Vad som inte framgick då var att det endast var delar av originalbordet som ställdes ut.
Parisutställningen eller Exposition Internationale des Arts Décoratifs et Industriels Modernes som utställningen egentligen hette innebar ett internationellt genombrott för det svenska konsthantverket, och anses ha varit startskottet för vår motsvarighet till Art Déco. Med tiden mer känt som Swedish Grace.
Den svenska paviljongen ritades av den arkitekten och formgivaren Carl Bergsten, medan Uno Åhrén fick uppdraget att formge delar av inredningen, en så kallad Boudoir, eller fritt översatt till svenska, en damsalong.
Flera av de fantastiska föremål som tillverkades för paviljongen finns idag representerade i Nationalmuseums samlingar. En instans väl lämpad även för detta bord.
När det magnifika bordet visades upp på Antikmässan i februari i år vann bordet, formgivet av Uno Åhrén med benställning i metall skulpterat av Anna Petrus, utmärkelsen ”Årets Dyrgrip” efter att Collectors Awards jury gjort en genomgång av mässans många högkvalitativa föremål inom det jurybedömda området.
I den jurybedömda avdelningen bedöms samtliga föremål som ställs ut i montrarna under Antikmässan. Med ”jurybedömda området” menas de montrar vars innehåll har kvalitetssäkrats av mässans tillsatta jurygrupp bestående av olika experter inom vitt skilda områden.
Juryn har utsetts av Antikmässan för att säkerställa kvalitet och äkthet så att besökare och utställare ska känna sig trygga och väl informerade inför köp/försäljning av de föremål som bedömts. Antikmässans jury är således inte samma jury som utser nomineringar och vinnare av Collector's Awards.
Bordet som får anses vara en sensationell upptäckt var i exceptionellt bra skick. Inte minst den mest utsatta delen, det vill säga den vackert fanerade bordsskivan i jakaranda.
Salongsbordet ansågs av juryn korrekt motiverat vara det ”dyrbaraste” föremålet på mässan (ej monetärt värde) och belönades därför med utmärkelsen ”Årets Dyrgrip”.
Priset delades ut, vid en av Antikmässan anordnad pressträff, den 13 februari till Thomas Ekström ägare av bordet och av StockholmModern som på första parkett i sin monter visade upp salongsbordet.
Bordet i nyklassicistisk form uppgavs av Thomas Ekström ha hittats i Frankrike.
Bordet som bestod av tre huvuddelar hade en rund skiva av jakaranda, benställning skulpterad av Anna Petrus gjuten hos Herman Bergmans konstgjuteri samt en fot, även den fanerad i jakaranda.
Det magnifika bordet som alltså återbördats till Sverige var nu till salu. På frågan om inte bordet hörde hemma på Nationalmuseum, svarade Ekström att han så tyckte men att Nationalmuseum redan erbjudits att köpa bordet, men avböjt.
Istället uppgavs det finnas tre fyra andra intressenter. Men ännu hade ingen slagit till. Kanske var det prislappen som indikerades ligga på 1,5-2 miljoner kronor som fick de potentiella köparna att behöva lite betänketid. Samtidigt som det åtminstone i internationella mått mätt är ett fullt rimligt pris.
Till mässan hade StockholmModern och Thunér Antikhandel, vilka delade monteryta, producerat och tryckt upp en mycket ambitiös och fin katalog med utförliga texter om flera av de högkvalitativa föremål som marknadsfördes på mässan. I skriften framgick ingenting om bordets skick eller eventuella ersatta eller senare tillverkade delar.
Efter någon dag började rykten surra att bordsskivan inte alls skulle vara från 1920-talet, utan att det skulle vara nytillverkad och monterad av en svensk möbelsnickare för några år sedan.
På den direkta frågan om skivans ålder, framkom ingen ny information från säljaren av bordet.
Det visade sig efter viss efterforskning att bordskivan tillverkats 2015 av en skicklig svensk möbelsnickare i delvis gammalt material, omedveten om att den skulle presenteras som original vid Antikmässan knappt fyra år senare.
Efter att skivan tillverkats och levererats för montering, och hos en annan möbelkonservator väl monterats har den dessutom patinerats för att efterlikna åldrandet av övriga bordet innan det dök upp på Antikmässan i Stockholm i februari 2019. Så pass effektivt patinerad att det var näst intill omöjligt att se skillnad på den originalfoten och den i stort sett nytillverkade bordsskivan.
Då en väsentlig del av bordet är utbytt påverkas bordets identitet såväl som det ekonomiska värdet. Något som inte framgick varken på Antikmässan eller i den ambitiösa trycksak med utförlig text där bordet, dess sammanhang och historia presenterades.
Det fick i sin tur juryn för utmärkelsen ”Årets Dyrgrip” att efter noga överläggande återkalla priset från pristagaren.
Dock är det ingen tvekan om att Uno Åhréns bord med eller utan skiva är en fantastisk nyupptäckt och värdefull för den svenska designhistorien.
Även om både det kulturhistoriska värdet liksom det monetära värdet förstås ökar om hela bordet är i originalskick.
Däremot är det oerhört viktigt att de design och antikhandlare samt även auktionshus som köper och säljer föremål av och till allmänheten upprätthåller det förtroende man eftersträvar i branschen genom transparent och tydlig information.
I vår bransch besitter många av oss som arbetar professionellt ett kunskapsövertag gentemot de som är våra kunder, presumtiva kunder eller bara kunskapstörstande över lag.
Mot dem har vi alla ett ansvar.
Precis som i vilken bransch som helst handlar det om att bygga trovärdighet genom att hålla sig till etiska riktlinjer. Liksom man bör eftersträva att erbjuda fördjupad kunskap, kvalitet och genuint engagemang i allt man gör.
Det är som jag ser det, det enda sättet för att marknaden ska överleva på sikt, och vara betjänt av det ökade intresset för de hållbara produkter och fantastiskt berikande föremål som vi har ynnesten att handla med.
Bordet uppges idag vara sålt. Till vem vet bara den tidigare ägaren av bordet.
Men förhoppningsvis reglerades informationen och priset efter bordets numera kända skick.
I så fall är det bara gratulera köparen till ett väldigt vackert och kulturhistoriskt intressant bord.
