstolar.

 

Belgien tar upp sin gamla koloniala skuld. Konstnären Vincent Meesen bjöd in tio internationella konstnärer kring temat, just för att komma ifrån vad som är nationellt eller inte. De tar upp frågor såsom vad konsekvenserna av Europas kolonisering av Afrika lett till politiskt, historiskt och kulturellt. De flörtar med dadaism, situtionisterna och pratar om "counter-modernities". Väldigt väl utfört och aktuellt.

 

 

 

 

 

 

 

Dagen efter var köerna otroliga men jag gick grundligt runt samtliga paviljonger igen. Nordiska paviljongen (Camille Norment för Norge) var bra. Liksom naturtemat hos Herman de Vries för Holland. Min favorit från förra gången (Mathias Poledna magiska Imitation of Life, googla!) - Österrike gillade jag också skarpt fast det knappt var någonting (Heimo Zoberning hade helt enkelt förändrat rumsarkitekturen i minimalistisk anda, men väldigt effektivt). Joan Jonas (älskar hennes gamla videoverk) var väldigt hajpat innan men levde inte riktigt upp till förväntningarna. Många älskade Japan och dess nycklar och jag håller med om att det var charmigt men lite för enkelt och gulligt för mig. Israel var såklart politiska. Spanien lite mycket effektsökeri men kul att de inkluderar Salvador Dali. Ryssland skapade mest tacksamma Instagram-installationen (piloten). Sarah Lucas för England var också omtalad, men jag tyckte det var sådär. Fransmännen och träden som förflyttade sig (ett i utställningsrummet och två utanför mellan deras och England och Tyska paviljongen) var lite charmigt. Kanadas fejka convenience-store och myntmaskin var också ganska rolig. Ni får äran att själva gissa vilken som är vems här nedan -