Jag har alltid varit en älskare av musik från 1940-talet, speciellt från Sverige. Så idag när jag tittade in på nyhetssajterna och insåg att en av mina största idoler har dött blev det som ett slag i magen. Alice Babs blev 90, och dog idag, tisdagen den 11 februari 2014.

De flesta som förlorat en idol blir säkerligen deppiga och hågsna. Men, jag är inte sådan till person, och enligt mig är det bättre att tänka på vad personen gjorde under sin glanstid istället för att fokusera på döden. Jag hörde talas om Alice första gången när jag var 10 år. Jag och min föräldrar hade varit ute på landet och spelat minigolf på Sigesta Gård när jag såg en affisch som sa att lill-babs skulle komma och spela. Jag frågade då pappa varför hon kallades lill-babs och fick till svars att Alice Babs fanns, jag gick hem och lyssnade, och sedan dess vart jag fast. Långt innan jag blev intresserad av 40-talet och gamla kläder fanns hon där och jag avgudade henne.

Enligt mig är hon en av Svergies starkaste kvinnor, och tyvärr är det inte så många som vet om vad hon fick utstå under sin tidiga karriär. som när den kände musikprofilen och Stim-chefen Eric Westberg menade att Alice Babs var en slyna, som borde ”få smisk på stjärten” och sättas på uppfostringsanstalt. Eller som när en präst kallade henne för "en andlig klöv och mul-sjuka". Hennes svar på båda dessa uttalande var att sjunga låten '"Sjunger jag min swing ändå".

Sjung i Himlen du underbara och stiliga idol! Tjing tjing Emma

Kommentera