Rafael, eller Raffaello Sanzio, föddes den 26:e eller 28:e mars 1483 i Urbino. Han utgör tillsammans med Michelangelo (1475-1564), Tizian (1473/1490-1576) och Leonardo da Vinci (1452-1519) den mest stilbildande konstnären under högrenässansen.
Han invigdes tidigt i måleriet av sin far, Giovanni Santi som själv var målare för hertigen av Urbino, Federigo da Montefeltro (1422-1482). Fadern lärde honom de mest grundläggande måleriteknikerna och undervisade honom samtidigt i den humanistiska filosofins principer vid hertigens hov. År 1494 är Rafael blott 11 år då hans far dör, han övertar då driften av faderns ateljé och det dröjer inte länge förrän han betraktas som stadens främste konstnär. Som tonåring får han till och med uppdraget att måla för kyrkan San Nicola i grannstaden Castello.
Vid sekelskiftet 1400/1500 erbjuds han att bli lärling för Pietro Vannuci, även känd som Perugino (1448-1523) och inbjuds att bo hos honom i Perugia, Umbrien. Vid tillfället arbetade Perugino med ett antal fresker vid Collegio del Cambia. Han stannar som lärling i fyra år och erbjöds såväl praktiska som teoretiska kunskaper inom måleri. Bland hans tidigaste målningar kan nämnas Maria kröntes i himmelen (Vatikanmuseet) från 1502-1503. Hans tavlor från den här tiden karaktäriseras av ljusa, klara färger ihop med god känsla för harmoni och symmetri. Denna för honom unika stil och teknik kan ses i två andra verk: Mond Crucifixion (National Portrait Gallery) och De tre gracerna (Chateau de Chantilly) från 1503.
Han lämnar sin lärlingsplats hos Perugino år 1504 och flyttar till Florens. Här blir han kraftigt influerad av Fra Bartolommeo (1472-1517), Leonardo da Vinci, Michelangelo och Masaccio (1401-1428). Genom att närstudera detaljerna i dessa konstnärers verk utvecklar han en än mer intrikat och expressiv personlig stil som tidigare varit frånvarande i hans egen konst.
Strax efter ankomsten till Florens producerar Rafael ett antal serier Madonnor. Arbetet med dessa kulminerar senare år 1507 i tavlan La belle jardinère (Louvren). Tavlan föreställer en madonna, sittandes central i bild, flankerad av två små nakna pojkar.
År 1508 flyttar han till Rom, här syns att han börjar ta mer och mer inspiration från Michelangelo.Konstnärskollegans känsla för den mänskliga kroppens rörelser syns i Rafaels Kristus gravlägges (Galleria Borghese) som han målar vid denna tid. Väl i Rom målar han ett stort antal fresker för Vatikanens stanzer. Mellan åren 1509 och 1517 skapar han vad som kommer att bli den italienska högrenässansens mest högaktade fresker i Stanza della Segnatura där de mest kända sektionerna är Skolan i Aten och La disputa del Sacramento. Under de kommande åren målar Rafael ytterligare ett flertal fresker för Vatikanen, bland annat Heliodorus fördrivs ur templet och Liberazione di San Pietro båda placerade i Stanza d’Eliodoro. Samtidigt återgår han också till att producera ett flertal madonnor, däribland de berömda Madonna della seggiola (Palazzo Pitti) och Sixtinska madonnan (Gemäldegalerie Alte Meister, Dresden).
År 1514 är han en erkänd konstnär och har nu möjlighet att anställa assistenter, vilket möjliggör att han börjar arbeta med arkitektur. Han anställs som påvens chefsarkitekt efter att den tidigare arkitekten, Donato Bramante (1444-1514), avlider. Han ritade bland annat ett kapell i Sant’ Eligio degli Orefici, och utformade även kapellet Santa Maria del Popolo i Sankt Peterskyrkan i Rom. Med inspiration från Bramante inkorporerade han ofta ornamentala detaljer i sina ritningar, något som kom att definiera den sena renässansens och tidiga barockens arkitektur.
Den 6:e april 1520, på sin 37:e födelsedag, avlider Rafael plötsligt under mystiska omständigheter. Vid tiden för hans död arbetade han på sin största tavla på canvas; Kristi förklaring. Canvasen placerades på hans kistställ och hans kropp placerades i Pantheon i Rom. Texten på hans kista lyder: “Ille hic est Raffael, timuit quo sospite vinci, rerum magna parens et moriente mori”, ungefärlig översättning: “Här vilar den berömde Rafael som, under vars levnad Moder Natur fruktade att bli erövrad, och när han var döende, fruktade att hon skulle dö tillsammans med”.
